Persson Atlevi: "Golfen är roligare än någonsin"

Han klassades som ett underbarn och en framtida svensk dominant. Men det är först efter 50-årsdagen och i sin explosiva karriär på seniortouren som Magnus Persson Atlevi låtit sitt starka spel blomma ut till fullo. Nu är siktet inställt på USA, majorsegrar och ännu mer fart i drivern.

Persson Atlevi: "Golfen är roligare än någonsin"
Det blir inte för mycket strandhäng för Magnus Persson Atlevi i vinter. Träningen kallar. //Foto: Jacob Sjöman

Telefonen tas fram bestämt. Ett finger snuddar skärmen och klickar på ikonen för anteckningar. Magnus Persson Atlevi vill berätta något. Det smala gråsvarta typsnittet visar prydligt uppradade namn och siffror.
– "Broadie" är Paul Broadhurst, förtydligar han och pekar mot en av raderna.

Men egentligen är det främst två tal på skärmen som är av intresse för 51-åringen. Det ena är hans egen snittscore från säsongen 2016 på European Senior Tour. Det andra är siffran som står bredvid Bernhard Langers namn.
– För tredje året går Langer på tre under par i snitt. Det är helt sjukt. Jag ligger på 1,4 så du ser att jag har en del arbete kvar.

Den sista meningen yttras inte bara i farten. Den är i själva verket bärande i den skarpa målsättning som Persson Atlevi formulerat för den sista delen av hans 35-åriga proffskarriär. Fjolåret gav honom en andraplats på totalrankingen, en tredjeplats i majorn Senior Open Championship och inte minst en seger i Paris Legends Championship.

Det blev den hittills starkaste säsongen som en svensk spelare presterat på den europeiska seniortouren, med Anders Forsbrands insats under 2012 som god tvåa.
Men fjolåret var bara en tidig betaversion av seniorkarriären, om Persson Atlevi själv får vara med och bestämma utgången.
– Det är inget jag sticker under stol med. Ja, att jag vill göra det som Bernhard Langer har gjort de senaste tio åren. Punkt slut, konstaterar han med fokuserad blick.

"Det som Bernhard Langer har gjort" är att trä ett dominant strypkoppel runt halsen på den amerikanska seniortouren under de senaste åren. Med totalt 30 segrar, varav sju majors, på The Champions Tour är det nu bara Hale Irwins 45 titlar som finns kvar att överträffa för den 59-årige tysken, som dock verkar i en betydligt tuffare konkurrens än vad amerikanen gjorde. Persson Atlevi sörplar lite på sin latte och blickar ut genom det stora fönstret på Starbucks under ett tillfälligt besök vid Stureplan i Stockholms innerstad.
– Jag tror att jag har extra mycket motivation jämfört med många andra spelare som blivit 50 och lirar på. Min karriär på Europatouren blev inte som jag förväntade mig, känner jag själv. Och det ska jag försöka använda till min fördel.

Under stora delar av 1980- och 1990-talets början var det inte frågan om Magnus Persson, som han hette då, skulle vinna på Europatouren – utan när han skulle göra det. Förväntansbilden skruvades upp tidigt när han som 16-åring kvalificerade sig till The Open. Året efter (1982) blev han proffs och är fortfarande den yngste spelaren i historien att bärga kortet via Europatourens finalkval.

1987 var Magnus Persson i ledning när det återstod fyra hål att spela av Scandinavian Enterprise Open på Ullna. Men möjligheten att bli den tredje svenske segraren på Europatouren bleknade när tre raka bogeys ramlar i från hål 15 och framåt, och bjöd in skotten Gordon Brand Jr till särspel.  

Tre år senare var det ytterst nära igen. Denna gång på Mallorca, där Persson ställdes öga mot öga med Seve Ballesteros. Ett felaktigt klubbval resulterade i ett förödande vattenbesök, och avgjorde särspelet i spanjorens favör.

Säsongen 1990 blev ändå Perssons starkaste på Europatouren, med en 30:e plats på penninglistan. Året efter tappade han kortet och fick under kommande decenniet försöka grovjobba sig tillbaka genom Challengetouren och upprepade besök i tourskolan.
– Jag fick inte riktigt den hjälp jag behövde, bakåt i tiden. Jag var bra på att få bollen i hål och tänka golf men kunde inte reda ut det mekaniska. Tveksamheter började krypa in och jag lyckades inte bryta igenom och vinna. För varje gång jag var nära och det blev stolpe ut blev det lite som att en tagg satt fast i mig. Min inställning var inte på topp heller. Jag hade inte en tydlig plan.

1983 på Barsebäck spelade Magnus Persson Atlevi med Jack Nicklaus.

Proffskarriären lades på is 2007 när Persson skrev in sig på PGA:s tränarutbildning. Paradoxalt nog blev också detta en avgörande ansats för att komma till rätta med de ovan nämnda tekniska problemen. Under studierna och egna timmar nyfiket nedsjunken i olika standardverk väcktes successivt en djupare förståelse och kunskap för hur golfsvingen egentligen fungerar. Plötsligt, i 45-årsåldern, hade den stökiga tourmissen åt vänster förädlats till en komfortabel draw, som medvetet kunde varieras med mer påtagliga skruvar åt båda hållen från tee.
– Det har varit en häftig resa. Golfen är roligare än någonsin. Inte minst då man har kämpat med det i så många år och inte rett ut det. Men de sista åren har varit något annat. Jag tyckte att det vände när jag var 45 och 46 år. Och jag har inte gjort det genom att slå mycket bollar, utan främst genom kunskap och förståelse.

