GUSTAFSON: Jakten på rätt klubba

Att golf är en materialsport fick jag alltid höra när jag började spela. Men helt ärligt förstod jag aldrig riktigt vad som menades med det. Jag drog runt på ett halvset med PGA Butterfly-klubbor med matchande Flying Lady-bollar och de fungerade alldeles utmärkt för mig. Brorsan hade de ojämna järnklubborna och jag hade de jämna. Nångång då vi skulle spela en “stor tävling” fick vi låna varandras järnklubbor men då var det alltid tjat om det (också).

Det där med att anpassa klubborna efter personen spelade inte så stor roll när jag växte upp. Nu däremot är det helt självklart. Att någon överhuvudtaget går och köper klubbor utan att anpassa dem efter sina fysiska förutsättningar och sin sving är hur galet som helst. Det kan inte sägas nog, ska du köpa klubbor så se till att din pro provar ut dem med dig. Klubborna ska anpassas efter dig, inte tvärtom.

När jag kom ut på touren så började man få klubbor av tillverkarna. Europatouren hade inte så mycket att komma med men runt millennieskiftet när jag kom ut på LPGA-touren var det som julafton varje dag. Jag fick prova vad jag ville och de fixade skaft, loft, lie och allt sådant så att klubborna skulle passa perfekt. Jag var aldrig så intresserad av det utan lät dem hålla på tills de hittade nåt som var bra. Sen körde jag på.

I februari 2000 hittade jag en Callaway-spoon med regularskaft som åkte rakt ner i bagen. Den är fortfarande kvar och har varit helt fantastisk. 2012 när Taylormade lanserade sin Rocketballzspoon som skulle gå 17 meter längre (enligt reklamen) tänkte jag att den måste jag ju prova. Min gamla trotjänare kunde väl inte hålla måttet mot nåt sådant.

Taylormadeteknikern och jag höll på i fyra dagar för att hitta nåt som kunde matcha min gamla Callaway men hur många skaft och hur många olika huvuden vi än försökte med hittade vi ingen som visade bättre siffror än gamla Bettan.

En period var jag sponsrad av ett japanskt utrustningsföretag som heter Kasco. I tre år hade jag kontrakt med dem och det enda jag behövde ha i bagen var en hybrid. Den var fantastisk och är faktiskt fortfarande kvar i bagen.

Många som har kontrakt med utrustningstillverkare är dock tvingade att förutom att använda deras loggade staffbag också fylla den med ett minimiantal av det varumärkets klubbor. Många kräver att spelare har 12–13 av deras klubbor, med särskilda krav på att exempelvis drivern och/eller puttern ingår i den totalen. Det kan vara tufft, speciellt när det kommer till drivers. Jag vet flera spelare som har gått en hel säsong och inte varit bekväma med sin driver för att den inte riktigt passat dem.

På tal om materialsport tror jag nog att Jerringprisvinnaren Peder Fredricsons höätande “material” är dyrare än hela Solheim Cup-lagets utrustning tillsammans.

---

Text: Sophie Gustafson • 2018-04-08
Artiklar • Krönika • Sophie Gustafson • Utrustning