Forsbacka. Runt Vänern väntar även andra sjöar, med natursköna banor som både förtrollar och utmanar. Foto: Roger Borgelid

Golfsverige

Vänerns livfulla golfrike

Vi styrde bilen genom tre landskap runt sveriges största insjö. Här samlas både undersköna banor och passionerade golfprofiler av rang.

Eric Franzén • 2020-12-18

Artikeln publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 7/2020. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Skuggorna i gräset och på marken replikerar deras svingar i takt med att utslagsplatserna på rangen börjar fyllas upp. Ljudet från bollträffar av skiftande kvalitet blandas upp med röster som hälsar, samtalar och stundtals ebbar ut i skratt. Männen som droppar in vid rangen på Lidköpings GK är i 70-årsåldern. Vanligtvis ingår de i något av de H70- eller H75-lag som representerar klubben i seriespelssystemet. Men det här är ingen vanlig sommar. Det är visserligen tisdag och det har skrivits ut en prydlig startlista där bollarna och spelarnas namn anges bredvid det klockslag som de går ut. Fast det här är ju inte heller någon vanlig tisdag. Annars hade jag sprungit rakt in i den seniorgolf som vanligtvis lockar någonstans runt 80 till 100 deltagare på klubben. Men den spelas inte i år. 

Lusten att tävla och umgås finns givetvis ändå där. Istället har en spontant tillkommen tisdagssamling uppstått, som Ulf Mattsson varit en av de drivande krafterna bakom. 
– Vi började med detta under försäsongen med förhoppning om att det skulle bli seriespel förr eller senare i år, säger han.  
Det blev det inte. I juni beslutade Västergötlands Golfförbund att ställa in åldersseriespelet för resten av säsongen på grund av de schemamässiga utmaningarna, som det tidigare totalstoppet för tävlingar medförde. Istället har tisdagarna blivit lagens fasta golfpunkt i tillvaron på Lidköpings GK. Här får de träffas, mäta sin score mot jämbördiga i samma åldersgrupp och bara känna lite svett i handflatorna inför en mer eller mindre viktig putt.
– Att tävla är ju faktiskt hela idén med golfen. Att verkligen håla ut och ta det lite allvarligare än att bara konstatera att ”äh, det gick åt pepparn”, säger Torsten Lundin. 
Jag ska spela med Ulf och Torsten under denna tisdag. I bollen som slår ut 09.08 från första hålet ingår också Ulf Toreborg. Han är 69 år fyllda och därmed den yngsta i H70–trion. 
Vi slår korta klubbor på det korta öppningshålet och det fälls en och annan besk kommentar över att det nuvarande tionde hålet åter borde spelas som det första. 
Ja, som tidigare. 
Som tidigare kan för dessa män innebära tillbakablickar mot någon runda här under 1970-talet, när det bara fanns nio hål. Eller mot H55-serien då Ulf och Torsten gissar att de spelade ihop i ett av klubbens ålderslag för första gången. 

Tisdagstrion. Torsten Lundin, Ulf Toreborg och Ulf Matsson på sitt älskade Lidköpings GK. Foto: Roger Borgelid