Slår du bollen bättre än någonsin nu?
– Nu slår jag den mer konstant. Men det är svårt att säga hur det var när jag var 25 år, när jag var som bäst då. Nu ska jag bara hinna med att spela så bra golf som möjligt innan kroppen lägger av, säger han och skrattar.

De första försiktiga stegen mot seniortouren togs under åren där 50-årsstrecket började krypa allt närmare. Parallellt med arbetet som tränare på olika skånska klubbar och inhopp som tävlingsledare såg Persson Atlevi till att klämma in ett antal tävlingar per säsong. Att det rörde sig om allt från H45 till instruktörsmästerskap spelade mindre roll. Mentalt tacklade han ronderna som en tävlingssituation på allra högsta nivå, och såg till att pulsen höjdes och adrenalinet pumpade under de avgörande ögonblicken.

Johan Ryström, Jesper Parnevik, Magnus Persson Atlevi och Mats Lanner 1990.

Första året som senior medförde visserligen endast en niondeplats i den europeiska kvalskolan samt en 32:a plats i French Riviera Masters. Nytt försök följde sedan i 2016 års kvalskola. Den gångbara fjärdeplatsen öppnade sedan dörren för att kunna spela en full säsong.

Persson tackade för möjligheten genom att sluta delad sjua i första tävlingen. En dryg månad senare markerade han sin närvaro på allvar under majortävlingen Senior Open på Carnoustie, som lämnades med en respektfylld tredjeplats.

– Det var jättepositivt för mig att få vara uppe i ledningen under de tre sista dagarna. En riktig boost in i hjärtat och känna att jag kunde konkurrera där med en och annan majorvinnare. Sedan började gamla kollegor som Sam Torrance komma fram och ge beröm, vilket givetvis var trevligt. Han trodde att jag skulle vinna tävlingen på Woburn, där jag var tre slag från ledningen men tvingades att bryta på grund av en låsning i höften Det var ändå skönt att höra. För varför skulle Sam Torrance smöra för mig?

Den skotske Ryder Cup-kaptenens profetia slog istället in under nästa tävling. En avslutande 69-rond säkrade Magnus Persson Atlevis första internationella proffsseger på 18 år.

– Visst, man har vunnit andra tävlingar. Men det blir lite grann att seniortouren i Europa ungefär jämställs med Europatouren. Det är bara att vi är äldre. Så det blir den typ av kaliber. Och då känns det naturligtvis som... äntligen! Så det betyder mer än de andra vinsterna på Challengetouren och i Sverige eftersom det är på en annan nivå. Det är de gamla kollegorna som jag nu slår. Det var jättebra och jättehäftigt, och visar att jag kan göra det fler gånger.

Men tidsramen för att bli en dominant kraft inom seniorgolfen på båda sidor av Atlanten är givetvis inte oändlig, utan kan i bästa fall sträckas ut till ett drygt decennium. Något som understryks av att Hale Irwin är den ende spelare att vinna tre gånger efter 60 års ålder på den amerikanska seniortouren.

Persson Atlevi kan i nuläget skrämma ut 110 mph i hastighet av driverns klubbhuvud, vilket är aningen högre än det generella snittvärdet på seniortouren. Han hoppas att det finns ytterligare mer fart att hämta på tee när den nuvarande rörlighetsträningen och yogan ger full utväxling.    
– Men styrkan är viktig också. Om vi kan bättra på snabbheten och explosiviteten blir det ännu bättre. Men det är inte så lätt eftersom det är rätt tunga belastningar som krävs. Och det viktigaste är att vara skadefri. Men om fem till åtta år kommer vi ha 50-åringar som är mycket bättre rustade och vältränade. Så jag tror att det blir väldigt svårt att hålla tio år. Men man ska aldrig säga aldrig. Men fem till sju år kanske kan vara rimligt för min del.

Han pausar och fingrar lite på lattekoppen innan resonemanget fortsätter.
– Fast det är nu som jag är som mest konkurrenskraftig. Det blir sedan tuffare för varje år som går. Så jag måste vara mitt allra bästa nu redan, snabbt som attan.

I linje med detta har han tagit ett år tjänstledigt från arbetet som instruktör på Lunds Akademiska GK. I årets schema kan Magnus också rita in US Senior Open och Senior PGA, två majors på amerikansk mark som blir extra viktiga i jakten på ett kort till den amerikanska seniortouren.

Men säsongspremiären sker i Europa i maj. Till dess väntar mängder med träning, som med undantag av några spridda utlandsvistelser, kommer att ske på hemmaplan i Skåne.
– Lite grann av grejen är att bli riktigt sugen på att lira golf. Det är nog en liten hemlighet som är otroligt värdefull, tror jag och en av fördelarna med att vara här i Sverige. Som kanske inte är så många på vintern egentligen. Men jag har intalat mig själv att det är en del av min framgång nu.

Att väcka suget verkar visserligen bli en av de mindre utmaningarna. Passionen för spelet och svingen är nästan starkare än någonsin tidigare.
– Jag kan bara inte låta bli det. Nu på morgonen stod jag och provsvingade i vardagsrummet igen. Det räcker med att hålla i klubban, träna på uppställningen, greppet och grunderna. Och provsvinga såklart.

Lycka till 2017!
Ja
84
2
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.