Tiger: ”Första gången vi reste till Sverige var vi uppe i Skellefteå”

DET ÄR EN HELT VANLIG ONSDAGSEFTERMIDDAG på Manhattan i New York City. Den karaktäristiska odören av bränd asfalt, sopor och restaurangvagnarnas kryddade mat är lika närvarande som alltid. Och medan taxibilarna med frenetisk irritation tutar på allt och alla, har varje gatuförsäljare med fingret på samtidens puls radat upp en hög med ”Obama 08”-tröjor framför sina fötter. Strömmen av fotgängare tar dock ingen större notis om de tre stadsjeepar av modellen Cadillac Escalade som radats upp utanför nattklubben Strata på Broadway. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det känns parodiskt eller surrealistiskt när ingången blockeras av två bestämda män med öronsnäckor och mörka kostymer. De stiger i alla fall åt sidan efter att jag har presenterat mig och förklarat mitt ärende.

Några månader har passerat sedan Tiger Woods gick segrande ur den episkt utdragna US Open-duellen mot Rocco Mediate på Torrey Pines i San Diego. Sedan var säsongen 2008 över för världsettans del. Efter 91 hål med ett avslitet främre korsband i vänster knä och två stressfrakturer i vänstra skenbenet fanns det ingen återvändo.

Redan före mästerskapet förstod Woods att en operation med en efterföljande lång rehabiliteringsperiod skulle bli nästa punkt på programmet. Det är fortfarande oklart exakt när Tiger Woods kommer att slå en golfboll igen. ”I framtiden”, eller andra korthuggna varianter med liknande innebörd är det enda svar han själv lämnar för tillfället. Lösryckta spekulationer i media talar om en tävlingscomeback i samband med US Masters 2009, men ännu så länge är ingenting hugget i sten. Knäets, korsbandet och skenbenets återhämtning går i första hand. Jag får svårt att ifrågasätta detta när vi möts i ett avskilt hörn på nattklubbens övervåning.

Tiger grimaserar märkbart av smärta när han reser sig upp för att hälsa. Han haltar aningen lätt när han sedan ger sig i väg mot en ringande mobiltelefon. Vi är omgivna av storbildsskärmar som oavbrutet pumpar ut sekvenser från den årliga uppdateringen av TV- och datorspelet Tiger Woods PGA Tour. Eftersom han dagen till ära tagit på sig exakt samma miljardsponsrade kläder som den digitaliserade Woods bär i spelet, blir det tydligt att överkroppens muskelmassa minskat något i omfång efter senaste tidens tillbakalutade rehabiliteringsveckor hemma i huset på Jupiter Island i Florida.

Woods har anlänt direkt till New York från Dubai, där han avverkat ett snabbt besök på ”The Tiger Woods Dubai” – den första golfbanan som världsettan själv varit med och designat. Nu är han på den nordamerikanska östkustens epicentrum för att ge ett strikt begränsat antal intervjuer i samband med lanseringen av TV-spelet. Någon meter från oss står agenten Mark Steinberg och fingrar på sin Blackberry. Precis som ute på tävlingarna finns han alltid vid sin klients sida, som Steinberg kärvänligt tilltalar ”Woody”. Ibland tittar Steinberg upp från den intensiva mailväxlingen för att kasta misstänksamma blickar åt mitt håll. Det känns som att han vill försäkra sig om att jag inte är där för att försöka stjäla Tigers klocka och plånbok eller ställa obekväma frågor om presidentvalet och kriget i Irak. Men det spelar mindre roll. En ändlös kedja av mail, telefonsamtal och kopiöst tjatande har resulterat i tio utlovade egna intervjuminuter.

Och det vanliga snacket om jakten på Nicklaus majorrekord eller de senaste årens arbete med tränaren Hank Haney får stå åt sidan denna gång. Just nu känns det mer intressant att få veta hur världens bäste golfare mår efter att tvingas vara borta från det spel som han dagligen levt med sedan barnsben.

Så, vad gör du egentligen på dagarna just nu?
– Jag kör lättare rehabiliteringsträning under förmiddagen och sent på eftermiddagen. Sedan tillbringar jag tid med Elin och Sam. Jag har tittat lite på sport och följt en del tennis, det blev ganska mycket Wimbledon. Men hittills har jag inte sett så mycket golf.

