The Masters för nybörjare

Att uppleva årets första herrmajor på plats är en het dröm för många golfare. Följ med och upptäck vad som väntar publiken under en dag ute på Augusta National.

The Masters för nybörjare
Vårtecken. Glöm tussilago och takdropp. Våren inleds på Augusta National - ingen annanstans. //Foto: Getty Images

Publikupplevelsen börjar byggas ett antal hundra meter utanför tävlingsområdet. Utan att du sett skymten av ett enda azaleablad. Men redan när bilen rullar in på parkeringsplatsen gör The Masters Tournament en abrupt vänstersväng från golfens andra herrmajors, där vi ofta hänvisas till avlägsna fält med tillhörande busstransport till banan.

Här välkomnas istället alla biljettinnehavare att ställa bilen direkt utanför banan. Detta på mark som Augusta National betalat ganska hiskeliga pengar för att förvärva. Tidigare stod det rader med hus här, men dessa jämnades med marken efter att ägarna köpts ut. Istället är det ändlösa ytor med prydligt finklippt gräs som välkomnar oss. Och efter att handbromsen lagts i väntar inga manande snören eller avskärmande plasttejp. Vi lunkar istället mot den stora entrén på asfalterade promenadvägar komplett med fast gatubelysning och gångtunnlar under huvudvägarna.

Osexiga infrastrukturella detaljer som dessa ska faktiskt inte förringas. Det är en av många bärande fundament i att The Masters räknas som ett av sportvärldens mest prestigefyllda publikevent. För i detta fall handlar det inte om att vara absolut störst. Inte ens inom golfen. Där är The Masters tydligt distanserad av majors som The Open Championship och megakolossen Ryder Cup.

Istället är tävlingen i Georgia snarare mer förbrödrad med exklusiva evenemang som Wimbledon, Monacos Grand Prix och hästpolotävlingen Campeonato Argentino Abierto de Polo. En avskild och lågmäld smältdegel av idrottshändelse och mötesplats.
Strax utanför parkeringen råder det visserligen en temporär sluss av kaos. Strömmarna av åskådare blandas där upp med en och annan religiös apostel, som år efter år samlas på gatan utanför entrén för att sträcka upp sina plakat med bibelcitat.

Men det dröjer bara någon minut innan känslan av att träda in i en annan värld sköljer över oss på allvar. Från vakternas sedvanliga "Welcome to the Masters" och en lagom brysk biljett- och säkerhetskontroll dröjer det inte länge tills vi är där inne.

Det är egentligen inte första dagen eller gången som jag besöker The Masters och Augusta National. Fast tidigare har jag aldrig gjort det från publikens perspektiv, utan endast som ackrediterad media och med ett helt annat fokus.

Eller förlåt.

På The Masters ska vi egentligen benämnas som "Patrons", ett begrepp som närmast kan liknas vid en återkommande och inbjuden gäst. Fråga den amerikanske expertkommentatorn Jack Whitaker, som gjorde ett spännande avsteg från detta under 1966 års upplaga där han kallade åskådarmassorna som följde särspelet för "mobb". Ett tilltag som de styrande gröna kavajerna inte dansade vals över, utan bestämt pressade tv-bolaget CBS att stänga av Whitaker från de kommande fem sändningarna från The Masters.

Foto: Getty Images
Sittplatser på Augusta National.

De gröna kavajerna, alltså medlemmarna i Augusta National Golf Club, är för övrigt ett väldigt synligt och närvarande inslag i publiken under The Masters. All kryptonithård sekretess som annars omger vilka som valts in i den privata klubben är som bortraderad under detta evenemang. Här traskar flertalet av de uppskattningsvis 300 medlemmarna obekymrat omkring med namnet tydligt utskrivet på den bricka som ofta dinglar utanpå den gröna kavajen.

Fråga dem något och du blir hur trevligt och servicemässigt bemött som helst. De är självpåtagna publikvärdar som njuter av att visa upp sin bana för åskåd… förlåt, gästerna.