Banans identitet framträder tydligare när vi lämnat det nuvarande öppningshålet och ställs inför ett delikat par 3 med ett smålurigt greenområde som samtliga av oss missar. Sedan ljuder startskottet för dagens doglegfest där vi alla bjuds in till en serie av precisionskrävande och inte övermäktigt långa hål. Många av dem inbäddade i intima skogsrum som mer än gärna tillrättavisar dig med ett blockerat inspelsläge om utslaget vikt någon decimeter eller två från den tänkta linjen. 
Detta är ett speltekniskt anslag som är ganska typiskt för den svenska golfens 1960- och 1970-tal, när Douglas Brasier lade ut merparten av Lidköpings hål. För mig en taktiskt intressant form av golf som öppnar för att använda många olika klubbor från tee. För H70-kompisarna en hemmabana som de fortsätter att upptäcka och uppskatta i vått och torrt.
– Framförallt är den väldigt gångvänlig och sparsam för kroppen, säger Ulf Toreborg. 
– Den är lite knixig och du kan inte spela hur som helst, utan du får välja din strategi. -Sedan är det ett plus att den ligger såpass nära stan. Juniorerna kan ta sig hit själva via cykelbanan in till stan. Läget har varit en väldigt positiv sak genom åren. När man arbetade var det inte ovanligt att man åkte ut efter jobbet och spelade, berättar Torsten Lundin.
– Den är väldigt varierande trots att den är en parkbana som är rätt smal och trixig. Det finns inte två hål som är likadana, tillägger Ulf Mattsson.
I takt med att banan blir något öppnare från tee kommer istället en och annan ravin in i spel. Men på det väldigt utmärkta elfte hålet är det åter bestämda rader av träd som formar en välbalanserad utmaning, ihop med bäcken och greenområdet. Ja, ytterligare ett par 4 av kortare snitt där du söker den vänstra sidan av fairway.
Vi spelar ett varv som på olika sätt färgas av den pågående coronapandemin. Den uteblivna handskakningen på första tee, det respektfyllda avståndet inne bland träden när vi letar boll och den kontaktlösa hanteringen av scorerapporteringen efter ronden är några noterbara saker. 
Att detta inte är en helt vanlig säsong speglas å andra sidan också i hur diaboliskt mycket golf denna trio spelar i nuläget. Torsten får räknas som lättviktaren i sällskapet. Han kommer att avsluta veckan med tre ronder i protokollet.
– Ja, för mig så blir det också spel på fredag och söndag då det är KM för kategoriklasserna. Jag måste vila mina ben ibland och kan inte gå här varje dag.
Ulf Toreborg kommer troligen att trissa upp räkneverket aningen mer. 
– Nu har jag spelat söndag, måndag och tisdag. Sedan ska vi åka ut lite på vägarna. Vi har en nyinköpt husvagn så det lär bli några rundor med den på andra ställen. Det kan nog bli en fyra till fem rundor i veckan.
Men sitt lugnt i båten. Båda bleknar i jämförelse med Ulf Mattsson som sätter kurs mot Vasatorps GK dagen efter. Vid veckans slut kommer han att ha sex eller sju spelade rundor i kroppen. 
– Det finns ju inget annat att göra. Allt är inställt, man vågar inte gå och simma eller till Friskis & Svettis. Alla är rädda mer eller mindre. Men golfen vågar de sig på, säger han.
I ärlighetens namn hade just denna man troligen spelat ett duktigt antal rundor även om detta varit ett mer normalt år. 
– Utan golfen hade man annars riskerat att åka utomlands och gå runt på museer och sådant, men det slipper man ju nu, skrattar han.

Tekniskt mys. Hål 11 på Lidköping är ett av flera finstämda dogleghål. Foto: Roger Borgelid

Vi traskar vidare i de finstämda park– och skogsmiljöerna. Vänern ligger rent geografiskt bara några hundra meter från banan. Egentligen ser du aldrig insjöarnas insjö under rondens gång, men vi påminns ofta om närheten när de svårlästa vindarna ovan träden gör sitt med bollen. Mina tre spelkamrater löser ofta detta både med sitt närspel och sin kontroll från tee. 
Man kan se spelet och tävlandet som stor drivkraft i att de lockas hit varje tisdag. Men det är långt ifrån hela berättelsen. 
– Gemenskapen betyder väldigt mycket och det har accentuerats, Med tanke på coronatiderna har det varit en otrolig lyx att få komma hit ut och både få motion, friskvård och trevligt umgänge. Det är fantastiskt, säger Torsten Lundin.
– Med åren så blir det kanske det mest intressanta. Alltså golf och umgänge. Man träffar folk och har känt vissa här ute i 30 till 40 år. Och man spelar inte bara här utan reser ut till andra banor. Det blir en oerhört viktig del, säger Ulf Mattsson.
Efter rondens slut har vi sjunkit ned i en grupp fåtöljer i ett hörn av klubbhuset. Den underfundiga och tidlösa spelupplevelsen samt sällskapet lämnar mersmak. Jag försöker därför bjuda in mig själv till säsongsavslutningen innan vi skiljs åt. Fast utan större framgång.
– Problemet är att säsongen aldrig tar slut. När de stänger greenerna så är vi runt 25 man som fortsätter att spela vintergolf. Tisdagar och torsdagar vid klockan 10. Men du måste vara där runt halv tio. Är det riktigt illa vädermässigt så spelar vi från röd tee istället, berättar Ulf Mattsson.
– Men då, när det är vintergreener, spelar vi scramble, tillägger Ulf Toreborg.

