”Jag har alltid haft ett jäkla anamma i mig”

Två dagar innan starten av 2018 års första majortävling står en upp­given Pernilla Lindberg böjd över badkaret på hotellrummet. Det är fyllt med vinäger och blöta golfkläder. Ett försenat paket med nya sponsorkläder har anlänt tidigare under dagen. Men på något outgrundligt sätt har det kommit in mögel i förpackningen. En snabb koll på google säger att vinäger ska få bort lukten av mögel ur kläder. Något som i praktiken visar sig fungera sådär.

De vinägerdrypande kläderna får till slut packas ned i svarta platsäckar för en desperat tur till närmaste tvättomat.
– Det var så min vecka startade. När folk tittar på professionella golfare så tror alla att det bara är en dans på rosor. Men det händer lite utanför golfbanan också, konstaterar Pernilla Lindberg med ett snett leende.

När hon berättar detta har nästan precis åtta månader passerat sedan den struliga tisdagskvällen i Palm Springs. Vi sitter bekvämt nedsjunkna i en soffgrupp i ett julpyntat klubbhus på Interlachen Country Club i Orlando. Moder­klubben i Sverige heter fortfarande Bollnäs GK men i Florida, där Lindberg nu bott i sju år, är denna lågmälda privata klubb hennes bas för spel och träning.

De mögliga kläderna var dock inte den ­största utmaningen som Pernilla Lindberg fick tackla under perioden fram till att hon blev den sjätte svenska spelaren att vinna en major. Att prestationen uppnåddes genom att besegra ikonen Inbee Park i en utdragen särspelsduell kan till viss del beskrivas som ödets ironi. Två veckor innan ANA Inspiration fanns de båda i fältet under Bank of Founders Cup i Phoenix. Koreanskan vinner där sin 19:e titel på LPGA Tour och stärker sin position som ­given förhandsfavorit inför ANA Inspiration. Pernilla Lindbergs namn dyker istället upp i den helt motsatta änden av resultatlistan – där hon är trea från slutet efter ronder på 77 och 76 slag.

Eftersom Lindberg missat kvalgränsen med en mil får influgna tränaren Patrik Jonsson stryka planerna att följa henne på banan under de sista två ronderna. Men det som var ett av hennes största resultatmässiga bottennapp kommer att omvandlas till en viktig brytpunkt. Under lördagen och söndagen står istället duon läger på rangen. Lindberg försöker där lösa det senaste halvårets kamp för att hitta rätt i starten av nedsvingen, där överkroppen fått en för dominerande roll i sekvensen. Efter att ryggraden lutas mer bakåt i uppställningen börjar hennes naturliga draw visa sig igen. Men minst lika viktigt är att Jonsson också får Lindberg att börja lita på skruven i större utsträckning än tidigare. 
– Det var väldigt frustrerande, men när jag ser till­baka på det hade jag nog inte stått som vinnare om jag inte gått igenom veckan i Phoenix. Patrik påpekade att jag tidigare sagt att det kändes svårt att komma åt pinnarna som står mot högerkanten på green när jag slog lite för mycket draw. Men hur ofta hände det egentligen? Kanske n��gon gång per varv. Så Patrik tyckte att jag skulle slå bollen mot mitten av greenen när jag kände att jag inte kunde komma åt pinnarna. Det var förändringen, att få tillbaka en bollflykt som jag skulle lita på och spela med ute på banan.

Att Pernilla Lindberg kämpat sig ut på rätt väg igen bekräftas veckan efter, då hon spelar Kia Classic i södra Kalifornien. Patrik Jonsson får där se henne prestera fyra raka ronder under par, vilket räcker till en delad 22:a plats. De positiva känslorna finns kvar när Lindberg anländer till Palm Springs och avverkar de första inspelsvarven inför ANA Inspiration.
– När jag och Patrik sade hejdå efter Kia Classic kändes det som att jag hade bra kontroll på spelet igen. Under inspelsvarven på ANA Inspiration behövde jag inte stå och leta efter någonting. När det känns så bra är det lätt att förväntningarna drar iväg lite grann. Men på onsdagen kändes det inte lika bra under proamtävlingen över nio hål. Det var nästan bra, eftersom jag drog ned förväntningarna inför första ronden.

