Fem svenska Ryder Cup-matcher vi minns

Tio svenskar har spelat totalt 55 matcher i tolv Ryder Cup. En 24-åring från Kalmar fick se sin dröm gå i uppfyllelse 1993. Barriären var bruten. Vi minns fem magiska ögonblick när svenska spelare tog sina huvudroller på golfvärldens största scen.

Haeggman 1993, The Belfry

”Låt Haeggman ta min plats!”

Det var Seve Ballesteros som sa det.
Hans ord kom på sitt sätt att förändra vår svenska golfhistoria. Seve hade ett förslag. När Seve ville något så blev det så.
Bernard Gallagher, kaptenen, hade lyssnat.
– Låt ”Haeggi” ta min plats, sa Seve och plötsligt stod Joakim Haeggman, 24 år från Kalmar på första tee för att göra sitt första framträdande inför den brittiska golfmassan på golfvärldens största scen, Ryder Cup på The Belfry.

66 år hade gått. Britter och irländare hade spelat Ryder Cup mot amerikaner sedan 1927. Nämnda Ballesteros hade år 1979 sett till att övriga européer, till en början spanjorer, fått sina platser.
Lördagseftermiddagen den 25 september 1993 var datumet när den förste svensken slog sitt första slag.

Från Kråkstigen till Ryder Cup. Från Kalmar GK till The Belfry. Hans resa och golfkarriär hade satt fart under en het sommar. En seger i Spanish Open i Madrid hade kryddats med nya topplaceringar. Nick Faldo och Seve Ballesteros hade rekommenderat Bernhard Gallagher att ge Haeggman en plats i laget.

Kaptenen hade lyssnat.

Det spanska radarparet Ballesteros/Olazábal hade vunnit sin förmiddagsmatch i foursome. Seve var dock inte nöjd. Med en blick fylld av såväl självkritik som övertygelse gick han fram till Gallagher: ”Jag spelar inte i eftermiddag – Haeggman kommer att göra det bättre!”

Ett nytt oprövat europeiskt par fick möta Payne Stewart och Ray Floyd i bästboll. Haeggman höll matchen jämn. José Maria Olazábal hade det tyngre i sin fjärde match på två dagar. Möjligen saknade han Seve. Matchen förlorades på den 17:e greenen. Europa ledde ändå med 8,5–7,5.

Den 26 september spelades de tolv singlarna. Haeggman gick ut i den femte mot John Cook. Här beskrivs matchen kortfattat med att Jockes boll höll sig torr framför det 18:e hålets vattenhinder, att hans inspel träffade greenen, att han hörde jublet från 10 000 åskådare när Cook missade sin parputt och när han själv med gelédarriga ben lyckades sänka sin korta parputt för seger.

Poängen var Europas tolfte. I bollen bakom hade Costantino Rocca varit i ledning.
– Vi kunde vinna, jag hade vunnit min match. Stämningen var euforisk. I en halvtimme var detta det mest otroliga man kan uppleva på den här planeten, säger Haeggman om det idag 30-åriga minnet.

Men Rocca treputtade den 17:e greenen, avslutade med en bogey och allt gick hädanefter USA:s väg.
– Min egen pojkdröm hade gått i uppfyllelse. Men det som starkast etsat sig fast i minnet var allt det som hände i lagrummet efteråt. Alla känslorna och reaktionerna. Alla superstjärnor som också varit mina idoler – Seve, Rocca, Langer, Olazábal – storgrät som om de precis förlorat en juniortävling, berättar Joakim Haeggman.

Haeggman fick senare som assisterande kapten fira europeiska Ryder Cup-segrar på Belfry 2002 och på Oakland Hills 2004.

---

Johansson/Parnevik 1997, Valderrama

Party med Parnevik

– Vi pratade om det nyligen, Jesper och jag: ”Vad sjukt att vi faktiskt har spelat Ryder Cup ihop”. Jag har en bild från matchen på Valderrama, inramad och upphängd på väggen.

Per-Ulrik Johansson berättar om ett 26-årigt minne från sin favoritplats på Costa del Sol. En familjebild från en golfbana på solkusten? Ja, det blev faktiskt så.

Per-Ulrik hade redan fått sitt namn i den svenska och europeiska Ryder Cup-historien. Han hade debuterat 1995. Han hade som förste svensk fått fira en seger på amerikansk mark, på Oak Hill i New York. Han hade vunnit i foursome tillsammans med Bernhard Langer, han hade storspelat i singeln mot Phil Mickelson, varit i zonen när allt stämde men sedan vaknat upp och förlorat mot sin tidigare collegekompis.

1997 var han given i kapten Ballesteros lag. Han hade nyligen vunnit European Open på The K-Club i Irland efter en magnifik uppvisning.
Parnevik hade flyttat till USA och som rookie fått ett wildcard. Kepsen var uppfälld och Ryder Cup-loggan hade tryckts på skärmens undersida.

Fredagen den 26 september 1997 satsades det på ett helsvenskt par. De gick ut i den tredje matchen i morgonens bästboll. Johansson/Parnevik mötte Lehman/Furyk.