Via huvudleden från ingången flyter vi i sakta mak mot området med serveringsstånd och träbyggnaden som rymmer tävlingens huvudsakliga souvenirshop. Eftersom labyrinten av räcken vid ingången är i stort sett tom kastar jag mig ditåt nu. Vid lunchtid och framåt, när folk för en stund börjat se sig mätta på golfen och banan, är det bitiga köer för att komma in här. Därinne samsas jag i huvudsak om golvytan med radiostyrda män. Med dimmig blick och en sladdrig nätkasse i handen går de från hylla till hylla och utan urskiljning rafsar de ner saker som ska köpas hem. Från kubikmeter av olika pikétröjor till doftljus och en dubiös trädgårdstomte som bär vissa drag av Leif Mannerström. I stort sett allting som rymmer The Masters-logotyp kan köpas härinne. Och faktiskt till priser som inte får kreditkortet att gråta av panikångest.

Men stopp och belägg, din trångsynta medelålders medieman.

Mitt försök att axla rollen som hänförd förstagångsbesökare har egentligen redan kört i diket genom att rationellt prioritera souvenirshopen. Den som på riktigt går samma väg inne på Augusta National för allra första gången kommer att fortsätta rakt fram utan att passera gå, eller för den delen depåstoppa för inköp av trädgårdstomtar.

Foto: Getty Images
Pimentosmörgås.

Bara anblicken av klubbhusets konturer och den lilla nyansen av första hålet får något att hända inombords. Vi sugs obevekligen åt detta håll med magnetisk kraft. En wedge eller så uppför backen till vänster passeras ettans tee. Snett vänster om denna har du full insyn mot klubbhusets veranda, där medlemmar och deras gäster gör sin grej under parasollen på borden samtidigt som media och andra kurar i skuggan under den gigantiska eken till höger bakom repen.

Men vyn över serveringsborden är lite som tidvatten och förändras i takt med att klockans visare rör sig över urtavlan. Utan att bli för detaljerad kan vi säga att det är större chans att se en powerminglandes Condoleezza Rice under förmiddagen, medan eftermiddagen ofta bjuder på en mer eller mindre buteljerad Fuzzy Zoeller med anhang.

Att studera och artbestämma Forbes 500-galleri, uppblandat med en och annan gammal golf-legendar, är dock inte vad jag egentligen kommit hit för.

För att verkligen gå Max von Sydow-djupt in i karaktären av förstagångsbesökare startar jag upptäcktsfärden av banan med att vandra en halv myswedge mot 18:e hålets green. Väl där tittar jag förundrat på den analoga gigantiska ledartavlan och ut över vidderna för att hänfört utbrista:
– Gud, så här backigt är det verkligen inte när man ser banan på tv.

(Exakt sju sekunders paus följer därefter.)

– Men guuuud, vilka breda fairways det är.

När denna obligatoriska ritual utförts väntar en av golfens skarpaste promenader. Att sakta skrida ned för det tionde hålets kraftigt sluttande fairway för att se bit för bit av de svävande bunkerformationerna och det distinkta greenområdet ritas upp framför raden av spensliga övervakande tallar kan få vilken golfare som helst att gå helt Ernst Kirschsteiger.

Foto: Getty Images
Välkommen till Augusta National.

Fasaden som förstagångsbesökare rämnar ännu en gång när jag avviker från den utsatta färdriktningen mot Amen Corner och tar hela den svettiga intervallstigningen mot elvans bakre tee. Det är en av banans mest avskilda del. Även denna tävlingsdag är vi bara en handfull dårar som orkat släpa oss hit upp.

Vi belönas dock bra. Inte bara genom utsikten framför oss där hela hålet smetar ut sig och ögonen kan följa bollbanan i verklighetens protracer-vy, utan också med dialog mellan spelare och caddies som släpper garden en aning när de inte omges av horder med åskåd… förlåt, gäster.