De tre första tävlingsdagarna blir ändå en behaglig resa för Lindberg. Den inledande 65-ronden visar att hon verkligen kunde släppa på bromsen och använda sin draw som en tillgång. Efter nio säsonger på LPGA-touren var inte majortävlingar direkt okänd mark för Lindberg. Men att leda tävlingen fram till sista ronden var däremot en ny situation. Och under söndagen blir möjligheten att vinna proffskarriärens första seger i en major alltför påtaglig.

Under de följande två dagarna kommer hennes mentala styrka testas och genomlysas ner på partikelnivå. Att studsa tillbaka från den trassliga starten på den fjärde ronden och åter jobba sig in i segerstriden är en bärande del i detta. Att pressa fram den birdie som till slut krävs på tävlingens 72:a hål för att ta sig in i det stundande särspelet med Inbee Park och amerikanskan Jennifer Song är en annan.
– Jag har alltid haft ett jäkla anamma i mig och det är vad som verkligen tog mig till särspelet under söndagseftermiddagens sista nio hål. Jag behövde fajtas hela vägen in vilket är något som kännetecknar min karriär. Jag visste inte det när jag slog ut på det 18:e. Men efter att min drive läckt ned i fairwaybunkern säger Daniel (Lindbergs caddie och pojkvän) att han tror att jag behöver en birdie för att ta mig in i särspelet. Och det kändes verkligen som att jag kämpade i en birdie på sista hålet.

Daniel kommer från England och heter Taylor i efternamn. Han finns också på Interlachen under denna kylslagna måndag men får överge värmen i klubbhuset för de kalla vindarna på den öppna och ödsliga banan – där han tålmodigt skjutsar runt vår fotograf i en golfbil i jakt på lämpliga bakgrundsvyer för instruktionsbilderna som ska klaras av senare.

Det som Lindberg kallar för jäklar anamma kan definieras på många sätt. Men i idrottens avgörande skeden handlar det om ­mental styrka, där du gräver djupt inom dig själv och verkligen levererar när du tryckts upp mot väggen. Något som Lindberg verkligen gör i två av måndagens och det svenska golfåret 2018:s viktigaste ögonblick.

Trots att hon bokstavligen skakar i händerna sänker hon först den utmanande parputt som måste i för att den utdragna duellen mot Inbee Park ska leva vidare bortom det femte särspels­hålet. Tre hål senare är hon allt annat än nöjd med den järnnia som landat sju och en halv meter från flaggan. Under promenaden upp mot greenen intalar hon sig själv att den här putten också måste i.
– När jag tittar tillbaka på statistiken för veckan drog jag i fler långputtar än vad jag normalt sett gör. Självklart kände jag mig bekväm på greenerna, men kunde givetvis inte räkna med att sänka den här putten. Jag slår den som jag vill och den ser bra ut hela vägen. Eftersom Inbee har sin putt kvar, som är kortare, kan jag inte fira när min går i. Samtidigt som jag känner att pulsen rusar iväg så försöker jag hålla mig otroligt cool. Jag går över till min golf­bag och tar vattenflaskan och i mitt huvud försöker jag göra mig mentalt redo för att spela ett hål till.

Tittade du på hennes putt eller vände du bort blicken?
– Först vänder jag mig bort, men sedan kände jag att jag måste titta. Jag får gåshud nu när jag tänker på det igen. Jag är mer nervös då än när jag slår min egen putt. När hennes putt sedan går vid sidan av hålet tar det en bra stund att förstå vad som hänt, säger Lindberg och blickar mot den glittrande julgran som lyser upp hörnet vid klubbhusets entrédörr.

