Artiklar

ZACHRISSON: Världens bästa umgänges­form

Svensk Golfs krönikör Göran Zachrisson skriver om golf som umgängesform.

Göran Zachrisson • 2019-08-09

Låt oss gemensamt ägna den nya generationen av växter och djur en smula uppmärksamhet. Vid midsommar når växtligheten sin prakt. Grönskan är här med samma iver, som förra året och dofterna har också återkommit. Har du tur hinner du uppfatta en hängande bakdel av ett flyende rådjur och du häpnar över hur ett fyrfota djur så säkert hittar rätt väg mellan lösa stenar, rötter och ris.

Greta och jag går utmed strandkanten, där stenarna ger skydd åt ormar och andra krypdjur. Det är för tidigt för huggormarna, men annars är det till de varma stenarna de söker sig.
Golfspelet är främst två saker, antingen promenaden i naturen, eller kontakten mellan människor.

Slagen, de må vara en järnetta in i vinden eller en delikat chip ner mot hål, kan skänka oss både glädje och besvikelse, men klubbor och slag är endast våra redskap, som vore de gräsklipparen för banarbetaren.

Spelet uppfattas av flera som en slags frisk­vård. Andra kan träna med träklubborna i timmar, det är fritt fram för alla olika temperament eller ambitioner, men styrkan i spelets kärna är ändå att vi hittar ett sätt att umgås och lära oss av andra, att skratta och bli polare – och det finns också de som gifter sig.

ZACHRISSON: Hur bra är bra?

”Golfspelet är främst två saker, antingen promenaden i naturen, eller kontakten mellan människor.”

ZACHRISSON: Konsten att kunna säga tack

Det finns också en slags grammatik. Sålunda lär vi oss snart att inte omedelbart tala om vårt eget spel vid ett möte. Ingen är intresserad av vad som hände med din boll på 14:e hålet, om det inte handlar om att en vilsen räv misstog bollen för ett ägg och därför snodde åt sig den.

En sådan berättelse kommer du undan med, men att du treputtade roar ingen om inte någon frågar.

Hänsyn, det är vad vi lär oss.

Spelet är en av världens finaste och mest spännande umgängesformer och det är ­denna vi ska skydda.

Jag träffade en ung man på första ­utslaget på en golfbana i Söderhamn. Vi slog följe och han slog långt. Det var ett uppfriskande möte. Inte bara fick jag se den vackra naturen runt banan, för han slog också snett, men främst fick jag följa honom när han glatt gav sig ut för att leta sina bollar i skogen. Han var den bästa sorten av långtslående, för han drog på och accepterade följderna, som om de vore självklara. Det var som att han njöt av bollarna som vinglade in mellan träden.

Efteråt – bollarna tog faktiskt slut – hamnade vi framför det lilla klubbhuset. Jag gratulerade honom till hans förmåga att möta motgångarna.

”Min fästmö har just lämnat mig för en norsk flygkapten,” sa han.

”Jag saknar henne, men solen skiner och varje gång jag slår bollen tänker jag på flygkaptenen. Han är säkert en bra människa, men när jag sedan följer bollarna in i skogen, mår jag bättre.

Idag har jag faktiskt hjälp av spelet.”

ZACHRISSON: Tiden står stilla – vi rör oss


Scroll to Top