Du har aldrig varit borta från golfen så här länge. Hur tror du att det kommer att förändra dig?
– Det har främst lärt mig vikten av tålamod. Min fysiska rörlighet var begränsad efter operationen och jag kan fortfarande inte göra samma saker som före skadan. Det är bara att acceptera. På sätt och vis tror jag att det också kan göra mig tuffare mentalt.

Har skadan givit dig ett annat perspektiv på vad som egentligen är viktigt i livet?
– Nej, för mig har alltid familjen kommit först. Men man kan både se skadan som en förbannelse och en välsignelse. Det är inte kul att inte kunna röra sig som vanligt, men samtidigt så får jag vara hemma och se Sam växa upp. Jag är vanligtvis borta från hemmet under hälften av årets dagar. Att kunna vara mer med familjen på hemmaplan känns ändå fantastiskt.

Vad saknar du mest från golfen?
– Golf är något som jag älskar att hålla på med och nu kan jag plötsligt inte göra det. Det är mycket frustrerande. Jag pratar inte bara om att vara ute och spela tävlingar. Bara att vara där ute i närheten av golfen, att slå bollar på kvällen och allting runt omkring är något som jag verkligen saknar.

Är det inte jobbigt att bo i närheten av golfen och hela tiden påminnas om dessa bitar?
– Jo, mycket av miljön som vi har runt oss kretsar kring golfen. Men under dagarna är jag ändå mest med Elin och Sam, vilket uppslukar min tid och uppmärksamhet. Och vid den tiden på dagen som jag överhuvudtaget kan börja tänka på golf är det tack och lov ganska mörkt ute.

Dina engagemang vid sidan av spelarkarriären ökar. Om man bortser från ekonomiska motiv, vilken är din drivkraft i affärsprojekt som det här TV-spelet?
– För mig är det alltid tillfredsställande att utvecklas och förbättra det man sysslar med. Nu har teknologin gått framåt och många av de saker som jag tidigare velat ha in i spelet har kunnat realiseras. Molnen flyttar sig och gräset växer under dagens gång vilket förändrar hastigheten på greenerna. Jag har också fått in min tränare Hank Haney. Så mycket av det som jag saknat från verkligheten finns nu i spelet till slut.

TIGER PAUSAR FÖR ATT dricka lite Coca-Cola. Jag tittar snabbt på klockan och ser att drygt fem minuter återstår. Det professionellt välkomnande fasta handslaget och de markerat uppmärksamma nickningarna som utdelas när jag kastar ut mina frågor ger intryck av att Woods medietränats hårt av någon med bakgrund inom politikens värld. Detta späds också på i hur han rutinerat aktar sig för att inte brodera ut svaren mer än nödvändigt, och i stället väljer att understryka frustrationen över skadan med ett lätt teatraliskt lidande tonläge.
Vi fortsätter intervjun efter att glaset med läsk åter ställts ned på bordet mellan oss.

Du har börjat arbeta med bandesign. Vad vill du åstadkomma inom det området?
– Jag kommer inte att rita hundratals med banor. Det är inte så jag vill arbeta. Jag vill göra ett fåtal banor som ska vara utspridda på olika platser och de ska vara så bra som möjligt. Detta kräver mycket tid. Jag har lagt ner min själ i arbetet hittills och vill verkligen skapa banor som folk ska komma ihåg e er att de har spelat dem. Jag hoppas att de säger ”Det var en tuff utmaning, men jag hade kul och vill gärna komma tillbaka”. Det är den största komplimang jag skulle kunna få i rollen som arkitekt. Och det är mitt ansvar att försöka göra allting för att vi till slut ska komma dit.

När du var ny på touren bombarderade du äldre spelare med frågor för att lära dig utveckla spelet. Gör du fortfarande likadant när du vill lära dig mer om bandesign eller andra saker?
– Jag har diskuterat ämnet en del med Jack Nicklaus under åren. Men i stort har jag försökt prata med vem som helst som har erfarenhet inom bandesign för att lära mig så mycket som möjligt. Exempelvis har jag pratat lite med Ben Crenshaw om Sand Hills, banan han byggde i Nebraska.