Någon timme senare lämnar jag Vänerns södra golfbälte bakom mig. Hade det funnits fler öppna dagar i kalendern hade banor som Mariestad, Lundsbrunn och Läckö varit möjliga stopp. För den som är sugen på att golfa sig runt landets största och Europas tredje största insjö väntar ett brett urval och innefattar banor som spritts ut över flera landskap. Några av dem ligger mer i vattnets närhet, andra existerar i anslutning till de städer som ligger runt Vänern. 18 av dessa klubbar har gjort gemensam sak i satsningen ”Golf runt Vänern”, som främst utmynnat i ett förmånligt greenfee-kort. För att sätta någon ram runt min möjliga färdplan väljer jag att gräva i denna uppställning och göra ett nedslag i tre av de olika landskap som sammanslutningen täcker. 
Lite senare har Västergötland skiftats mot Värmland. Glada H70-män mot en 27-åring som just nu har sin fasta arbetsplats på damernas Europatour. Jenny Haglund sitter med en tallrik vegetarisk lasagne framför sig på bordet medan en oändlig vik av Vänern och några av de avslutande hålen på Billeruds GK slukar våra blickar. Rent spelmässigt verkar hon och H70-männen i ganska skilda galaxer. Men saknaden efter att få tävla i skarpt läge är precis lika stor som hos herrarna på Lidköping.
– Jag behöver tävla på riktigt för att kunna tända till. Jag är en tävlingsmänniska och har ett helt annat spel och fokus när jag tävlar och har verkligen svårt att få fram det när jag tränar golf, berättar hon.

Dubbel glädje. På Billerud spelar du i Vänerns närhet under delar av både första och andra nio. Foto: Roger Borgelid.

I mitten av mars tryckte Ladies European Tour ned pausknappen för säsongen 2020. Våren och sommaren har därför mest handlat om träning eller träningsrundor på Haglunds hemmaklubb Karlstad GK, som också är en av de 18 Vänernklubbarna. Jag har dock släpat ut henne till Billerud för att få höra mer om ett golfår som inte riktigt blivit som alla andra. 
Jenny Haglund kan medge att det varit skönt att sova i sin egen säng under en längre sammanhängande period, och kan se ett personligt plus i att avbrottet medfört välkomna möjligheter till mer långsiktig teknisk träning. Men den världsomspännande pandemin har givetvis mest skapat en hel del utmaningar i tillvaron som professionell yrkesspelare.
– Att få en paus i tävlingssäsongen var inte helt optimalt ekonomiskt. Men då har jag haft tre olika jobb och spelat golf vid sidan av. Så det har också varit en helt annorlunda situation där jag har haft två säljjobb och ett receptionistjobb. Det har varit spännande att komma ut i arbetslivet från en annan vinkel, eftersom jag inte har haft mer än ett sommarjobb tidigare – även om det här också varit lite av ett extrajobb. Men det har varit bra för mig och får mig att uppskatta det man annars gör till vardags ännu mer. 
Ja, knappt två år efter att hon rivstartade tävlingsåret med en seger på både LET och den amerikanska undertouren Symetra Tour gapade tourschemat plötsligt tomt på obestämd tid. När vi träffas återstår det inte alltför många dagar innan säsongen återupptas med Ladies Scottish Open. Förberedelserna är inne i ett intensivare skede och de andra jobben har trappats ned för ett tydligare fokus på golfen och träningen.
– Innan var det en ganska tuff tid eftersom jag kämpade med att äta middag sent och inte lyckades varva ned innan jag skulle upp och köra på igen under nästa dag. När jag började jobba klockan tolv på dagen till nio på kvällen har jag antingen spelat 18 hål eller tränat innan. Man har fått ta det som det kommer. Anpassa sig och acceptera att fysträningen inte blev av, och att jag kanske inte hann med allting som jag ville göra träningsmässigt. 

