KRÖNIKA: ”Stenson vann tidernas majorduell”

TROON, SKOTTLAND. Det var upplagt för dramatik när The Open 2016 skulle avgöras. När allt var över fick vi inte bara en efterlängtad svensk majorsegare – vi fick det i en majorduell som det kommer att talas om så länge golf spelas.

KRÖNIKA: ”Stenson vann tidernas majorduell”
Drömmen föddes när Stenson började spela golf som tonåring i Sverige. På söndagen förverkligades den i Skottland. En majorseger. //Foto: Getty Images

Vinden hade mojnat och ljum skotsk sommarluft fyllde arenan som formades av de två jättelika blåa läktarna som omringade det sista hålets green på Royal Troon Golf Club.

Klockan var precis slagen halv sju och en putt återstod innan den 145:e upplagan av The Open Championship skulle förpassas till historieböckerna.

När birdieputten rullade i exploderade publiken i ett extatiskt jubel som förmodligen skickade åtminstone några små vibrationer hela vägen till Sverige.
Vi som stod där kunde konstatera att stunden äntligen var här.

Henrik Stenson, från Sverige, hade vunnit en major.
I The Open Championship.
På Royal Troon.
Söndagen den 17 juli 2016.

Det är inte utan viss gåshud fingerspetsarna möter tangenterna på datorn för att trycka fram de raderna. Faktum är att det just nu är svårt att skriva en stringent mening eller formulera en logisk tanke överhuvudtaget.

Ni som följde med från tevesoffan är säkert också utmattade, för herrejösses vilken finalrond vi fick. Nog visste vi att det skulle bli en härlig duell mellan två formstarka spelare. Men att den skulle bli så här bra – det hade ingen kunnat hoppas på.

Och då började allt med en oerhört snöplig treputt av Stenson på första hålet.

Men efter det började fyrverkerierna. Stenson gör birdies på tvåan, trean och fyran.
Phils replik? En eagle på fyran.
Sådär fortsatte det.

Om Stenson hålade en putt, följde Mickelson efter. Nitade Mickelson fast ett inspel vid flaggan hade inget spelbolag i världen erbjudit ett odds över 1,01 på att Stenson skulle matcha eller bättra det.

Hål för hål, slag för slag, putt för putt följdes duon i ledarbollen åt.

Det här var en tungviktsduell i klass med Muhammed Ali mot Joe Frazier i Manilla 1975. Björn Borg mot John McEnroe på centercourt i Wimbledon 1980. Eller varför inte den bästa och mest oundvikliga liknelsen av alla – Tom Watson mot Jack Nicklaus i The Open på Turnberry 1977.

Eller vänta förresten, Watson och Nicklaus duell i all sin solglans, men den här upplösningen var faktiskt ett nummer större än så (till och med Nicklaus själv tyckte det). Mickelson rullade i fyra birdies och en eagle, Stenson hade t-i-o birdies i sitt scorekort!

I en bästboll hade de gått på 59 slag. När övriga fältet på söndagen snittade 0,34 slag över par på första nio gick firma Stenson och Mickelson å-t-t-a under par tillsammans.

Och det här gör de alltså i ledarbollen, sista ronden i en major.

Stensons segergest på 18:e greenen sa precis allt. Äntligen! //Foto: Getty Images

Det här var en sån här dag när även den mest golffientlige tevetittaren inte kunde låta bli att ryckas med och intressera sig för om Stenson eller Mickelson skulle få sträcka händerna i luften på 18:e green.

Att det handlade om renodlat matchspel var det knappast någon tvekan om när Mickelson valde att putta ut sin 80 cm långa putt för par på elvan innan Stenson slog sin dito från knappa 1,5 meter – vilket möjligen irriterade Stenson någon promille, åtminstone efter att han bommat sin parputt.

Men sluga matchspelsknep var inte i närheten av nog för att fälla Henrik Stenson den här dagen.

Länge har Stenson själv, alla ni som följt honom ute på tävlingar eller via otaliga tevesändningar och dessutom granskat statistiken från de stora världstourernas hemsidor insett att när svenskens långa spel snurrar på alla cylindrar, när fairways och greener träffas i parti och minut, då finns inte mycket som kan stoppa honom.

Men det gäller ju också att det stämmer vid precis rätt tidpunkt, när pressen är som allra störst och ditt professionella livs absolut största framgång, efter 67 håls stenhårt slit, äntligen är inom kännbart räckhåll.

I det läget vill du vara hundraprocentigt redo. I det läget vill du känna att du inte har lämnat något åt slumpen i dina förberedelser. I det läget vill du vara helt säker på att du faktiskt vågar vinna.

Precis det var Stenson. Han visste faktiskt redan hur det skulle sluta. När jag möter honom en knapp timme efter att birdieputten på 18:e föll i hål säger han:

"Även om jag inte ville prata högt om det så visste jag att det här var min tur. Jag övertygade mig själv om att det här var min chans, min tur."

Den övertygelsen översattes i fyra briljanta birdies på de fem sista hålen och när den sista precis tippade i hål, på den 18:e greenen, hade Stenson:
– slagit Tiger Woods 72-hålsrekord i The Open genom att gå till 20 under par,
– tangerat det lägsta 72-hålsresultatet (-20) i någon major genom historien,
– och tangerat den lägsta rondscore (63 slag) som någon någonsin noterat i en major.

Det var för mycket för att ens en storspelande, femfaldig majorsegrare i form av Phil Mickelson – vars score den här veckan, 17 under par, hade räckt för att vinna 140 av de tidigare 144 upplagorna av The Open – skulle ha något kvar att sätta emot.

Mickelson erkände efteråt att han "spelade nästintill felfri golf och ändå blev slagen".

Precis vad det här innebär, för Henrik Stenson personligen, för hans chanser att vinna ytterligare en major, för golfintresset i Sverige, för andra svenska tourspelares möjligheter att göra Stenson sällskap som majorsegrare får vi skriva mer om senare. Låt oss just nu bara glädjas åt att det faktum att vi efter en av de bästa majordueller (idrottsdueller för den delen) som någonsin skådats kan skriva följande sex ord.

Henrik Stenson – Sveriges förste manlige majorsegrare.

Smaka på det en extra gång innan ni sluter ögonlocken ikväll.

Jag har aldrig varit så taggad framför en golfsändning förut!
Ja
712
25
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!