ÅSGÅRD: “En majorseger som smäller högre”

Annandag jul 2017 var temperaturen fyra friska grader när Anna Nordqvist och hennes då blivande make, skotten Kevin McAlpine, peggade upp i vintersolskenet på Carnousties mästerkapsbana för vad hon själv beskrev som ”en fantastisk dag på sommargreener i december”.

Tre månader tidigare, i september 2017, hade hon vunnit Evian Championship och klättrat upp till topp-5 på världsrankingen. Sedan dess och fram till den här veckan har Nordqvist spelat 18 majors, bara nått en enda topp-10 i dessa och för precis ett år sedan hade hon fallit så lågt som 102:a plats på världsrankingen.

Den här veckan återvände Anna Nordqvist till Carnoustie och bärgade sin kanske viktigaste titel hittills i karriären.

”Det fanns tillfällen när jag tvivlade på om jag någonsin skulle vinna igen. Att sitta här nu och ha vunnit British Open är en dröm som… tja, jag hade verkligen inte kunnat drömma om något större.” sa Anna Nordqvist på söndagens segerpresskonferens.

En majorseger är alltid en majorseger. Men frågan är om inte vissa är värda lite mer ändå. I min bok sorteras en majorseger på Carnoustie, en av världens bästa och tuffaste mästerskapsbanor, tveklöst in i den senare kategorin. Det smäller helt enkelt högre.

Uppvisningen som Anna Nordqvist bjöd på i konsten att förflytta en golfboll från tee till green under söndagen var klinisk (sånär som på fyra läckta drivar på hål 9–12). Det är förstås också precis vad en utmanande och genomstrategisk bana som Carnoustie kräver av dig.

Utmanar du inte fairwaybunkrarna från tee här lämnas du med hopplöst svåra inspel. Vill du ge dig en ärlig birdiechans när flaggorna gömts undan tajt bakom gapande potbunkrar kräver det dels rätt inspelsvinkel, dels en knivskarp bollträff. Det här är golfschack i sin renaste och roligaste form.

Inte konstigt därför att banan producerat majorsegrare som Henry Cotton, Ben Hogan, Tom Watson, Yani Tseng, Francesco Molinari och nu Anna Nordqvist.

Varje gång Anna Nordqvist spelar golf påminns jag hur det var att intervjua henne under hennes lysande amatördagar. Hade hon inte träffat 18 greener, så hade hon på sin höjd missat en. I undantagsfall två, men väldigt sällan fler än så.

Från tidig ålder och genom i stort sett hela sin proffskarriär har Nordqvists långa spel varit lika pålitligt som ett schweiziskt urverk. Precision på en nivå som till och med jämfört med den yppersta världseliten skapar ett övertag som leder till segrar.

Redan när Nordqvist, i delad ledning med Nanna Koerstz Madsen inför finalronden, slog sitt utslag på ettan utstrålade hon ett ohyggligt självförtroende. Bollen hade knappt nått den högsta punkten i sin flykt genom den ljumma skotska sensommarluften innan svenskan hade plockat upp peggen, lagt den i fickan och börjat gå mot fairway.

Här fanns ingen tvekan eller tvivel.

Från svensk synvinkel var söndagens tv-sändning omöjlig att lyfta blicken från, eftersom Madelene Sagström två grupper före Nordqvist radade upp fullkomligt bländande slag. Sagström puttade för eagle på hål 6, 11 (par fyra), 12 och 14. Hennes djupt avundsvärda puttstroke, som under öppningsronden levererade den bästa puttningen norske puttgurun Jon Karlsen någonsin bevittnat (tro mig, det säger mycket), kunde dock inte förpassa någon av de fyra eagleputtarna i hål trots fina försök.

Men Sagström släppte aldrig greppet och höll jämna steg, precis hack i häl på Nordqvist och Madsen. En snöplig bogey på 18:e efter ett besök i en fairwaybunker gav Sagström elva under par i klubbhuset, samma score som Georgia Hall och Lizette Salas.

Alla som följt majors på Carnoustie vet att scoren behöver göras på hål 1–14, sedan gäller det att spänna fast säkerhetsbältet och hålla tungan väldigt rätt i mun för att undvika minorna på de sista fyra hålen.

Som Anna Nordqvist själv konstaterade efteråt, fick hennes hybrid- och träklubbor jobba hårt på de här sista fyra hålen. Vi pratar om en av tävlingsgolfens i särklass giftigaste avslutningar, med 18:e som det tuffaste eldprovet av alla.

Fråga bara Jean van de Velde, Sergio Garcia, Xander Schauffele eller nu, Nanna Koerstz Madsen.

På 18:e tee var svenskan och danskan lika på tolv under par. Riktmärket att slå i klubbhuset var elva under. Nordqvist och Madsen undvek nätt och jämnt problemen på höger- och vänstersidan med sina utslag.

Nordqvist spelade in först, valde en modigt aggressiv linje med sin hybrid, träffade green och lämpade över all press på danskan som visserligen hade ett kortare inspel och en järnfemma i handen.

Men den järnfemman hade Madsen gärna slagit om. Danskan skickade bollen långt ut till höger till ett hopplöst läge i greenbunkern, där det bästa hon kunde åstadkomma var en smärtsam socket och en dubbelbogey.

Schackmatt och majorseger nummer tre för Anna Nordqvist.

Genom tiderna har bara två europeiskor – Annika Sörenstam (10 segrar) och Laura Davies (4) – vunnit tre eller fler majors. Nu kan vi lägga Anna Nordqvists namn till den listan och det sällskapet vittnar om storheten i hennes proffskarriär hittills.

Anna Nordqvists första majortitel, 22 år gammal i McDonald’s LPGA Championship 2009, var en superknall i hennes blott femte LPGA-tävling som proffs.

Den andra, Evian Championship 2017, var en bragdartad historia där Nordqvist, som brottades med en envis körtelfeber, hämtade in sex slag och vann i särspel.

Den tredje, AIG Women’s Open 2021, var en modig, strategisk och kontrollerad triumf som lyfter henne till helt nya höjder i damgolfens historieskrivning.

”Jag tror att den här (segern) är den mest värdefulla. Just för att det tog mig ett par år och att jag jobbat så hårt och ifrågasatt om jag gjort rätt saker.” sade Nordqvist efteråt.

Jag har svårt att komma på ett bättre sätt att tysta sina egna inre tvivel än att stänga en finalrond med fyra raka par på Carnoustie för att vinna AIG Women’s Open.

---

Vad imponerade dig mest med Nordqvists seger? Mejla Oskar Åsgård på oskar.asgard@svenskgolf.se

---

Text: Oskar Åsgård • 2021-08-22
Krönika • Anna Nordqvist • Krönika • Oskar Åsgård • Tournytt