Vi sätter oss i en golfbil och åker ut på Billeruds hål. Likt många av Värmlands vassare spelare har Karlstad GK blivit hennes självskrivna arena för träning och spel. Men Billeruds GK har också en speciell plats i Jenny Haglunds golfhjärta. 
– Hela min familj var medlemmar här bakåt i tiden. Min pappa åkte hit vid fyra på morgonen för att hinna med 18 hål innan jag vaknade, när jag var riktigt liten. Mina minnen handlar mycket om golf med familjen och med farfar Anders. Jag vet att han brukade göra äggmackor och ta med mig hit och så gick vi ut och spelade. 
Haglund kan inte komma ihåg när hon senast spelade ett varv här, men området och banan finns i ryggraden. Hon greppar drivern och kliver så långt bak det går att komma på det fjärde hålets bakre utslagsplats. Någon meter bakom henne förenas Värmland och Vänern i en mäktig bakgrundsfond under solens försiktigt värmande strålar.
– Jag har alltid trivts här ute och tycker att det är en väldigt mysig bana. Jag minns den som ganska kort och gillade den därför som ung golfare för att jag nådde många par 5 och hade kortare klubbor in på en del par 4. Den var knixig men väldigt rolig, konstaterar Jenny Haglund innan dagens andra och avslutande träningspass på Karlstad kallar. 
Jag överlämnar golfbilen till fotografen och går i närkamp med Billeruds resterande hål. I likhet med Lidköping växte banan successivt fram under 1960– och 1970-talen. Nils Skölds 18 hål långa sträckning har nu 43 år på nacken men fascinerar fortfarande som en vild och smått omtumlande naturbana. Vi pratar om hål som löper i dalgångar och karvats fram ur värmländsk urskog, som bryts av med två rejäla partier nere vid den undersköna viken vid Vänern.
Speltekniskt pratar Billerud med något skarpare ton när det gäller inspelen då många av greenerna är upphöjda i någon grad. Och många svenska golfbanor skulle bli någon procent roligare med ett tråckligt par 4 på 245 meter, som Billeruds sjunde hål mäter från tee 55. Men för många är det hål 15 till 17 som kommer att etsa sig djupast fast i minnet. En vandring framför Vänern vilken inleds på den högt belägna utslagsplatsen nedanför klubbhuset och sedan slingrar sig ned mot vattnet.

I en annan del av Värmland är Jenny Haglund i full gång med sitt andra träningspass för dagen. De sista tävlingarna för säsongen 2020 kommer att avrunda ett märkligt år. Platsen på damernas Europatour är säkrad till 2021, oavsett hur de återstående tävlingarna går. Att satsa mot en ny säsong på LPGA Tour, där hon spelade 2019, ligger troligen en bit framåt i tiden. 
– Det här blir liksom ett mellanår. Framtiden är ganska oviss, då jag inte vet vad det blir för tävlingar. Men det är ändå inte så att det här året inte betyder något. Egentligen betyder det mer. Man kan ha en annan inställning till tävlingsgolfen och göra en full satsning mot 2021 istället, eftersom man vet att jobbet är säkrat. Många gånger jagar man annars att behålla kortet eller att ta sig vidare till nästa steg. Nu skulle det bara vara en seger på LPGA Tour som förändrar något – annars är jag där jag är.

Bättre bakgård. De K-märkta byggnaderna på Forsbacka Gård överblickar Nils Skölds tidlösa design. Foto: Roger Borgelid

I ett annat landskap står en man och trimmar gräskanterna som gränsar ned mot ett vattenhinder. Han heter Hans B Johansson och går där med något tunga steg. Inte ens ett dygn har passerat sedan han slutförde vandringen nedför Kebnekaise. Nu är Johansson hemma i Dalsland och Åmål igen. Och uppgiften som hålvärd på Forsbackas inledande par 4 kallar.
–  Min sambo tyckte att jag inte var riktigt frisk som åkte ut till banan direkt. Och det kanske jag inte är. Men jag har varit borta från hålet under några veckor och ville dit, förklarar han.
Knappt fyra mil och en landskapsgräns skiljer Billerud från Forsbacka. Det är två klubbar som också har ett historiskt släktskap. Att Forsbacka gård förädlades till golfanläggning i början av 1970-talet sägs bottna i att några av Billeruds medlemmar ville skapa en bana närmare Åmål. Nils Sköld kallades in när förarbetet var klart, synade marken och ritade en bana där samtliga 18 hål hade öppnats för spel under 1972. 
Det dröjde sedan inte länge innan Hans B Johansson blev medlem här. Nu är han alltså även hålvärd. Och vice ordförande i klubben, kanske bör tilläggas. 
Han har slängt upp sin lätta pencilbag på en vagn när vi beger oss mot Forsbackas första hål. Den fyra dagar långa vandringen på landets högsta bergsmassiv känns fortfarande i låren. Men inte mer än att han kan sätta ut en prydlig drive i fairway på det korta öppningshålet.
För inte alltför många år sedan vände klubben på banans slingor. Vi startar alltså nu ronden med de hål som löper inne i det böljande skogslandskapet. Det är golf med påfallande teknisk prägel där en och annan mindre damm samt förrädiska diken väntar längs de linjer som varsamt måste dyrkas upp från tee.
– Mitt personliga favorithål är nog femman. Ett dogleg där du måste flörta med diket om du ska ha ett kort inspel. Vill man spela mer safe så får man längre in, säger han.
Hans B Johansson är troligen en av de personer som har flest varv på Forsbacka i ryggen genom tiderna. Den bästa scoren lyder 66 slag, sex under par. Han är 56 år gammal och spelar idag på ett handicap som landar strax under ett. 
Innan Kebnekaise tillbringade Hans Johansson fyra semesterveckor på Gotland, där klubborna bara vilade under två dagar. Vår vän blev också medlem i Gumbalde som en smidig väg till regelbundet spel på ön, och så spelade han också DM på Gotland – där han slutade tvåa i sin åldersklass. För sex år sedan bestämde han sig för att spela 100 olika svenska banor under en och samma säsong. Ett mål som uppfylldes, och i stort sett upprepades året efter.
– Det kanske kan uppfattas som en knäpp grej, men jag brinner för golfen och alla svenska golfbanor håller hög standard. Och man lär sig alltid någonting. Att jag blivit hyfsad i golf kanske beror på att jag spelat så mycket på andra banor än hemmaklubben. Spelar man på hemmabanan är det lätt att man hela tiden vet avstånd och läge. Min styrka är taktik och spelförståelse.
Både i forna jobbet som bagare och i det nuvarande med underhåll av järnvägsnätet har arbetstiderna varit förlagda till natten. Ett upplägg som passar honom utmärkt.
– Jag jobbar i hela Sverige från Riksgränsen till Öresundsbron, och ligger ute sex dagar och är sedan ledig åtta dagar. De dagar som jag är ute åker jag till den närmaste golfbanan efter att vi gått av vid sextiden på morgonen. 

