ZACHRISSON: När jag satte världsrekord

Göran Zachrisson skriver om världsrekord.

ZACHRISSON: När jag satte världsrekord
Krönikör Göran Zachrisson. //Foto: Karl Nordlund
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

Bakom Hannebacka Gård i Släp, grannby till Särö, inte långt från Göteborg, ligger en damm som ger näring åt rudan, en fiskart som aldrig kommer att bjudas till kunga­middagar. Rudan smakar en smula dy och påminner om en grönfärgad abborre.
Rudan är dock den fisk jag hade mest kontakt med, när jag växte upp.

Dammen låg bara några hundra meter från vårt lantställe, granne med Hannebacka Gård och jag brukade korsa ­koängarna för att meta ruda i det stilla.

Fångad ruda slängdes tillbaka i dammen, men själva fiskandet var stimulerande för en, som då var 15 år eller så.
Jag har alltid tyckt synd om rudan.

Dammen hölls vid liv tack vare ett tillflöde, en bäck som sökte sin väg genom betesmarker från höjder kanske så långt borta som från Kungsbacka.
Bäcken.

En bäck är olika bred under hela sin snirklande färd… mot någonstans där den kan rinna ut. Denna bäck var möjligen tre till fem meter bred där jag befann mig och det är nu jag kommer till sak.

Jag beslöt mig för att hoppa över bäcken, en för mig riskabel övning, men samtidigt ett världsrekord. Ingen annan i världen hade hoppat över denna bäck, som inte ens hade ett eget namn!

Varför?
Jag säger som Sir Edmund Hillary, den förste att nå toppen på Mount Everest, när han fick frågan om varför han hade satsat på en bestigning:

"För att den låg där, den högsta toppen" svarade han, som om det vore en självklarhet.

Emellertid, i sällskap med en cockerspaniel som döpts till Buckingham Brandy sökte jag upp ett ställe, som kunde duga som ramp för ett längdhopp. Det fanns inga åskådarpaviljonger, ingen uppmärksamhet hade riktats mot detta rekordförsök, trots uppenbara risker.

Jag ställde mig vid bäcken, rörde vid mina gymnastikbyxor, nitade ögonkontakt till en grästuva på andra sidan och spurtade iväg.

(Till historien hör också att jag varit skol­mästare i både längdhopp och höjdhopp.)

"Hur har du fallit så illa att du rivit upp båda underarmarna och knät?"

Doktorn på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg plockade bort stenflisor ur såren med pincett, torkade bort blodet så gott det gick och rullade ut ordentliga bandage.

"Du får komma tillbaks om tre dagar och försök hålla dig på benen till dess" sa han.

Jag haltade iväg till Säröbanans station. Vad hade jag lärt mig? Det kostar på att slå rekord, för ett slags rekord var det. Jag hade klarat bäcken. Jag var glad…nej, jag var lycklig. Jag kände mig stolt. Det finns många rekord att satsa på i framtiden.

Nu undrar jag hur Oliver Fisher kände sig, när han i höstas gick 18 hål på 59 slag.

Jag ringer honom, men det får bli till ­nästa nummer.


  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!