I malpåse. Sturup Park har inte underhållits sedan 2014. Foto: Mickael Tannus

Reportage

Besök på en försvunnen bana

Sakta men säkert håller naturen på att ta tillbaka marken där Sturup Park tidigare låg. Bortom resterna av gamla golfhål framträder en berättelse om stora ambitioner och brustna drömmar.

Ola Liljedahl • 2020-12-18

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 9/2020. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Som golfspelare har man letat försvunna bollar alldeles för många gånger. Däremot är det första gången jag letar efter en försvunnen golfbana. Gunnar Mueller, pro i många år på banan, och jag har stämt träff där.
Svänger vänster på E65 mellan Malmö och Ystad, kör några kilometer på mindre vägar, tittar på gps-kartan och inser att här borde det vara.
Stannar bilen efter vägen. 
Kikar och kisar.
Googlar adressen igen och får dessutom fram lunchmenyn på Sturup Park Golf. Vildandsbröst med ugnsrostad potatis och rödvinsskysås. 95 kronor. Inklusive kaka till kaffet. Det låter för bra för att vara sant.
Och det är det förstås.
Det serveras varken vildandsbröst eller något annat på Sturup Park Golf numera. Banan placerades i malpåse, för att använda ägarens ord, i januari 2014.
Undrar om vildandsbrösten var goda under den sista lunchveckan och ser träd och buskar och åkrar och, vänta lite, där borta skulle det kunna vara en överväxt bunkerkant som skymtar och det där är kanske en fairway som inte klippts på många år och…
Ni fattar.
Det är rester av en golfbana som kan anas. En smal grusväg utan skylt leder till en gård som visar sig vara det gamla klubbhuset. Där på innergården står en ståtlig vägvisare kvar och pekar mot överväxta och övergivna första tee, drivingrange, omklädningsrum…
En gråmulen himmel bidrar till den nostalgiska känslan.
Gunnar Mueller rullar en stund senare in med sin bil.
I många år var denne legendar inom svensk golf – förste svensk med fast plats på Europatouren och förste svensk att kvala in till The Open – pro på Sturup Park Golf. Men i många fler år var han en del av den här golfdrömmen som enligt visionen skulle bli ”en av de största golfanläggningarna i Sverige, ja, av internationellt snitt”.
Nu pekar Gunnar Mueller på en träbänk och ler:
– Titta, den där bänken är kvar. På den stod Peter Hanson, som var Ryder Cup-spelare, och tog emot pris när vi hade SGT-tävling. Vilka ambitioner vi hade! Och vilka minnen som dyker upp här!
Han rotar lite i bilen och tar fram en tidningssida.
– Det här var ett så långt projekt. Titta på banskissen här. Den är från 1995–96 på en pay & play-bana. Tio år innan 18-hålsbanan byggdes, fem år innan niohålsbanan. Jag jobbade på Flommens GK då men banarkitekten Tommy Nordström och jag gick här bland kullarna och drömde om något som kunde bli väldigt bra.

Gunnar Mueller var head pro på Sturup Park och tillbringade åtskilliga timmar på banans storslagna träningsanläggning. Foto: Ola Liljedahl

STORA DRÖMMAR
I början av 1990-talet började nämligen markägaren Magnus Ericsson, penningstark skånsk storbonde och affärsman, fundera på vad han skulle kunna göra av det vackra området vid Börringe Kloster.
Funderingarna landade i storslagna planer.
En företagspark med fokus på kunskapsintensiva företag, strax intill flygplatsen som på den tiden inte hette Malmö Airport utan Sturup flygplats, skulle kunna bli ett nytt affärsmässigt nav. Det pratades om 10 000 arbetstillfällen där. Viktigt var att skapa ett rejält mervärde:
En golfanläggning modell wow!
Inte bara en golfbana.
Sturup Park Golf skulle bli störst, bäst och vackrast. Magnus Ericssons pengar fanns och planer smiddes. Svenska Golfmuseet var intresserat av att starta sin verksamhet där. PGA of Sweden ville skapa sin nationalanläggning där.
Hasse Bergdahl, dåvarande ordförande i PGA Sweden, minns:
– När jag blev ordförande och Mikael Sorling vd för PGA, 1997, lyfte vi upp frågan om ett PGA National på föreningens dagordning. Jag tog kontakt med ägaren, Magnus Ericsson, via min kollega Håkan Rönngard som var första pro på Sturup Park.
Med planerna på ett gigantiskt övningsområde med en cirkulär drivingrange, och med läget nära flygplatsen, var två av PGA Swedens viktiga kriterier på en nationalanläggning klara.
– Vi började förhandla i juni 1999. I mars 2003 tröttnade vi på att inte komma överens med Magnus Ericsson, berättar Bergdahl.