Första slaget på första tee i Ryder Cup… det mytomspunna ögonblicket som inte lämnar någon oberörd… hur var det?
– Jag och Jesper kände oss hyfsat lugna tillsammans. Bernhard Langer hade också sagt det till mig på Oak Hill: ”Det är bara golf, vi fixar det här!” Som mest nervös var jag inför singeln mot Mickelson på Oak Hill. Därifrån finns minnesluckor. Om jag slagit en järnklubba hade jag definitivt slagit en socket, berättar Per-Ulrik.

Matchen på Valderrama blev jämn. Kapten Ballesteros var överallt i sin golfbil och missade inte heller det svenska parets kritiska lägen.
Per-Ulrik bytte järnåttan mot en trätrea på det fjärde hålet. Jesper höll sig långt från den stora dammen på det 17:e.

Segern säkrades på den 18:e greenen. Parnevik knöt näven, Johansson sträckte händerna och puttern i luften. Den ”svenska” poängen var viktig när sessionen slutade 2–2.

Därefter bröt irrationelle Ballesteros det svenska paret. Parnevik spelade ytterligare två matcher inför singlarna. Båda tillsammans med Ignacio Garrido. Båda halverades.

Johansson fick vänta på sin nästa möjlighet till söndagen. Han var i superform, kände sin favoritbana utan och innan och sänkte den avgörande putten mot Davis Love III på den 16:e greenen.
– Självklart var det trist att vi inte fick spela fler matcher tillsammans, Jesper och jag, sa Per-Ulrik.

Som förste svensk hade han vunnit Ryder Cup på båda kontinenterna. Senare gifte han sig med Jespers syster Jill. Familjebilden från Valderrama 1997 kunde ramas in och hängas upp på väggen.

---

Parnevik/Garcia 1999, The Country Club

Space Man och El Niño

Genombrottet var gjort. Jesper Parnevik hade vunnit sina första titlar i USA – Phoenix Open och Greater Greensboro Chrysler Classic – och framför allt blivit PGA-tourens mest populära europé, omtalad och omtyckt även bland amerikanerna.

De gav honom namnet ”Spaceman”.

Samtidigt hade en yngre spansk, temperamentsfull och energisk supertalang börjat visa upp sig:

Sergio Garcia, 19 år, snart kallad ”El Niño”.

I Ryder Cup i Brookline, Massachusetts, fick de oväntat spela tillsammans. Kaptenen Mark James hade lyssnat på den unge spanjorens enträgna tjat och fallit till föga.

Ett till synes omaka par ställde sig på första tee för att möta Tiger Woods och Tom Lehman. Matchen vanns med 2/1, och detta var bara början. När Garcia och Parnevik fick fortsatt förtroende slogs golfslag som blivit klassiker långt utanför Roslagens och Madrids gränser.

På det åttonde hålet – par 4, 340 meter, i matchen mot Phil Mickelson och Jim Furyk – stod Parnevik med en järnnia i handen. Inspelet från 130 meter sänktes. Garcia satte med spänstiga löpsteg högsta fart för att kasta sig upp i sin nya golfväns öppna famn. När han med samma energi hastade sig vidare upp till greenen plockade han upp bollen från koppen för att kyssa den.

Omoget, tyckte Jim Furyk.

Garcia svarade med en eagle och nya segergester på det 14:e hålet. Kampen var ännu jämn. Det spansksvenska paret var endast ett hål upp. Men Furyk och Mickelson var omskakade och missade viktiga puttar för att i chock lämna banan. Deras 62 slag i bästbollen hade inte räckt.

På lördagen fortsatte det nya superparet med vinst mot Payne Stewart/Justin Leonard och delning mot Davis Love III/David Duval.

Europa ledde med 10–6. Garcia och Parnevik hade vunnit 3,5 av poängen och upprepat Ballesteros och Olazábals bedrift från Kiawah Island 1991.

Men den amerikanska kaptenen Ben Crenshaw höll laddade brandtal både på kvällens presskonferens och inför sina spelare. I huvudrollen fanns en tapper man vid namn William Barrett Travis, en soldat och hjälte från slaget i Alamo, Texas.

USA:s lika tappra golfare storspelade i söndagens singlar. Vändningen var ett mirakel. Justin Leonard och segerrusiga lagkamrater sprang över Jose Maria Olazábals puttlinje på den 17:e greenen.

Omoget, tyckte vi alla.

När det efteråt talades om incidenten fanns det amerikaner som beklagade och framför allt hyllade Jesper Parnevik och Sergio Garcia för veckans underhållning.

---

Stenson/Karlsson 2008, Valhalla

Det perfekta slaget

Egentligen är det bara Robert Karlsson som förstår känslan, hur han än har försökt måla upp bilden av det perfekta ögonblicket som faktiskt inträffade på Valhalla Golf Club i Kentucky lördagen den 20 september 2008.

Robert hade varit med i det vinnande laget på irländska K-Club två år tidigare. Efter 17 år som professionell golfare hade Ryder Cup-drömmen äntligen förverkligats och upplevts.

Henrik Stenson, ett antal år yngre, hade den gången sänkt den vinnande putt som säkrat Europas seger.