För tillfället kan du inte tävla på golfbanan. Blir du då mer tävlingsinriktad med andra saker som upptar din tid?
– Det har jag alltid varit. Tittar man på de kommersiella projekten är de en förlängning av de sidorna hos mig. Men på senare tid har jag faktiskt skurit ner på antalet saker för att kunna ägna mer tid åt just bandesign. Jag älskar att hålla på med det. Och tittar jag framåt i tiden så kan jag tänka mig att ägna ännu mer tid åt det.

Om någon i Sverige vill bygga en bana och har pengar samt ett intressant markområde så är det alltså möjligt att du nappar?
– Absolut. Jag är alltid öppen för förslag.

Nu ska vi prata lite mer Sverige. Din dotter är ju halvsvensk. Finns det några planer på att Sam ska lära sig att prata svenska när hon växer upp?
– Vi jobbar redan på det. Elin talar bara svenska med henne. Och som du förstår blir det bara engelska när jag pratar med Sam. Familjen Parnevik gjorde i stora drag samma sak och deras barn pratar nu båda språken flytande. Men det ska bli intressant att se om Sam kommer att prata svenska med en Stockholmsdialekt eller om det blir som det låter uppe i norr, vilket hon får från sin mormor.

Ditt senaste nedslag i Sverige var efter segern i British Open 2006. Vilket är ditt mest speciella minne från våra breddgrader?
– Första gången jag reste till Sverige var vi uppe i Skellefteå och hälsade på Elins släkt. Det var minus 35 grader där. Jag har aldrig tidigare stött på sådan kyla. Och det var minst sagt en intressant upplevelse.

SAS Masters i Sverige får ett nytt datum nästa år och spelas då veckan efter The Open. Hur ställer du dig egentligen till att dyka upp och tävla direkt efter en major?
– Jag har tidigare spelat tävlingar veckan efter en major. Ibland fungerar det att lägga upp schemat så. Men mer kan jag generellt inte säga eftersom tävlingsprogrammet får vara helt tomt tills jag är frisk.

Annika brukade skicka sms till dig efter sina majorsegrar. Kommer du att sakna dem när hon lägger av?
– Det spelar ingen roll att hon slutar. Annika fortsätter att skicka sms ändå om olika saker. Vi pratar ganska ofta och har en bra kontakt. Däremot kommer jag att sakna att inte få se henne spela. Hon är troligen den bästa kvinnliga golfaren vi har fått uppleva. Nu ska hon dra sig tillbaka från att spela professionellt men fortfarande vara ute på banan och ha kul. Hon vill bilda familj och känner att det är viktigt för henne. Och jag hoppas att Annika gör det nu eftersom det är något som hon alltid velat göra.

För två år sedan gick du i samma boll som Henrik Stenson under Players Championship då han slog sönder drivern så att flisorna rök åt alla håll. Dagen efter kom du till rangen med en skyddshjälm på huvudet som en passning till honom. Förekommer det mycket vänskapligt tjafs mellan er?
– Det gör det hela tiden. Henrik har riktigt skön torr humor och försöker alltid skämta. Så givetvis passade jag på att driva med honom efter incidenten med drivern.

TIGER WOODS FLINAR LITE när han tänker tillbaka på Stensons utbrott och tar ytterligare en klunk Coca- Cola. Mina tio minuter är dock över nu, påpekar en av Steinbergs underhuggare.
Ett TV-bolag står på tur för att göra dagens sista intervju och vi tar i hand. Tiger grinar åter illa av värken i knäet när han måste ställa sig upp framför en av TV-skärmarna och köra ett hål i spelet tillsammans med TV- reportern.

Bilarna utanför klubben har redan startats.
Strax efter att jag lämnar nattklubben ser jag i ögonvrån hur Tiger med entourage i snabb fart svänger ut från gatan.
Woods ska åka över till en TV-studio för att vara gäst hos talkshowvärden Conan O’Brien.

Två försäljare med varsin hög av ganska taffligt tryckta Obama-tröjor har börjat skrika åt varandra i ett gathörn.
Jag fortsätter att promenera upp mot Empire State Building och Penn Station.
En vanlig onsdagseftermiddag på Manhattan börjar gå mot sitt slut.

---

Text: Eric Franzén • 2017-03-02
Artiklar • Tiger Woods