Det mesta lämnades kvar när banan stängde. Foto: Mickael Tannus


Olika uppfattningar om vem som skulle vara banarkitekt och, inte minst, de ekonomiska villkoren i avtalet fick PGA Sweden att rikta sitt fokus mot Bara två mil närmare Malmö där PGA National invigdes 2009. Golfmuseet valde långt tidigare att placera sig i Landskrona.
Men på Sturup Park Golf levde drömmarna.
Gunnar Mueller anställdes på heltid som head pro 2007 men hade i flera år innan det jobbat först en, sedan två och till slut tre dagar i veckan på Sturup Park.
Vi promenerar till den plats han tillbringade den mesta av sin arbetstid: den cirkulära rangen.
– Oj, vad det är igenväxt, suckar han, men vilka fantastiska träningsmöjligheter det fanns här. Tommy Nordström och jag trodde verkligen på den här idén där vi såg en chans att skapa den ideala träningsanläggningen. Och det blev otroligt bra!
Han sveper med handen mot övningsfältet:
– Det är 280 meter till andra sidan. Det är olika etager man kan slå ifrån. Det innebär att du kan träna i den vind du vill ha, det ljus du vill ha, slå bollen från nedförslutning och så vidare.
Han pekar rakt ner i marken där hans skor försvinner i det höga gräset.
– Det var fantastiskt gräs här, så tjockt, som en fairway. Men nu…
Han suckar lätt.
– Ser du förresten de två träden där ute på övningsfältet? Vi planterade dem där. Då var det bara två pinnar som nu växt sig stora. Man skulle slå och komma mellan dem. Varför? Jo, det är avståndet för att komma in på fairway på US Open…
Som sagt: drömmarna tilläts vara stora på Sturup Park.

Byggnader och träningshjälpmedel står kvar i stort sett orörda. Foto: Mickael Tannus

