Belek har vuxit till sig
På Carya sammanförs modern finish med traditionella designvärden.

Belek har vuxit till sig

Det har snabbt blivit ett av de svenska golfarnas absolut populäraste resmål. Men bortom massturismens växtvärk har turkiska Belek nu börjat mogna på allvar, med ett allt starkare utbud av golfbanor.

Du behöver i praktiken ett partikelmikroskop för att kunna skilja dem åt. De bestämt pilformade vägskyltarna med golfanläggningarnas namn är trångt staplade på varandra i olika korsningar. Om någon är obstinat nog att bromsa in under någon millisekund för att kolla in skyltarnas budskap möts de av en kaskad av koffeinstinna tutningar från bakomliggande bilar, som inte är speciellt pigga på att temporärt dämpa hastigheten till ett tvåsiffrigt nummer på den tvära vägen.

Jag sitter tack och lov inte bakom ratten, men ler gillande från baksätet åt de korta ögonblick av väl utportionerat kaos. Under dessa stunder sipprar Turkiets kulturella puls igenom Beleks välputsade fasad. Något som är livsnödvändigt för att ingjuta kött och blod i ett område som öronmärkts för att fånga upp de europeiska strömmarna av golfturism.

Den som verkligen är ute efter trånga gränder med små tehus där det diskuteras politik och fotboll på liv och död bör ändå titta någon annanstans än Belek.

Trafiken på de slitna vägbitarna är den sista utposten innan sinnet varvas ner innanför portarna till någon av de expansiva hotellanläggningar som radats upp vid banorna.

Det är trots allt dessa som utgör Beleks ryggrad.

En halv miljon ronder
Under fjolåret spelades mer än en halv miljon ronder här. 495 000 av dessa stod besökande turister för. Det är en hisnande utveckling sett till att Belek endast kunnat titulera sig som golfdestination sedan 1990-talet. Då handlade det mesta om att sälja golf i bulk till prismedvetna resenärer.

16 banor senare är utbudet av golf paradoxalt nog bredare och mer själfullt än tidigare. Den senaste vågen av byggnationer har börjat röra sig utanför mallen för den mest standardiserade parkgolfen och lättuggade resortröran.

Lockade dit Woods
Någon timme efter den livfulla bilfärden står jag mitt ute på ett typexempel för denna utveckling. Montgomerie Maxx Royal har placerat sig i områdets absoluta tätklunga sedan fjolårets värdskap för Europatourtävlingen Turkish Airlines Open, dit ägarna lockade in Tiger Woods i fältet efter att en duktig säck pengar eller två utbetalats.

Detta blir omöjligt att undgå för någon som kliver in i det monumentala klubbhuset, där vissa av väggarna tapetserats med minnen och foton från tävlingarna.

Förberedelserna inför årets upplaga är redan igång men hammarslagen från teeskyltarna som sätts upp tystnar under någon sekund i samband med att vi slår ut på tian. Här växlas designen upp ytterligare ett snäpp när spelaren successivt förs längre och längre bort från det överblickande hotellet. I den utgallrade tallskogen runt området är det inte kliniskt vit bunkersand och minutiöst planterade rabatter som främst formar intrycken. Colin Montgomerie och European Golf Design understryker istället det strategiska anslaget i sitt alster med råhuggna waste areas som karvats fram ur sandjorden. Som på det 15:e, ett kort par 4 där vuxna män börjar gråta när den initialt generösa landningsytan börjar smalna av ju längre du väljer att lassa på från tee.

Ryssarna trivs här
Om Montgomerie Maxx Royal symboliserar hur golfen mognat i Belek ligger det tillhörande resortkomplexet i samma marknadsmässiga framkant sett till den generella turistindustrin. Här härskar strandlivet och all inclusive-paketeringen som förväntas i södra Turkiet, fast iklädd en extremt välpressad premiumkostym.

