Leva

Bästa golfbanorna på Skottlands öar

Träd in i en avlägsen värld av stillhet, whisky och storslagen natur. Men framförallt är det läckert säregna linksupplevelser som lockar när färjan bordas för en rundtur bland Skottlands öar.

Eric Franzén • 2010-03-22

Fakta

SHISKINE GOLF AND TENNIS CLUB

Antal hål: 12.

En oförglömlig mix av galna och spännande slag på nyckfull linksmark.

Hemsida: www.shiskinegolf.com

 

MACRIHANISH GOLF CLUB

Antal hål: 18 (+ 9 korthål).

Klassisk linkspärla med intressanta greener som spelas i en härligt avskild atmosfär.

Hemsida: www.machgolf.com

 

DUNAVERTY GOLF CLUB

Antal hål: 18. 

Par 63 säger det mesta. Kort och vild naturlinks av mycket kuperad karaktär.

Hemsida: www.dunavertygolfclub.com

 

MACHRIE HOTEL & GOLF LINKS

Antal hål: 18. 

Mytomspunnen linksbana med många blinda slag som spelas mellan dynerna i atlantkustens direkta närhet.

Hemsida: www.machrie.com

 

Ett mättande andetag i Shiskines klubbhus räcker. Sedan har lungorna fyllts av en tung matta med surt stekfett som sipprat ut från restaurangens bullriga skrubb. En fri tolkning av lasagne står överst på den handskrivna menytavlan till vänster om beställningsluckan i väggen. Att den serveras tillsammans med en duktig laddning pommes frites på tallriken överraskar egentligen inte. När man sedan lutar sig tillbaka på den väggfasta träbänkens solblekta dynor finns det gott om tid att begrunda om vi utsatts för en tveksam måltid eller ett rent gastronomiskt övergrepp.
Men okej. Motorerna har i alla fall tankats inför en lovande eftermiddag på en av golfvärldens galnaste banor.
Jag är troligtvis lika glosögt naiv som alla backpackerkids som simulerar en frihetskänsla genom att åka till avlägsna stränder för att dela sovhimmel med andra horder av likriktade ryggsäckshippies. Men någonstans var det just denna lasagneosande och luggslitna atmosfär som drömmarna handlade om när färjan lade ut från Ardrossan, strax utanför Prestwick på Skottlands västra kust, med inre Hebriderna som avlägset slutmål.
Kanske handlar det om att inte behöva träda in i nyrenoverade klubbhus som fyllts av minibusslaster med Jim Beam-pimplande Texas-bor. Eller bara slippa säga ”tackar, tackar” till förvirrade men artiga Skövdebor som släpper igenom när de letar boll över hela Glasgow.
Missförstå mig rätt. Det är naturligtvis svårt att inte må väldigt bra med drivern i näven på någon av British Open-historiens mer namnkunniga linksinstitutioner. Men strax utanför den standardiserade skotska massturismens domäner frestar också en härligt otyglad ö-värld med hänförande natur och en säreget frihetstörstande golfsfär där begreppet mästerskapsbana aldrig dyker upp i vokabulären.

Att första stoppet förlagts till Arran och tolvhålsbanan Shiskine Golf and Tennis Club ligger klart i linje med ovan nämnda programförklaring. Här ersätts det vanliga golfturistgalleriet av lokalbefolkningens sammanbitna män och kvinnor i inrökta fleecetröjor och grova vandringskängor. Jag är visserligen långt ifrån den första internationella greenfeegästen som intagit de kuperade serpentinvägarna mot denna slående vackra avkrok vid Blackwaterfoot och Drumadoon-bukten. Men vi är inte tillräckligt många för att klubben ska få för sig att hitta på några dumheter – som att exempelvis bygga om Shiskines tredje hål, ”The Crows Nest”. Det är ett par 3 som spelas uppför mot en blind green belägen på en bergsavsats 20 meter ovanför utslaget. Siktflaggan berättar egentligen bara att greenen är fri från andra spelare. Sedan är det bara att gissa var den egentliga flaggan kan stå.

Shiskine hade nio hål när banan öppnade 1896. Den nuvarande sträckningen kom till senare när Willie Park modifierade Willie Fernies ursprungliga layout till 18 hål. Sex av dessa växte dock igen under första världskriget. Sedan dess har klubben nöjt sig med tolv hål, och därefter prenumererat på en återkommande plats i golfmagasinens listningar över världens mest originella banor.
Jag hamnar bakom en klubbtävling och kastas ut i ett tilltalande kaos där blinda slag och oortodoxa hål skapar närkontakt med medlemmarna. Bollarna som viner förbi över våra huvuden från korsande hål skulle troligtvis resultera i en knytnävsmacka på den svenska medelklubben. Här avfärdar man bara det hela med ett avslappnat leende och traskar obekymrat vidare mot nästa skymda passage.