GLANSDAGARNA
Tommy Nordström var arkitekten som tidigt kopplades in i ägaren Magnus Ericssons vision.
– Vi gjorde ett underlag för detaljplan och miljökonsekvensbeskrivning i början på 1990. I konceptet var också kopplat en industripark öster om banan, restaurang och hotell, utställningsområde, företagspark med mera, säger Tommy Nordström.
Han minns ett varierande och tilltalande område.
– Det var en del odlad granskog, sankmarker, alkärr, stengärdesgårdar, vildvuxna delar, diken och dungar. En del var uppodlat, ren bördig lantbruksmark och en del var betesmark. Man kunde skapa fina golfhål utlagda i landskapet på ett naturligt sätt, det krävdes inga schaktningar för att åstadkomma intressanta golfhål, berättar han. 
I ett skånskt kulturlandskap betonar han vikten av att ta till vara och respektera de kulturvärden som finns och inlemma dessa i banan så att spellandskapet känns naturligt.
– Karaktären ska vara ett öppet böljande landskap med fristående dungar, bevarade våtmarker, öppna vatten och diken, stengärdesgårdar, alkärr, märgelgravar som inlemmas i banan på ett självklart och naturligt sätt. I och med att där fanns så många intressanta landskapselement att inlemma i banan så blev hålen väldigt omväxlande och kul att spela.
Underlaget, lerjord, är inget bra utgångsmaterial för att bygga bra och ekonomiskt. Men med effektiva dräneringar och kraftig sanddressning lyckades man få bra kvalitet. Alla greener och tees konstruerades helt enligt USGA-specifikation för förstklassig kvalitet. 
– På fairways påfördes 10 cm sand, på foregreener 15 cm. Greenerna såddes med krypven, fairways med rödsvingel och rödven, allt med högsta standard. Banan var i utomordentligt fint skick när den öppnades, verkligen i internationell toppklass, minns Tommy Nordström.
Givetvis hette den Mästerskapsbanan.
Det var 24 juli 2006.
Ägaren Magnus Ericsson slog invigningsslaget innan det var dags för proffsen Joakim Haeggman och Peter Hanson, som hade knutits till klubben, att spela en uppvisningstävling tillsammans med just Gunnar Mueller.
Där och då kunde inget stoppa Sturup Park Golf.
– Fina minnen, konstaterar Gunnar Mueller nu 14 år senare medan vi tittar på ett träningshjälpmedel för svingplanet samt diverse pinnar och markeringar.
Allt står kvarlämnat på den del av rangen som hade tak men där gräs och växter nu börjat äta sig in. Gunnar halkar till på en utslagsmatta som numera är täckt av alger och mossa.
Tankarna går till Fågelsjö Gammelgård, en gård djupt inne i skogen i Hälsingland. Gårdens ägare gick ut från den en dag 1910 och låste dörren. Inredning blev kvar, tallrikarna på bordet, rester av ett liv liksom stannade där.
Gården är idag en del av Unescos världsarv.
Det kommer aldrig Sturup Park Golf att bli, men man får lite samma känsla av att någon bara rest sig upp, låst dörren och gått därifrån. Att man i den digitala världen dessutom kan läsa lunchmenyn och bli sugen på vildandsbröst med ugnsrostad potatis för 95 kronor bidrar till den lätt spöklika känslan.
Gunnar Mueller berättar att han kanske vartannat år svänger förbi och minns.
– Jag skulle säga att Sturup Park Golfs glansdagar var 2008-2010. Peter Hanson, som spelade och vann tävlingar på Europatouren och representerade Europa i Ryder Cup, var Sturup Parks affischnamn och tränade mycket här. Vi hade SGT-tävlingar varje år, svenskt juniorlagsmästerskap, ett litet golfhotell skapades. Det var mycket surr om oss. Och vi hade nya projekt, stora planer, ville expandera ännu mer, konstaterar Gunnar Mueller.
Men där någonstans började det gå fel.

