5de37465eb586
GUSTAFSON: Konsten att bryta mönster
Sophie Gustafson skriver om hur det är att vara caddie.
Folk frågar mig ofta varför jag väljer att gå caddie. Svaret är enkelt: för att det är det närmaste jag kan komma tävlingsgolf utan att faktiskt spela själv. Det är väldigt kul att gå caddie. I en tidigare krönika nämnde jag att golf är den enda sporten där du kan komma så nära en elitidrottare, i skarpt läge, och faktiskt ha en påverkan på resultatet utan att ha lagt ner något jobb på att komma till den högsta nivån själv. Nu är ju jag ett av de få undantagen i caddieleden eftersom jag faktiskt har lagt ner jobbet och spelat själv på touren i många år.
Med de erfarenheter jag har samlat på mig har jag lite fördelar gentemot andra caddies. Eftersom jag har varit i de flesta situationer som spelare hamnar i så vet jag oftast vad som rör sig i huvudet på dem.
När spelet går bra så är det lätt att vara caddie. Visst, du måste ge rätt information och ha lite fingertoppskänsla när det gäller att välja rätt klubba och slag, men det mentala går av sig själv. Sen om spelaren börjar bli nervös så får du se till att hon fortsätter att vara avslappnad. Då är det oftast bara att prata på som om ingenting har hänt. Ibland om det är riktigt skapt läge så är det kul att dra någon Solheim Cup-historia om hur nervös jag själv var och hur jag hanterade det, det brukar kunna lugna situationen.
När det däremot går dåligt så gäller det att ha en arsenal med verktyg som du kan plocka fram. Mönsterbrytare brukar jag kalla det. Går det dåligt så är det lätt att som spelare fastna i enbart negativa tankar och prata med dåliga, självdissande ord. Då gäller det för caddien att stiga fram och ändra hela det mönstret.
Det finns tusen sätt att göra det på. Att prata är det lättaste, men det måste vara något intressant så att spelaren engageras. Ju argare och mer besviken spelaren är, desto bättre ämne måste det vara. Väder och vind fungerar inte. Helst ska det vara något riktigt radikalt och då hjälper det om man har samma sorts humor. När jag jobbade för Beth Allen hade jag en mönsterbrytare som fungerade varje gång. Hon är barnsligt förtjust i fisar. Ja, du läste rätt – fisar. Om jag lyckades få till en fis när hon hängde med huvudet fick jag alltid ett asflabb tillbaka. Då la hon direkt det dåliga som hänt i bakgrunden och vi gick vidare.
Under sista ronden i Abu Dhabi ett år stod vi på 15:e fairway och väntade på att slå andraslaget på ett par fem hål. Vi var på andra sidan fairway från de övriga spelarna när Beth drar av en riktig rökare, vänder sig om och ser till sin förskräckelse en tv-kille med kamera tre meter bakom… Vi skrattade så vi höll på att krevera allihop. Det slutade med att Beth gjorde tre birdies de sista fyra hålen och vann tävlingen.
Nu var det inte jag som fes den gången, men ni förstår poängen om vikten av att bryta mönstret.
Text: Sophie Gustafson • 2019-07-01
Artiklar • Krönika • Sophie Gustafson • Tournytt