Shiskine töms på spelare efter tävlingens slut och frestelsen blir för stor. Stillheten är total, med undantag för någon enstaka fågelskådare på strandremsan nedanför hål 5, och det är lika lätt att förlora sig i den milsvida utsikten mot Atlanten som att förbryllas över layoutens nycker. I stället för några extra varv på banan var kvällen tänkt att vikas åt att utforska Arran närmare. Men det löser sig ändå dagen efter när vi svänger åt fel håll och ofrivilligt tar hela det timslånga varvet runt ön – innan Lochranzas färjeläge visar sig.

Medan vår blygsamma Vauxhall skakar i takt med krängningarna på den tajt packade bilfärjan finns det gott om mentalt utrymme att begrunda hur Arrans 433 kvadratkilometer tvärt skiftar mellan råbarkad kust och kuperad samt frodigt grön höglandsnatur. Men eftersom det inte blev någon frukost funderar vi i ärlighetens namn mest på vad Skottlands nationella motsvarighet till Starbucks heter och om det möjligtvis ligger i närheten av Claonaigs hamn. Någon timme senare leker livet igen när tre Snickers åker ner i bagen utanför Machrihanish proshop. Den brokiga färden över enfiliga kostigar, vacker landsväg och Campbelltowns nötta stadsgator har tagit oss till en avlägsen punkt på halvön Mull of Kintyre. Old Tom Morris släpade sig ner hit under 1870-talets slut för att utveckla den ursprungliga naturbana som klubbens medlemmar nyttjat.

I dag bidrar flyget från Glasgow, som tar mark på den tidigare militärflygplatsen bredvid banan, att Machrihanish dyker upp på radarn hos linkskonnässörer från världens alla hörn. Den blivande grannbanan Machrihanish Dunes ses inte med blida ögon från alla håll. Medlemmar och trogna besökare har i god protektionistisk anda deklarerat att de ser en uppenbar fara i att fler hittar till regionen och urvattnar de unika värden som gör byn till en speciell plats i just deras hjärtan.

Något oförtjänt är det oftast öppningshålet som hamnar i fokus när Machrihanish omnämns. Visst, utslaget som löper diagonalt över havet mot en fairway vars vänstersida omfamnar strandkanten är en tidlös pulshöjare, och en tydlig föregångare till Robert Trent Jones berömda risk- och belöningsfilosofi. Men det är aningen senare som banan verkligen presenterar sig på allvar. Från de sanslöst sköna konturerna på andra hålets green står det klart att något speciellt väntar. På det utmärkta tredje hålet börjar sträckningen saktmodigt lirka sig fram genom ett gåtfullt dynlandskap. Greenområdena säkrar också spelarens totala uppmärksamhet och lämnar klara avtryck i form av skarpa unduleringar och spännande interna höjdskillnader. Trots att det är gott om andra bollar ute på hålen präglas ronden också av en isolerad och meditativ stillhet som slutligen ebbar ut på det något bleka 18:e hålet.

Klubbhusets restaurang är fullsatt och går därmed miste om våra lunchslantar. I stället skriker måsarna uppjagat av glädje när vi slår oss ner på en bänk i Campbelltowns hamn med en låda rykande het fish and chips som främsta sällskap.
Staden betas sedan av på någon timme.
De hotfulla tonårsgäng och brokiga barer som kantar huvudgatorna ser med stor säkerhet till att ingen kväll är den andra lik inne i Campbelltowns kontinentala citykärna. Bilen rattas i stället mot kusten samtidigt som solen sänker sig över de granitfärgade klippblocken. I likhet med barerna och innevånarna skiljer sig också hotellen märkbart från fastlandets utbud. The Hunting Lodge säljer in sig med vaga löften om att vakna upp till lekande delfiner utanför rummets fönster. Och möjligen hade jag kunnat se dem om rullgardinen gått att snurra upp.
Men frukosten är i alla fall god.

På morgonen testas åter hyrbilens fjädring grundligt på småvägarna ut mot Southend på Kintyres södra spets. Den distingerade mannen i Dunavertys strikta klubbslips tar våra greenfeepengar och visar sedan entusiastiskt hur Ailsa Craig och Ayrshire kan siktas vid havets horisont. Sedan går han ut och dammsuger omklädningsrummet med imponerande frenesi.