Sturup Park 2020. Foto: Mickael Tannus

BÖRJAN TILL SLUTET
En del av förklaringen hittar man kanske i att byggandet av Mästerskapsbanan, den som invigdes 2006, hade dragit ut på tiden. Medlemmarnas entusiasm för den första niohålsbanan var visserligen stor men när en 18-hålare dröjde lämnade många klubben för grannklubbar som Assartorp, Bokskogen och Romeleåsen.
Och kom inte tillbaka.
Ägaren Magnus Ericsson hade visserligen mycket pengar men som affärsman ville han ändå inte se sin satsning blöda hur mycket pengar som helst. Inte år efter år. Hans egen bänk vid en ek på en kulle där han kunde sitta och se ettans tee och 18:e green räckte liksom inte som kompensation.
Och ingenting hände med företagsbyn. Inga 10 000 anställda dök upp. Närheten till flygplatsen finns visserligen, man ser flygledartornet från banan, men tankarna att folk skulle spela medan de väntade på ett annat plan visade sig vara fel.
Resenärer landade kort sagt på Sturups flygplats och åkte sedan därifrån till hem eller hotell.
Gunnar Mueller pekar på en smal grusväg.
– Den leder till flygplatsen. Vi hämtade en del resenärer där med golfbil, tar sex-sju minuter bara. Problemet var att de var alldeles för få.
Magnus Ericsson, som kanske inte hade golfen i hjärtat men gärna ville bidra till samhället med en fin bana, tappade lite av sitt intresse. När han köpte Stäringe Säteri och flyttade till Sörmland och la kraft på hästuppfödning istället, blev det sönerna som tog över kontrollen av Sturup Park Golf.
De såg ekonomiska problem – och det var ju i slutändan deras pengar det handlade om. Kranen som pengarna runnit ur skruvades åt.
Tommy Nordström, banarkitekten, konstaterar:
– Det var plågsamt att uppleva att man drog ner på skötselambitionerna, men det fanns en förklaring i lågt medlemsantal och lite spel. Det är viktigt med bra ekonomi för att upprätthålla en toppstandard. 
Gunnar Mueller minns en tid då drömmarna om en träningsanläggning i världsklass och stora tävlingar ersattes av prat om att jaga in pengar, ordna event, hitta billigare lösningar.
– Det var inte det jag tyckte om. Som pro var det eleverna som var mitt driv. Jag kände därför att det inte var roligt längre. Vissa dagar ville jag småljuga och säga att jag behövde vara hemma med barnen, ja, jag sa nog till och med det ibland. Jag slutade därför 2011, berättar han.
Klubbens nerförsbacke blev allt brantare. Hasse Bergdahl, som var med där i förhandlingarna med PGA i början, konstaterar:
– Jag tycker att det är sorgligt. Anläggningen hade verkligen potential, men precis som för till exempel Elisefarm så var det tufft att etablera nya anläggningar under åren med nedgång i branschen, kring 2005–2013.
Tommy Nordström är inne på samma spår:
– Sturup Park ligger mig verkligen varmt om hjärtat eftersom jag jobbade med det under cirka 15 års tid, lite från och till, samt att det var en så spännande beställare i Magnus Ericsson. Det känns klart vemodigt att man lade ner Sturup Park, hela projektet var ju så bra, men kom kanske till i fel tid när golfboomen hade upphört och var på väg ner?
Precis som Gunnar Mueller kör han förbi ibland och ser hur det ser ut idag.
– Jag har ritat och varit med och byggt ett 30-tal banor plus en del utvecklingsprojekt. Vad jag vet är Sturup Park den enda som lagts ned, säger Nordström.

Foto: Mickael Tannus

EN ANNORLUNDA VANDRING
– Du måste se några hål. Haka på mig, säger Gunnar Mueller och går ut på resterna av den en gång så stolta banan.
Man tänker på Tommy Nordströms ord om ”dungar, bevarade våtmarker, öppna vatten och diken, stengärdesgårdar, alkärr, märgelgravar”.
Idag börjar den ursprungliga naturen ta över igen.
Vildsvin har bökat upp marken på ett hål. Vägvisarna till hål 10 och 12 står kvar men är mer gröna än vita nu. Skorna är snart dyngsura och man fattar vad Tommy Nordström menade med mycket sankmark.
Men Mueller knatar energiskt på.
– Hål 14 och 15 gick här. Man slog över en stengärdsgård, mellan ekar, gruvligt svåra men roliga, säger Mueller och berättar anekdoter från sina fem år i klubben.
Han pratar entusiastiskt om hålen. 
– Man slog ut härifrån, ner över buskarna där som inte var så höga då mot en bunker, jag tror du ser bunkerkanten där borta…
Absolut, ljuger man.
– … och sedan andraslaget in mot greenen som låg där borta, ser du att det växer sly där till höger, där var greenen.
Man försöker tänka sig var utslaget skulle hamna. Följer en fiktiv bollbana. Där skulle nog bollen landa. Hm. Precis där det står ett jakttorn nu. 
Plötsligt stannar Mueller upp. Pekar.
– Titta där! Där ligger material för att sköta banan kvar. Torv, sand… Helt otroligt! Det är som om man lämnat det igår. 
Han upprepar meningen:
– Det är som om man lämnat det igår. 
Med de orden ringande i huvudet kliver vi in i bilarna och åker därifrån. Vad som kommer att hända med banan i framtiden återstår att se. En malpåse är en malpåse. Fast den börjar ha legat många år i den nu.
Ett stilla regn börjar falla.

Foto: Mickael Tannus

Scroll to Top