”Fasen, jag har chans att vinna”

Detta är en redigerad version av ett reportage som först publicerades i svenska Golf Digest 2017.

Vi lämnar nästan omedelbart klubbhuset för att gå till proshopen. Därinne skannar Gabriel Hjertstedt av bordet som är belamrat med olika plagg med PXG Golfs kantiga logotyp. Han hittar västen som söks, provar den och låter sedan shopbiträdet klippa bort prislappen.
– Bob kommer att bli galen om jag inte har på mig den här på bilderna, förklarar Hjertstedt med ett leende.

“Bob” syftar på Bob Parsons. Webbdomänsmiljardären som kastat sig in på golfmarknaden med olika satsningar som hör hemma i premiumsegmentets allra översta skikt. Vid sidan av utrustningsmärket PXG (Parsons Xtreme Golf), som rönt stor uppmärksamhet för sin uppskruvade prisbild och i princip obegränsade produktutvecklingsbudget, äger Parsons också Scottsdale National – den privata och exklusiva klubben som vi precis träffats på under denna söndag i början av december.

Gabriel Hjertstedt spelade och tränade här redan innan Parsons övertog Scottsdale National. Därefter blev han kvar i en flytande roll, som aningen trevandes klargörs när vi tagit plats i de rustika trästolarna på klubbhusets veranda.
– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med. Jag bara kör, konstaterar Hjertstedt med tydlig amerikansk brytning och ännu ett efterföljande skratt.

Yrkesbeskrivningen landar till slut i att vara en slags fristående klubbtränare, med full rätt att ge lektioner på anläggningen och till medlemmarna. Men utan några som helst operativa åtaganden eller krav på närvaro.
– Jag kan vara borta tre veckor och sedan bara komma tillbaka. Mer eller mindre gör jag min egen grej här.

Den sista meningen sänder inte direkt chockvågor genom kroppen. För just att göra sin egen grej har definierat stora delar av Hjertstedts intressanta resa inom golfen.
Han föddes i Umeå i slutet av 1971. När Gabriel fyllt elva flyttade familjen till Australien, där han närmade sig spelet på allvar. Främst genom kopiösa mängder arbetstimmar på rangen där juniorerna ofta skickades ut av tränaren för att slå tusen bollar på egen hand. Den självskrivna kulturkrocken kom när Hjertstedt tagits ut till det svenska landslaget, och mötte en aningen mer strukturerad och bredare syn på hur man utvecklar sin golf.
– Man kände sig som värsta rebellen. Även om mycket att det som man lär ut i Sverige är väldigt bra. Det var ju bara att man kom från ett annat synsätt. Här skulle jag ut och springa en mil, och kom givetvis sist hela tiden. Men det hade ju inte riktigt med golf att göra, tyckte jag då.

Som nyblivet proffs tävlade Hjertstedt inledningsvis främst på de nationella tourerna i Australien och Japan. 1993 blev Europatouren huvudsaklig arbetsplats. Där hävdade han sig relativt snabbt och smakade på hetluften när två andraplatser skrapades ihop under andra säsongen. Men den sista tiden i Europa kom mest att präglas av segdragna problem med skador. Det var en smärtande hälsena, men också låsta käkar, andnöd och tillhörande panikångest. Foten läkte så småningom ihop. Och när visdomständerna till slut drogs ut kunde Hjertstedt också lämna låsningarna i käkarna och det övriga trasslet bakom sig. Idag ser han till viss del denna period som en förlorad del av karriären.
– Hade man fått rätt behandling på en gång så hade det inte varit något problem. Jag spelade bra golf, men när skador kommer in i bilden så börjar man svinga annorlunda. Men egentligen borde jag börjat spela i USA redan i 20-års åldern.

Hälsoproblemen var ur vägen för denna gång. Och under 1996 kunde Hjertstedt förverkliga drömmen om att spela fast på PGA Tour. Med det omtalade sponsorskapet av porrkungen Berth Miltons Private-koncern i ryggen påbörjades den period som i slutänden skulle ge Hjertstedt en framskjuten position i den svenska herrgolfens historiebeskrivning.

Den andra säsongen i USA startade visserligen skakigt, med tolv missade kvalgränser under de 20 första starterna. Läget på penninglistan var duktigt pressat när Hjertstedt anlände till B.C. Open i norra New York under slutet av september månad. Ingenting tydde egentligen på att detta skulle bli exceptionell vecka.
– Jag var trött och hade skitit i att tävla veckan före, så jag kom ändå dit ganska fräsch. Men en av anledningarna till det som hände var att jag efter nio hål var tre slag bakom någon kille jag spelade med. “Hur f-n kan den här killen slå mig”, sade jag till mig själv. Och sedan kom vändningen eftersom jag blev förbannad.

Ilskan och beslutsamheten gav en avgörande skjuts i rätt riktning. Lördagens avslutning, med tre birdies på de tre sista hålen, innebar att han skulle starta sista ronden ett slag bakom ledaren.
– Jag kände mig fylld av självförtroende inför det. När man låg i sängen på lördagskvällen tänkte jag helt plötsligt “fasen, jag har chans att vinna”, Så gick man ut nästa dag och gjorde dubbel på första hålet, och bogey på det andra. Och jag blev så jävla förbannad.

Återigen bet han ihop och lyckades omvandla de upprörda känslorna inombords till bränsle i slutstriden. Kampen mot de mentala demonerna levde dock hela vägen in mot mål – ända fram till den sista millimetern av putten som säkrade Sveriges första seger på herrarnas USA-tour.
– Jag kommer ihåg när jag kom ned på sista hålet och hade minnen från -94 års French Open där jag slog mig åt helvete på 18:e och förlorade med ett slag. Där skulle jag ha ju vunnit. Men jag tänkte att “nu gör vi det rätt den här gången”. Och det var jäkligt skoj att man klarade av det.

