Nordqvist: “Den matchen var ju helt sjuk”

Intervjun publicerades ursprungligen i Svensk Golf 1/2018. 

Anna Nordqvist vann två toursegrar, varav en major, var obesegrad i Solheim Cup och utsågs till Årets Golfare 2017. Vi träffade stjärnan för att blicka tillbaka på ett händelserikt år.

Utanför Torshälla Golfklubbs falurödfärgade klubbhusväggar ligger snön tät och klubbens besökare denna decemberdag består i första hand av några enstaka skidåkare.
Anna Nordqvist ställer ner “Silverbollen”, priset som bevisar att hon utsetts till Årets Golfare i Sverige 2017, och tar fram sin telefon för att ta en bild som skickas till Henrik Stenson.
“2-5” skriver hon i meddelandet och syftar på antalet gånger de två tagit hem priset.
– Ja, han skämtade friskt om vilka tävlingar han skulle vinna nu i slutet av året för att slå mig, skrattar Nordqvist och fortsätter.
– Han skulle vinna Race to Dubai och de sista två tävlingarna, men sen blev han ju skadad i slutet av året så hans plan gick inte riktigt i verket.

Fast frågan är om det hade räckt, för Anna Nordqvists säsong 2017 var imponerande på många sätt. Först en stark inledning med segern i Bank of Hope Founders Cup redan i mars, men därefter förvandlades året i stora delar till en rejäl kamp.
– 2017 har varit en otrolig bergochdalbana. Jag gillar att planera och ha struktur på grejor men det har varit allt annat än struktur i år, konstaterar Nordqvist när hon blickar tillbaka.

Några veckor efter segern i Phoenix i slutet av mars avslutade Nordqvist plötsligt samarbetet med svingtränaren Jorge Parada.
– Jag behövde ha en bättre lösning, han hade tagit på sig ganska många andra och gav inte mig den tiden som jag behövde. Men att det hände mitt under säsongen var inte optimalt för mig. Jag var besviken över att det var tvunget att hända just då och jag ville inte skynda på att börja jobba med någon annan. Så jag jobbade i stort sett vidare på egen hand från mitten av april till första veckan i juli (då hon började jobba med Cameron McCormick, som bland annat tränar Jordan Spieth, reds anm).

Nästa bakslag blev dock ett tuffare hinder att ta sig förbi. Nordqvist kom till US Women’s Open i mitten av juli med en ögoninfektion och svår hosta. Hennes tillstånd försämrades, på lördagen tvingades hon uppsöka läkare, tog prover och dagen därpå kom diagnosen – körtelfeber.
– Första tanken på söndag morgon var att “jag får inte ge mig nu för det här kanske är sista rundan på ganska länge” och jag spelade jäkligt bra även om jag inte puttade mitt bästa. Att sluta 32:a och må som jag gjorde, jag tror inte att det är många som hade gjort det. Att bara ta mig igenom den veckan är en av mina största prestationer under året. Jag vägrade ge mig.

Nordqvist tvingades till sängliggande vila. Hon fick dra sig ur Scottish Open, men peggade ändå upp i British Open i början av augusti. Trots körtelfebern var siktet nämligen fast inställt på Solheim Cup.
– Jag tyckte inte att det var rättvist att åka till Solheim och ha varit ledig och sjuk i fyra veckor. Det skulle inte kännas bra för mig som lagkompis. Jag spelade riktigt bra (hon slutade delad sjua, reds anm), vilket var fantastiskt för kroppen reagerade inte riktigt som vanligt. Jag blev andfådd bara av att gå upp för en liten backe.

Hur ser du tillbaka på Solheim Cup – en fantastisk insats av dig men samtidigt förlorade ni lagmatchen?
– Jag är otroligt stolt. Dels över hur laget spelade, amerikanskorna satte fler puttar, dels hade vi några toppspelare i laget som inte presterade på sin normala nivå och så förlorade vi Suzann Pettersen. Men att vara obesegrad och ha spelat mot många av de bästa tjejerna, det var stort för mig. Solheim var ett av årets mål och det som ändå fick mig att vila och ta det lugnt inför, för jag ville verkligen spela, svarar Nordqvist och fortsätter.
– Det är då, när du verkligen pressas som det är kul att spela. Ögonblicken som man har i de tävlingarna, det betyder mycket. Det triggar mig i träningen. Som att gå upp och slå den där järnåttan på 18:e hålet för att dela singelmatchen i Solheim Cup (mot Lexi Thompson).

Just det slaget måste vara lite extra tillfredsställande att se tillbaka på?
– Ja, den matchen var ju helt sjuk. Jag spelade riktigt bra där första nio och sen gör jag egentligen inget dåligt. Putten hon hade för eagle på 15, en av tio lägger du inom en meter därifrån och så sätter hon den. Det var ganska overkligt. Det hade varit tufft att förlora den matchen, för jag hade egentligen inte gjort något dåligt. På sista hade jag 139 meter kvar, en perfekt järnåtta och jag slår den rätt mot pinnen. Det var ett perfekt slag vid rätt tillfälle.

I säsongens elfte timme vinner du sen din andra majorseger, vad betydde Evian Championship-titeln för dig?
– Jag tror att jag fortfarande försöker smälta Evian-segern. Min reaktion efter sista putten i särspelet summerade nog allt. Det var obeskrivligt att komma tillbaka och vinna, med de förberedelser jag hade och hur jag mått. Jag stod bara och skakade efter den putten, jag trodde nog inte att jag skulle vara så emotionell som jag var. Det var mycket känslor där från så många år som jag kämpat för det och så hände det. Därför har jag nog fortfarande svårt att smälta hela händelsen.

Med den titeln är du och Annika Sörenstam de enda två svenskar som vunnit mer än en major, vad tänker du när du hör det?
– Det är en ära. Men jag ser det mer som att jag spelar golf och försöker göra det så bra som möjligt. Men visst tittar jag tillbaka på att ha vunnit åtta gånger på touren varav två majors. Det är ganska coolt att nu bli presenterad som “two time major champion” på första tee i tävlingar. I de stunderna inser man, “just det, jag är ju det” för jag har nog inte riktigt sett mig i de sammanhangen. Jag blir otroligt stolt när jag tänker på det.

När Anna Nordqvists säsong 2017 ska summeras ligger det nära till hands att beskriva den som en enastående stark kämpainsats. En säsong där hon besegrade både virus och världseliten.
En säsong där hon helt enkelt vägrade att ge upp.
– Min morfar gick bort för några år sen och det var väldigt tufft. Han var min största supporter och bodde här i Eskilstuna när vi växte upp. Han körde mig till både simträningar och golfträningar, höll inte på med sport själv men stöttade väldigt mycket. Jag är otroligt envis, men han var nog ännu mer envis så det är förmodligen därifrån det kommer. Han sa alltid, “ge inte upp” och det är alltid något som har följt med mig. Jag ger inte upp.

---

Text: Oskar Åsgård • 2018-02-07
Tournytt • Anna Nordqvist • LPGA Tour • Tournytt