Detta är en av mina absoluta favoritplatser på banan. I konkurrens med den där lågpunkten på sjuan där ett hav av fairways från olika hål sträcker sig hela vägen upp till klubbhuset. För att bli något golfhistoriskt knastertorr för någon minut eller två är det också där man idag verkligen känner hur Alister MacKenzie och Bobby Jones (männen som ritade banan) hämtade tung inspiration av The Old Course i St Andrews.

Jag lämnar motvilligt tee på elvan efter en bättre akademisk kvart. Det pliktskyldiga besöket i Amen Corner står härnäst på dagordningen. Som en övertrött hundvalp vankar jag rastlöst fram och tillbaka för att hitta en lämplig sovplats, eller snarare ett ställe där jag både kan se inspelen mot
elvans green, utslaget på korthålet tolv och spridda försök till slänghookar på hål 13. Jag hittar en punkt i den naturliga slänten, strax ovanför de inrepade raderna där medhavda fällstolar slås upp enligt först till kvarn-principen.

Här rekommenderar jag i ärlighetens namn mest att bara drälla runt. Att se bollarna mata sig igenom de tre nyckelslagen som döljer sig bakom namnet Amen Corner. Vem som står på tolvans tee och kliar sig i huvudet över hur vindriktningen skiftar från sekund till sekund är inte så viktigt, utan det är hur personen ifråga tacklar det, som fascinerar.

Foto: Getty Images
Vana Mastersbesökare håller fast vid sin plats i vårsolen.

Jag väljer dock att hänga på Henrik Stenson efter att han passerat det kända hörnet. Svensken befinner sig i ett ingenmansland på resultatlistan och går med Kevin Streelman. En konstellation som inte direkt välter själen hos den genomsnittlige nordamerikanska åskåd… förlåt, gästen.

Tidigare under veckan, på en av inspelsdagarna, stötte jag på Börje och Gunnel Laurinsson utanför repen. Det svenska paret hade turen på sin sida när de deltog i biljettlotteriet.

– Jag gick in på hemsidan och anmälde mig, och prickade i för två biljetter till var och en av alla dagarna. För att öka våra chanser gick också min fru in och anmälde sig, med orden "vi har inte en chans att vinna". Först kom ett mejl som berättade att vi inte hade fått biljetter till tävlingsdagarna. Efter ett tag kom ytterligare ett mejl till Gunnel om att hon hade vunnit två biljetter för tisdagens inspelsdag och  att de skulle betalas i augusti, berättar Börje.

Vad tycker ni har varit det bästa med att följa The Masters på plats?

– Verkligheten överträffade våra förväntningar, som var stora. Som att banan var så kuperad i verkligheten och att skick var helt perfekt. Alla människor kändes väldigt vänliga, som om alla var bekanta med varandra.

Denna tävlingsdag är inte trängseln påtagligt värre bland oss som tar rygg på den framtida The Open-segraren. Vi är till största del en tapper skara med svenskar som Ulf "Lill-pröjsarn" Nilsson och lite släktingar till David Lingmerth. Att följa efter en mindre populär boll är ett av de bästa sätten att upptäcka de olika slagen på banan, istället för att bufflas bland dem som kämpar för att få en vy av ledarbollen.

Foto: Getty Images
Masters egna chips.

Stenson vallar upp mig mot klubbhuset, och det är dags att göra första nio.

Hungern får lämpligt nog ned mig i total brygga på hål 2. Vid sidan av par 5-hålets fairway leder en liten asfalterad väg ned till försäljningsställen för mat och dryck. I sedvanlig Augusta-anda pratar vi inte om temporära eventtält utan bastanta byggnader som placerats ut i banans direkta närhet, men utan att vara synliga från ytorna där spelet pågår.

Att taken är målade i samma nyans som tallstammarna bidrar också till att allting blir ett med landskapet. Det är också en liten men viktig detalj i hur Augusta National i stort sett på nolltid skiftar till sin vanliga skepnad som hyperprivat medlemsbana bara några dagar efter att The Masters är över.