Forsbackas första halva visar sig vara en utmärkt upptrappning till det som väntar under andra nio. Från tionde hålets tee skickar vi våra utslag ned mot Forsbackasjöns solglittrande skepnad som greenen är belägen framför. Vid sidan av några korta avstickare in i tätare skogsmiljö skiftar banan till en naturskön parkkaraktär, där avslutningen med de sista fyra hålen i vattnets direkta närhet både är stark, vacker och rolig.
På det 15:e hålet går vi ned till den markbit som ligger vid sjön nedanför greenen.
– Drömmen är att få flytta greenen precis hit mot vattenkanten. Det är inte ett dåligt hål nu, men tänk hur bra det skulle bli om vi fick till detta.
Vi går också upp och avnjuter det 17:e hålet från den bakre teen. Även om du inte slår därifrån så bör inte denna korta omväg missas. Här väntar ett dramatiskt och vackert vykort från Golfsverige vilket sent kommer att försvinna från näthinnan.
Forsbacka landade på plats 34 i Svensk Golfs färska ranking över de 50 bästa svenska banorna. Ett kvitto på den tidlöst solida designen där både dramatiska risk– och belöningshål varvas med mer lågmälda taktiska utmaningar.
– Åmål är en landsort och klubben har färgats av den mentaliteten – att golfen ska vara tillgänglig för alla. Det har varit en enkel klubb, men vi har ändå varit måna om att banan ska ha en bra position i distriktet och i Sverige. Och med de resurserna vi har haft har vi gjort en bra resa, säger han.

Hans B Johanssons egen intensiva resa i Golfsverige fortsätter om någon dag när jobbet tar honom till Västerås. Han är en av få som möjligen kan beskriva 2020 som ett normalt år. Åtminstone sett till antalet spelade ronder, som han i vanlig ordning beräknar få ihop till runt 150-180.  Antalet spelade banor i Sverige uppskattas till 420 stycken i nuläget. Drömmen är att bocka av de återstående 60, i runda tal, som han ännu inte hunnit spela.
För mig återstår det betydligt fler banor i Sverige och runt Vänern att utforska. Denna sväng är över och kanske bör ses som en första aptitretare. Nästa gång vill jag hitta en bättre linje på Lidköpings sjätte hål. Och kanske hinna hjälpa Hans B Johansson att trimma någon gräskant eller två på Forsbackas öppningshål.  
– En sådan här liten klubb behöver ideell arbetskraft och folk som hjälper till. Golfen och Forsbacka har gett mig så pass mycket. Det har varit en bra uppfostran för mig. Som liten fick man spela med äldre och lära sig att bete sig som folk. Därför vill jag själv ge tillbaka till både klubben och golfen.

Stilfull upptakt. Hål 10 leder oss ned mot Forsbackasjön, som andra nio spelas runt. Foto: Roger Borgelid.

Scroll to Top