Från att ha haft en enkelbiljett till tourskolan hängandes över huvudet hade Hjertstedt nu både säkrat spel i The Masters och ytterligare två garanterade år på PGA Tour. Segern landade som en rejäl hos de flesta i ett yrvaket Golfsverige, när de släpat sig upp på måndagen och börjat ta in nyhetsflödet via tidningar eller tv och radio.
Detta var innan realtidsuppdaterade ledartavlor i mobiltelefonen och total direktsänd täckning av PGA Tour i utbudet av kabelkanaler. Många hade också redan ställt in sig på att det var Jesper Parnevik som skulle stå för denna historiska bedrift. Men Parnevik fanns inte i fältet under B.C. Open, utan var istället på Valderrama som del i Europas segrande Ryder Cup-lag.
– Det var skoj att vara den första svensken att vinna. Parnevik hade varit bra på hugget under hela året. Att vinna tävlingar handlar lite om att ha flytet på sin sida, men samtidigt beror det också på att just den dagen så är man tuffare än alla andra i fältet. Alla spelar på samma nivå där ute i stort sett. Fast vinsten kommer från att man är mentalt starkare än alla andra och kan ta den där dubbeln i början, eller orkar hålla i mot slutet.

Det dröjde sedan knappt ett och ett halvt år innan han fick möjlighet att framkalla samma tuffhet igen. Även i 1999-års Tucson Open var det en annan spelare som omedvetet triggade igång en kaskad av extra adrenalin hos Hjertstedt.
– I särspelet gick jag upp och skulle skaka hand med Tommy Armour III. Men han bara tittade på mig och vände sig om. Det var det bästa som kunde hända eftersom jag blev irriterad utav helsike och sade att nu ska jag ta den här killen. Så istället för att vara nervös så blev man förbannad. Sedan när jag vunnit bad han om ursäkt för att han inte skakade min hand på tee. Men det är sådana grejer som är intressanta. I stressade situationer kan man inte vara rädd och arg samtidigt. Man är antingen eller.

Den andra segern på PGA Tour kom vid 28 års ålder. Vid 2000-talets början stod därmed Hjertstedt inför ett decennium där det fortfarande fanns stor höjd för att utvecklas som spelare i världstoppen. Men så blev det inte tyvärr. Istället väntade ytterligare en seg drabbning med efterhängsna skadeproblem, som slutligen skulle innebära dödsstöten för karriären på PGA Tour.
– Det bör ha varit under 2000 som jag märkte av det först. Den första indikationen var faktiskt att jag inte kunde gå (skratt). Så det var rätt extremt. Jag kunde knappt röra mig på fem veckor, så man visste att någonting var fel. Sedan gick man på rehab och där trodde de att det var ljumsken eller andra grejer som spökade. Och magnetröntgen gav inte heller något svar för där jag kände smärta och själva skadan visade sig sedan var på helt olika platser i kroppen.

Säsongerna som följde handlade mest om missade kvalgränser uppblandat med någon enstaka topplacering. Den ständigt närvarande smärtan i kroppen medförde med tiden också allt mer undermedvetna kompensationer i svingen. Till slut kunde höfterna inte öppnas ordentligt under nedsvingen, vilket resulterade i en märkbar förlust av hastighet i klubbhuvudet.
– Jag körde på som jag var van vid att göra. Men helt plötsligt började högerfoten glida utåt varje gång jag skulle slå. Ja, som skyddsmekanism. Samtidigt står jag där med en tränare som säger “öppna höfterna mer” och man försöker och försöker. Det blev som ett yips i foten på grund av skadan.

2008 spelade Hjertstedt till största delen på dåvarande undertouren Web.com. När den ständiga värken åter började öka i intensitet tog han ett nytt varv hos olika läkare. Till skillnad från vid de tidigare resultatlösa behandlingsförsöken hamnade han denna gång hos en doktor som en gång för alla diagnostiserade och åtgärdade problemet.
– Jag började få ont som in i helsike igen. Men när jag träffade denna läkare fick han rätt på det och såg till att det blev en operation. Det visade sig vara ett jättehål i magmuskeln. Han trodde att det skulle ta tre månader att bli bra igen efter det. Men det tog egentligen några år. Om det där hade fixats till redan från början hade karriären definitivt blivit annorlunda.
Hjertstedt säger det sistnämnda och kisar mot solen, för att därefter känga lite käft med några medlemmar som går förbi. Han har funnit en fast plats i tillvaron, som gift tvåbarnsfar i Scottsdale, och hittat en ny färdriktning inom tourgolfen igen. Men denna gång inte som spelare. Nu för tiden ser vi honom ofta innanför repen på PGA Tour igen, fast med sin granskande blick fäst på namn som Kevin Chappell och Graeme DeLaet. Ja, vid sidan av lektionerna till medlemmar med skiftande handicap på Scottsdale National är Hjertstedt också närspelstränare till ett antal namn på PGA Tour.
– Det startade väl med att folk många gånger frågade om vissa slag som man slog. Och det rullade det igång mer när jag började träna litegrann med Graeme DeLaet. När folk såg att hans chippning gått från sådär till bra som f-n kom det andra killar som ville köra. Men golfare är lite speciella också. Många gånger får de saker gratis hela tiden, men jag kom upp med en plan där jag såg till att få betalt för det jag gjorde. Det kändes lite halvskumt i början. Man kände sig som att man hamnat mellan två världar. Ena delen av dig vill ut och lira och den andra säger att du ska coacha de här killarna.

---

Text: Eric Franzén • 2023-07-17
Tournytt • blågula segrar golf • Gabriel Hjertstedt • PGA Tour • Svenska segrar • Tournytt