Vi lär oss snart att lyfta på fötterna för de elstängsel som omger greenerna. De ska hålla borta klungorna av kor som sävligt betar på banan. Dunaverty Golf Club är en charmigt primitiv naturbana som livfullt slingrar sig mellan sandbankar, vattenhinder och åsar. Mount Zion visar sig vara ett minnesvärt och tokblint korthål. Från tee slås bollen rakt uppför en ståtlig bergsknalle där en minimal fyrkantig green ivrigt väntar på att avvisa våra slag. Den milsvida havsutsikten och okonventionella lösningarna gör banan till en kul förmiddagspromenad.

Färjan puttrar ut från Kennacraig någon timme senare än vad tidtabellen utlovade. Man kan fördriva timmarna med att frysa på däck och beundra de inledande fjordliknande bergspassagerna för att sedan sluta upp med yrkeschaufförerna som målmedvetet lassar in tungt friterad mat i kafeterian. Mycket mer finns inte att göra i den torftiga miljön som präglar insidan på CalMac Ferries flytande stålmonster.
Något senare välkomnar ön Islay oss på allvar med en mörk blick från ägaren av Machrie Hotel. Han vill stänga receptionen för kvällen och är uppriktigt sur över vår något sena ankomst. Jag sätter till slut nyckeln i dörren och möts av något som till boendeyta kan liknas vid en presidentsvit – fast med en inredning som möjligen stulits ur en svensk sommarstuga från 1973.

Vi är egentligen undantaget som bekräftar regeln här på Islay. En betydande del av turismen som slussas hit via färjan mellan Kintyres hamn Kennacraig och Port Askaig, har siktet hårt kalibrerat mot Laphroaig, Ardbeg och de andra av öns whiskydestillerier.

Drycken är sedan länge Islays pulserande livsnerv och trots den sena timmen stiger fortfarande spridda strimmor av torvrök, som kornen torkas med, mot den spräckligt bärnstensfärgade himlen. Islays 3 200 innevånare trycker inomhus medan skymningen omfamnar kusten. Fåren intar de öppna och karga vidderna som öns enväldiga härskare. Dagen avrundas med en stabil köttstuvning i den rustika restaurangen. Stämningen är hög bland borden där släkt och vänner samt någon enstaka klunga med turister begrundar en möjlig fortsättning i barens insuttna fåtöljer.

Morgonen efter piskar regnet mot rutorna. Vid frukostbordet får jag oväntat sällskap av en avlägset bekant kanadensare. Han berättar ingående om hur Kinas miljöproblem kan sätta jordens framtid på spel. I min självupptagna bubbla kokar dock en något större oro för att dagens rond inte ska hända.
Så ersätts plötsligt kakofonin från molnens smattrande droppar av ljudet från mina bestick som snabbt faller mot kanten av en halväten tallrik med äggröra.

Uppehåll och försiktig eufori. Inom loppet av 15 minuter har jag bytt om, packat, betalat rummet samt greenfee, och slagit ut på Machrie Golf Clubs första hål. Jag tackar tyst Willie Campbell för att detta är ett av få utslag som inte kräver en vägledande siktpinne.

James Braid, Harry Vardon och JH Taylor svingade för övrigt hickoryskaften i samma riktning under 1900-talets början. De hade tagit sig till Islay för att delta i det alternativa Open Championship som Machrie obstinat arrangerade med tillhörande fet prischeck. Tydligen fick Braid dela titeln med Taylor efter att den avgörande putten bromsats upp av en mindre hög med fårspillning.
Den råhuggna och kryptiska layouten löper över ett livfullt dynlandskap och talar rakt till vår instinkt. Få bunkrar har behövt användas. I stället skapar greenernas förrädiskt skiftande utformning och placering tillräckligt med problem. Vissa av dem ligger i sänkor, andra har lagts ut på naturliga upphöjningar. Att låta förnuftet dominera och planera de blinda inspelen i vinden med rationell eftertanke är lönlöst. Det är bara att andas ut samt slå och hoppas.

De minnesvärda slagen är visserligen många – som inspelet mot det sjunde. Detta sker givetvis över en blind passage med en barskt skålformad green väntandes på andra sidan.

Men att känna markens konturer svepa fram under fotsulorna och insupa lugnet räcker egentligen långt i sig.

Som på många andra håll i den skotska ö-världen.

Någon mil längre ut ligger den nordirländska kusten och väntar i fjärran.

Jag spelar vidare på hålen längs med atlantviken Laggan Bay och funderar på vad det kan kosta att ta en senare färja tillbaka mot fastlandet.

Scroll to Top