Nu var de båda i absolut toppform. Båda tillhörde nyckelspelarna i Nick Faldos europeiska lag. De skulle senare vinna World Cup tillsammans i Kina. Karlsson skulle vinna hela Europatouren efter en gyllene säsong.

Men.

Det är ögonblicket på Valhalla han minns allra bäst: Slaget med en järnfyra upp till den 18:e greenen. Ljudet av bollträffen och synen av bollflykten upp emot greenen och publiken som i stunden kunde uppskattas till 40 000.

Stunden handlar om den totala friheten att kunna slå bollen så hårt man vill. När det som bäst behövs. I Ryder Cup.

Matchen är den sista pågående. Det helsvenska paret, klädda i blått och gult, har vänt ett underläge mot Hunter Mahan och Phil Mickelson. De har gått de nio sista hålen på sju slag under par. På resultattavlan står bokstäverna ”AS”. All square. Lika.

Det 18:e hålet, par 5, vaktas av vatten och bunkrar i en kraftigt sluttande backe nedanför en upphöjd green och en stor, röd kvällssol. Från kullen framför det upptända klubbhuset följs den enda matchen av ett plötsligt tyst folkhav. 

Hålet kan nås på två slag. Karlsson har 200 meter till flaggan och känner sig trygg och säker med sin järnfyra.

”Jag hinner tänka tanken: ’Det är detta som jag tränat för under alla timmar när jag stått och nött hemma i Katrineholm. Just nu står jag på den största scenen och upplever detta otroliga ögonblick. Solnedgången, skuggorna som faller över fairway, med min pappa och vännerna i publiken. Detta är bättre än en dröm’”, berättar Robert i Jenny Olssons och Peter Cordéns bok Golfilicious.

Henrik är i den vänstra greenbunkern. Robert slår slaget med vetskapen att han med en eagle kan vinna matchen, att en birdie räcker till delning.

Slaget är perfekt.

Att bollen rullar tre meter förbi flaggan överraskar. Hela det europeiska laget är samlat bakom greenen när putten slås. Den smiter förbi hålkoppen. Matchen delas.
– Än idag skulle jag vilja få en enda chans att slå om just den putten. Men det finns inget som kan ta ifrån mig den fantastiska upplevelsen under den där kvällen på Valhalla, avslutar Robert Karlsson.

---

Stenson/Rose 2014, Gleneagles

16 hål – 12 under par

Ryder Cup var tillbaka i Skottland. Det hade hänt 1973 men aldrig tidigare. Eller?

Skottarna hävdade förstås att deras land var ”The Home of Golf” och att Gleneagles var ”The Home of Ryder Cup”.

Tidningen Glasgow Herald hade ju redan 1921 tagit initiativet till att bjuda hit amerikaner för en match inför The Open Championship. Matchen spelades just här på Gleneagles.

Den här gången, i september 2014, var vi 250 000 åskådare från 75 nationer på Centenary Course nedanför Grampian Mountains och Ben Vorlich.

Europas gyllene generation kom hit för att försvara Samuel Ryders guldpokal, ännu i europeisk ägo efter segern på Celtic Manor i Wales 2010 och ”Miraklet på Medinah” två år tidigare.

Tillbaka i laget är Henrik Stenson.

Han har vunnit Race to Dubai, FedExCup och snuddat vid världsrankingens första plats. Hans nuvarande granne på Lake Nona CC, Justin Rose, har vunnit US Open och kommer till spel med samma höga formkurva.

De vill spela ihop på Gleneagles. Kaptenen Paul McGinley tycker likadant och ger dem förtroende redan i fredagsmorgonens första match. Det spelas bästboll. Rose/Stenson vinner mot Bubba Watson/Webb Simpson med övertygande 5/4.

Den kommande eftermiddagens foursome domineras av Europa. Stenson och Rose vinner sin poäng mot Hunter Mahan och Dustin Johnson.

Det är den tredje matchen, lördagsförmiddagens bästboll, detta i första hand handlar om. Åter står Bubba Watson på motståndarsidan, den här gången tillsammans med Matt Kuchar.

Amerikanerna storspelar. De är chanslösa.

På det sjunde hålet sänker Henrik Stenson sin birdieputt när de andra missat. Båda paren gör birdies på hålen 8, 9, 10 och 11. Henrik vinner tolfte hålet med en ny birdie. Rose vinner det 13:e.

Stenson gör sitt lags åttonde raka birdie på det 15:e hålet. Matchen avgörs på det 16:e där en ny ring för birdie plitas dit i scorekortet.

12 under par på 16 spelade hål. Bättre score har ingen haft sedan britterna för första gången gjorde Ryder Cup-resan över Atlanten 1927.

Att Stenson sedan fick vila under lördagseftermiddagen, att parets fjärde raka seger inte kunde vinnas, är en annan historia.

Den 29 september börjar den 44:e upplagan av Ryder Cup på Marco Simone i Rom. Europas kapten är Luke Donald.

---

---

Text: Tomas Hagfeldt • 2023-09-27
Tournytt • Ryder Cup • Tournytt