ZACHRISSON: Förnuft och känsla

För drygt 50 år sedan studerade ett antal vetenskapsmän i England hur golfsvingen fungerade. De konstaterade bland annat följande:

“Det går inte att lära musklerna att upprepa svingrörelsen, även om du tränar tiotusentals gånger. Musklerna reagerar nämligen endast på befallning av hjärnan. Det är hjärnan som bestämmer hur slaget ska se ut.”

Vad man bör göra är alltså att skapa sig en bild i hjärnan och nöta in bilden så hårt att impulserna skickas iväg omedvetet. Så förklarar man också fenomenet “naturgolfare” – en som spelar bra utan att veta vad han, eller hon gör. En undermedveten, inre bild.

En skuren putt glider åt sidan ett kort ögonblick, därefter rullar den rakt – och då oftast åt fel håll. En sidoskruv försvinner, när bollen rullat 10 procent av sträckan, 10 centimeter av en meterputt. Rent vetenskapligt handlar puttningen om att träffa bollen i centrum av klubbhuvudet samt horisontellt så att bollen inte studsar. Överskruv försvinner lika fort som sidoskruv. Ska vi hitta något att skylla på är det gräsets kvalitet och lutningar som är svåra att läsa. 

I svingen bestämmer tiden hur vi drar tillbaka klubban. Väl baksvingen är avslutad, har spelaren förgått sig. Det går inte att göra några instinktiva eller medvetna förändringar. Du är körd. Nersvingen tar högst 0,2 sekunder och vi behöver minst 0,4 sekunder för att reagera. Om någon släckte ljuset då du börjat nersvingen saknar det betydelse.

Spelare har klagat på att de störts av klick från en kamera på toppen av baksvingen. Enligt vetenskapen är detta omöjligt.

Min hemliga dröm har varit att kunna svinga klubban som Tony Lema, amerikan och bland annat segrare i The Open Championship på The Old Course i St Andrews 1964. Tony, ja vi sågs flera gånger, tränade instinktivt. Han levde på känsla, som han uttryckte det och var en naturgolfare, som inte kunde förklara vad han gjorde.

“Det sitter i händerna”, sa han och som tur var läste han inte de vetenskapliga analyserna. Han spelade och när han vunnit bjöd han oss journalister på champagne, i pressrummet. “Champagne Tony” spelade golf på högsta nivå, utan att begripa ett skvatt om vad som kunde leda till vad, ur vetenskaplig synvinkel.

Från och med denna lilla betraktelse kommer jag att sluta läsa om alla nya rön och endast ägna mig åt att försöka må bra, svinga som det känns och gå ut i skogen för att hitta bollen.

Spelet är en rolig promenad och kommande säsong vill jag ändra greppet så att jag ser nästan fyra knogar på vänsterhanden. Jag kommer att hooka mer, men också slå lite längre och det har vetenskapen inget med att göra.

---

Text: Göran Zachrisson • 2018-04-10
Artiklar • Göran Zachrisson • Krönika