För andra gången i rad vinner Europa Solheim Cup. Detta efter en imponerande söndag som trots det blev dramatisk. Foto: Getty Images
ÅSGÅRD: ”Så spännande som golf kan bli”
Upplösningen av Solheim Cup bjöd på ett medryckande drama. Som vanligt. Det här är golfunderhållning i sin renaste och bästa form, skriver Svensk Golfs chefredaktör Oskar Åsgård.
Handen på hjärtat är det inte alltid lätt att sälja in golf som tevesport för den oinvigde. 156 tävlande, 72 hål, fyra dagar, bogeys, birdies och (märkliga) pliktslag – nej, det kräver att man är inbiten och insatt för att se storheten i tourlunken.
Solheim Cup och Ryder Cup däremot, den spänningen går att sälja in till precis vem som helst.
Plötsligt går man som tv-tittare och laddar upp mentalt på samma sätt som inför en viktig fotbollslandskamp eller kanske en VM-final i hockey. Nu ställs nationer och kontinenter mot varandra, måhända lite krystat sett till den framkallade rivaliteten mellan Europa och USA, men det är precis tillräckligt för att göra det mer intressant.
Addera tävlingsupplägget, särskilt foursome som är en helt briljant spelform att följa, med matchspel i tolvmannalag och det blir medryckande på en helt annan nivå.
Dessutom. Hur ”klart” det än verkar vara när ett lag leder kommer obönhörligen alltid en rejäl omkastning som höjer spänningsnivån rejält.
Europa hade ju skaffat sig ett utmärkt grepp om den här 17:e Solheim Cup-upplagan någon dryg timme in i händelserna på måndagskvällen. När Anna Nordqvist i första matchen säkrat en viktig delning med Lexi Thompson och Madelene Sagström vunnit en ännu viktigare hel poäng mot Ally Ewing började det pratas om segermarginaler på fem, sex poäng för Europa.
Men så vips kommer vändningen. Precis som i Skottland senast, när Europa var närmast uträknade fram till sista timmen. Då gick allt plötsligt det blåa lagets väg och Suzann Pettersen till slut kunde frälsa Europa med en episk tvåmetersputt mitt i hål på det sista hålet. Hade hon missat den hade USA vunnit. Och det kommer nästan alltid en vändning, en sekvens där det berömda kollektiva ”momentumet” byter hand.
Klockan hade precis slagit elva på kvällen här hemma i Sverige när det drog ihop sig. Röda vindar blåste tvärs över Atlanten, hela vägen från Toledo till tv-soffan.
Austin Ernst, i matchen mot Koerstz Madsen, limmade inspelet på 18:e. Lizette Salas gjorde detsamma på 17:e och skaffade drömläge att kvittera mot Matilda Castren. Brittany Altomare vann 16:e hålet och tog ledningen mot Carlota Ciganda. Och på 14 gick Jessica Korda upp i ledning mot Charley Hull, efter att engelskan missat en kortare parputt.
Allt ovan hände inom loppet av två minuter.
En säker europeisk seger förvandlades till en nagelbitare där varje putt och slag blev direkt avgörande. Det behövde visserligen bara utvinnas 1,5 futtiga poäng från dessa fem matcher för att Europa skulle behålla pokalen. De andra två matcherna kvar på banan var tydligt i amerikansk favör. Men plötsligt framstod det inte lika givet att hitta dessa 1,5 poäng längre.
Liveoddsmarknaderna pendlade vilt.
Om du slår på en repris på Ryder Cup 2012 eller Solheim Cup 2019 är det knappt att du vågar tro på att allt som behövde gå Europas väg på slutet faktiskt gör det, trots att du vet att det kommer göra det.
Att pressen tränger sig in under både skinn och pannben hos spelarna är tydligt. Självklara puttar blir svårhanterade. Det är i dessa situationer som vinnarskallar testas i skarpt läge, där agnar faktiskt kan sållas från vetet.
Det betyder något. För spelarna själva, för lagkamraterna, för länder och kontinenter. Flera miljoner människors glädje eller besvikelse hänger på resultatet av varje putt. Ska det röda eller blåa laget gå vinnande ur bataljen? Det är en inramning, atmosfär och ett underhållningsvärde som egentligen bara skapas i två tävlingar – Solheim Cup och Ryder Cup.
Det behövs inte ens några prispengar, bara ära och stolthet.
Den som klev fram som Europas hjältinna var Matilda Castren, 26 år gammal från Finland. Debutant i Solheim Cup. Redan med två matchsegrar under bältet ihop med Anna Nordqvist från lördagens lagspel.
Nu behövde hon rädda par från ett pluggat bunkerläge, och hoppas att Lizette Salas inte rullade i sin putt för birdie på det 18:e och sista hålet. Salas brände för birdie från sex meter, Castren sänkte kyligt för par från tre meter. Solheim Cup-pokalen var återerövrad.
För blott andra gången hittills på bortaplan, en bragd. Inte minst sett till den totala avsaknaden av europeisk support på grund av coronapandemin.
Det var en raffinerad avslutning som höll oss både på tå och halster här hemma. Det var ungefär så spännande som golf kan bli. Precis som så ofta i Solheim Cup- och Ryder Cup-sammanhang.
Förresten, någon som vet vem som vann förstapriset på 15 miljoner dollar i Tour Championship i söndags?
Text: Oskar Åsgård • 2021-09-07
Krönika • Tournytt • Anna Nordqvist • Krönika • Madelene Sagström • Matilda Castren • Oskar Åsgård • Solheim Cup • Tournytt