När Inbee Park inte lyckas svara på birdien läggs Lindbergs namn till den prestigefyllda listan av svenska majorvinnare som består av Liselotte Neumann, Helen Alfredsson, Annika Sörenstam, Anna Nordqvist och Henrik Stenson. Det traditionsenliga doppet i Poppie’s Pond, prisutdelning, presskonferens och otaliga enskilda intervjuer klaras av i ett rasande tempo. När Lindberg kan lämna Mission Hills Country Club har det passerat sju timmar sedan hon åt frukost. Segermiddagen sker på hotellrummet med hämtmat från snabbmatskedjan Chipotle. Det är där som hon själv tror att den första egna reaktionen på segern framträder.
– Precis efter att vi har kommit tillbaka till hotellrummet och jag ska äta så börjar jag skaka. Det var första ögonblicket jag hade för mig själv. Jag tror att det var adrenalin. Trots att jag var väldigt hungrig hade jag svårt att äta så mycket där. Sedan gick det i ett under de kommande dagarna med radiointervjuer och en del tv och allt annat möjligt som skulle göras. Jag rörde inte en golfklubba förrän på fredagen igen.

Under måndagen när vi ses i Orlando är Pernilla Lindberg egentligen ledig från spel och har inte slagit en boll under de senaste veckorna. Men denna dag efterfrågas hon inte bara av Svensk Golf, utan har startat dagen med att medverka på en media­träff för tävlingen Diamond Resorts Tournament of Champions – som inleder säsongen 2019 i mitten av januari, något som är talande för hur majorsegern höjt Lindbergs profil på LPGA. Den förändrade vardagslunken på världens främsta damtour innebär exempelvis att avsätta tid till presskonferenserna före tävlingar och spela proam-ronder ihop med de viktigaste sponsorerna. Detta är givetvis en utveckling som hon välkomnar. Men när den ökade uppmärksamheten ska omvandlas till rena intäkter blir effekterna inte lika uppenbara.
– Min agent har jobbat ganska hårt under året men tyvärr har det inte varit så lätt – även som majorvinnare. Det känns alltid som att det har varit lite knepigt om man kollar på de svenska tjejerna som är i min sits, konstaterar hon och utvecklar vidare:
– Vi faller lite mellan stolarna eftersom vi inte tillbringar tillräckligt mycket tid hemma i Sverige och inte syns tillräckligt mycket där för att kunna plocka upp svenska sponsorer. Samtidigt är vi heller inte amerikanskor. Förhoppningsvis ska det här kunna leda till några bra saker längre fram. Men nej. Det är absolut inte lika enkelt som man tror att det skulle kunna vara efter en sådan här vinst.

En sådan här vinst, ja. Att bärga sin första internationella tourseger var ett av Lindbergs konkreta resultatmål inför 2018, något hon fick bocka av och gå vidare från redan några månader in på säsongen. Men till vad? Att landa i att du vunnit ett av de största mästerskapen och nu måste hitta en ny drivkraft är inte en helt enkel process.
– Just inför det här året var ett av de största målen att ta min första vinst. För att följa resten av min utveckling så tänkte jag i stil med att det kanske blir på en LET-tävling eller under en mindre LPGA-tävling. Jag valde att spela ett par mindre LET-tävlingar i Australien under början av året och gav mig själv chansen, men vann inte. Så när jag segrade i ANA skojade Daniel och sa att “du har ju fortfarande samma mål eftersom du inte har vunnit en vanlig tävling”. Och det är klart att det känns som att jag hoppade över ett steg. Men nej, jag vet hur hård konkurrensen är ute på touren och den blir tuffare för varje år. Att bara ta en seger där ute är inte lätt och att backa upp den första vinsten med ytterligare en kommer helt klart vara målsättningen framåt.

Vägen framåt under 2019 kommer främst att handla om fortsatt utveckling. Pernilla Lindberg är oftast stark med puttern i handen, men behöver lyfta lägstanivån i det längre spelet för att sätta sig i fler lägen där hon kan avgöra på greenerna, ett långsiktigt arbete som genomförts ihop med Patrik Jonsson under de senaste åren.
– Det kan bli lite för mycket ­tajmingbaserat. Min armsving har alltid varit ganska lång och matchar ibland inte ihop med kroppen. När man sätts under press är det lätt att falla tillbaka i gamla tendenser. Ja, tendenser från junior­tiden. Så det är saker i tekniken som vi behöver jobba på för att få ihop allting lite tajtare och hålla det inom marginalerna bättre.