Inne i försäljningsladan sväljer jag hårt och gör det som måste göras för att bevara den sista skärvan av trovärdighet som förstagångsbesökare. Pimentosmörgåsen kostar under 20 kronor, levereras i en grön plastförpackning och landar okej när du prövar den första gången. Men utan att gå in på närmare detaljer krävs det inga större mängder för att föräta sig på den lynniga paprikaosten. På ståldisken där dryckerna ställs upp i loggade plastglas hittar jag den rödblå lemonad som döpts efter läktaren vid hål 12. Den har bara sålts sedan 2015 då studenten Jasmine Kilgore komponerade anrättningen med rosa lemonad, blå sportdryck och en droppe Sprite eller två.

Skulle jag för övrigt gå för hårt in på det radioaktiva lemonadblasket väntar en annan intressant upplevelse. För att gå på toaletten under The Masters är kort sagt inte direkt som att gå på muggen under andra sportevenemang. I ett fristående hus i samma dunge finns faciliteter där väggarna klätts med importerad sten och där händerna torkas under motoriserade handduksmaskiner efter stoppet vid de skinande rena handfaten.

Foto: Getty Images
Årets första herrmajor spelas alltid på Augusta National.

En kvart senare står jag nere på det tredje hålet, ett kort par 4 som för dagen spelas från en framflyttad tee. Adam Scott faller för frestelsen och går för green, men hamnar kort om pinnen i ett bökigt läge precis nedanför greenen. Han får arbeta för sitt par. Samtidigt fylls luften av kraftiga jubel från de sista nio hålen. Det går redan att äta den täta atmosfären med sked, trots att den avgörande segerstriden ligger framåt i tiden.

– Min bror hade fått biljetter till tävlingen men kunde inte åka. Jag hotade med att avsäga mig alla familjeband om han inte sålde dem till mig, säger Tom Leary från Utah som står och tittar på spelet vid det femte hålet, och sakta smuttar på plastglas-öl.

Runt omkring oss finns inte en enda sponsorskylt. Inget ska störa den rena golf-upplevelse som Augusta National vill förmedla. Inte ens de lastbilar som diskret åker ut och fyller på försäljningshusen som också saknar logotyper och är lika dovt grönmålade som all annan infrastruktur på området. Banan och kringytorna är, som i stort sett alltid, i ett exceptionellt skick – även om ett och annat angrepp av vanligt bonnigt vitgröegräs fläckar ned fairway här och där.

Det är en fascinerande strävan efter perfektion och kontroll som genomsyrar hela presentationen av The Masters. Men som också kan upplevas som en smula kvävande.

För förstagångsbesökaren riskerar diverse mer eller mindre tydliga förbud och regler att skava i bakhuvudet under timmarna innanför grindarna.
Och visst. Den som av misstag råkar springa i någon backe eller bekvämt halvligga på marken vid något hål kommer att bli tillsagd. Men i de flesta fall stannar det också vid detta.

Foto: Getty Images
Klubbhuset på Augusta National.

Silkesvantarna åker däremot inte på om du blir påkommen med att ta in en mobiltelefon på området. Oavsett om det är torsdag och din biljett gäller för resterande tre tävlingsdagar är det bara att säga tack och hejdå till The Masters Tournament.
– Hur långt är det att flyga hit från Sverige? frågar plötsligt min nya kompis Utah-Tom.

Tja, oftast runt elva-tolv timmar med byte någonstans, klämmer jag till med.
– Jag skulle kunna flyga det dubbla för att komma hit igen, kontrar Utah-Tom.

Jag ser honom inte mer där inne. När allt fokus flyttas på banans andra halva och de första nio hålen är helt tömda på spelare smyger jag istället över dit en kort stund. Nykrattade bunkrar, tömda utslagsplatser och inte en tillstymmelse till skräp. Med detta vackert stillsamma scenskifte framför ögonen försöka jag suga ut det sista av den dröm om Augusta National, som många golf-
are bär på, in i varenda cell.

Jag vill se Masters på plats!
Ja
27
6
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!