Några steg bortom den närliggande havsvattenpoolen öppnas dörrarna till en på gränsen till påträngande överdådig värld, där de minsta rummen mäter 80 kvadratmeter och du alltid kan hämta ett fat med handgjorda praliner eller nyrullad sushi under de flesta av dygnets vakna timmar. Satsningen, och inte minst den uppskruvade prisbilden, har landat rakt in i det mest välmående ryska folkhjärtat, som är i övervägande majoritet på hotellet. Fast när golfsäsongen startar på allvar under sen höst och tidig vår finns det möjlighet att hitta något mer greppbara paketlösningar, om du nu alltså slår mentala saltomortaler över känslan att välja mellan sju sorters croissanter medan frukostcappuccinos perfekta skumkrona lägger sig.

När solen sänks över strandens cabanahyddor börjar gästrummen på det närliggande designhotellet Adam & Eve saktmodigt lysas upp i olika färger. Det bebor minst sagt ett annat solsystem än Antalyas charterhotell, och har helt inklätts i ett konstgräsliknande material och bemannats med stramt vitklädd personal som kallas för änglar.

Mer brittiskt än amerikanskt
Samma skarpt bländande färgton fräter ögonen dagen efter när morgondaggen lämnar bollen, som stiger i en bana mot himlen på Carya Golf Club. Här harmoniserar den klädsamt upphöjda platågreenen på sexan tonsäkert med de svepande linjerna i de gapande sandfällorna bredvid. Visst, på banan finns det också en och annan damm och inramningen är lika murrigt grön som på en resortdröm i Florida. Men i praktiken handlar designens inkråm något mer om brittisk inlandsgolf än att puttra golfbil i Orlando.

Att firma Thomson, Perrett och Lobb försökt lyfta över ett stycke brittisk Sunningdale till Belek framträder tydligast under första nio. Där tvingar bunkersättningen fram klara beslut från tee, och avmaskerar våra taktiska brister med halvblinda lägen in mot greenerna när fel sida av fairway prickas.

Det känns kanske inte helt klassiska Walton Heath att blicka upp mot de gigantiska pelarna med strålkastare som frekvent dyker upp runt sträckningen. Men de tappade stilpoängen vägs istället upp av att Carya från och med denna höst blir Europas första fullt elbelysta 18-hålsbana. Detta ska ge dem ett övertag när man likt många andra anläggningar i Belek jobbar hårt på att locka fler golfare från Sydkorea, Japan och Singapore.

Även om det råder hård konkurrens om turisternas pengar klarar dock inte området att växa ändlöst i ett mer långsiktigt perspektiv. Något som sjunkit in tidigare när några klubbar ibland kapat starttidsintervallerna till ett minimum under högsäsong i syfte att pressa ut så många spelare som möjligt på banan.

Men sirapssega sextimmarsronder skapar ingen stabil grund för ökad inströmning av nya eller återkommande gäster. Det pratas därför om att en del av regionens framtid kan finnas utanför Beleks täta golfkluster, där nya golf- och hotellprojekt hänger svagt i luften.

En omväg värd att göra
En planerad bro som ännu inte realiserats gör dock att färden mot Lykia Links i nuläget kräver en omständlig omväg. Fast färden längs de ibland oasfalterade vägarna ger i slutänden Belekturisten betydligt större utdelning än en slentrianmässig avstickare till Sides marknadskvarter eller Antalyas stadskärna.

Huvudet startas om i samma ögonblick som klubbhusets veranda äntras och det ändlösa landskapet framför kusten fyller synfältet. I skarpt läge serveras vi sedan allt annat än en trygg linkspastisch. Likt farsgubben Pete Dye målar sonen Perry med en palett där de grundläggande elementen från de brittiska öarnas klassiker återges med modernistiskt amerikanska breda penseldrag. Men framförallt är det kul och bra golf i svidande vacker kustnära miljö.

Medelhavets brusande skepnad reduceras visserligen till en statistroll under de starkaste momenten. Ja, som på hål 14 där spellinjen plockas ut mellan den överhängande kontrasten av vänstersidans fritt flödande waste area och högersidans bitska potbunkrar.

Det är ett av flera utslag som verkligen landar i magtrakten. Det är ett av de där omistliga ögonblicken som förhoppningsvis får genomsyra färdplanen i Beleks vidare expansion.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!