Ett annat stort steg ska också klaras av under 2019, fast på det personliga planet. Under januari gifter hon sig med Daniel Taylor på Nya Zeeland. De har varit ett par sedan 2010, sex månader efter att de träffades i gymmet på spanska klubben La Manga vid kvalet till damernas Europatour. Taylor, själv en landslagsmeriterad golfare, var där som caddie till en annan spelare. I slutet av veckan möttes de igen när hans spelare gick i samma boll som Lindberg under sista varvet.
– Vi höll kontakten eftersom han frågade om jag hade en caddie för kommande säsong. Jag hade precis ­klarat kortet till både LPGA och LET och sade att jag hade några i åtanke och skulle återkomma. Jag bestämde mig för en annan caddie, men ungefär sex månader senare blev vi ­tillsammans.

Var det självklart att ta in honom som caddie senare?
– Nej, inte alls. När vi blev tillsammans så var det många kompisar som sa “vad bra att din kille är caddie då kan han ju jobba åt dig”. Men min reaktion på det var “Nej, aldrig i livet. Det kommer att bli alldeles för mycket tid tillsammans då”, säger hon med ­eftertryck.
– Under de första två åren som vi var tillsammans jobbade han åt andra spelare. Men då spelade jag fortfarande en hel del i Europa och istället för att jag skulle flyga med min amerikanska ­caddie till Europa, vilket då var för stor kostnad för mig, så tog jag med Daniel till Europa när han var ledig. Och spelet funkade väldigt bra i stort sett varje gång han gick åt mig där. Inför säsongen 2012 sade vi att vi kanske skulle prova det här på heltid. Sedan gjorde vi det fram till 2017 då vi bestämde oss för att det blev för mycket tid tillsammans igen. Då gick han caddie till ett par andra spelare.

Taylor fanns dock vid Lindbergs sida igen under fjolåret och dök raklång ned i Poppie’s Pond efter segern i ANA Inspiration. Men till 2019 har de bestämt att sära på sig igen. Rent yrkesmässigt alltså, då Taylor kommer att gå caddie åt världsettan Ariya Jutanugarn.
– Vi får se hur länge det varar. Vi är inte helt låsta vid att det alltid ska vara så, utan det kommer kanske att vara lite fram och tillbaka. Men det är nog vad jag tror kommer att vara bäst för oss och för vårt förhållande. När man spelar bra är allting jättelätt. Då är det en dans på rosor och det är otroligt kul att ha den som står dig allra närmast där bredvid dig. Men annars kan jag säga saker till honom som jag inte skulle säga till en annan caddie, och han kan säga saker till mig som han inte skulle säga till en annan spelare. Och så går det igång.

Blir det mer munhuggande än tyst surande ifall det väl kör ihop sig på banan?
– Det kan bli lite så också. Men vi känner varandra så väl att man kan läsa varandras kroppsspråk och tycka att jaha, varför reagerade du på det sättet? Så det blir framförallt att man tjafsar lite mer, skulle jag säga.

Beslutet om att de åter ska ta en paus på banan speglar en av Lindbergs andra utmärkande styrkor. För oavsett om det gäller att hitta rätt caddie för nästa säsong, utveckla svingen eller en detalj som att spela utan handske, backar hon sällan för att staka ut sin egen väg.
– Jag tror också att jag är så bestämd och envis i mina åsikter och i hur jag gillar att göra saker att jag aldrig skulle låta det gå utanför min kontroll. Jag skulle ändå vilja låta det vara på mitt sätt. Det ska ändå kännas som att det är Pernillas sätt att göra grejer på.

---

Text: Eric Franzén • 2019-02-12
Tournytt • ANA Inspiration • LPGA Tour • Pernilla Lindberg • Tournytt