När Göran Zachrisson fyllde 80 år passade vi på att ställa 80 frågor till den evigt nyfikne. Foto: Mattias Edwall

80-årsintervjun

80 frågor till Göran Zachrisson

I samband med Göran Zachrissons 80-årsdag firade vi med att ställa 80 frågor till den nu bortgångne legendaren.

Text: Ola Liljedahl • 2021-08-11

Intervjun nedan publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 4/2018 i samband med att Göran Zachrisson fyllde 80 år.
Text: Ola Liljedahl. Foto: Mattias Edwall.

Det finns 80 797 personer som heter Göran i Sverige. 25 648 av dem har Göran som tilltalsnamn. 1 160 svenskarheter Zachrisson i efternamn. Och 32 heter både Göran och Zachrisson.
Ändå finns det bara en Göran Zachrisson.


Röster om Göran Zachrisson

Pierre Fulke, fd tourproffs och kollega (på Viasat):
– För mig är det främst två saker som kännetecknar Göran. Det ena är hans stora engagemang och kärlek till sina hundar. Just nu är det Greta som är hans allt i livet. Även om han kan vara hårdhudad i arbetssammanhang är Göran oerhört omtänksam och lojal mot dem som är honom nära. Men hundarna går alltid i första hand. Greta är mycket viktigare än vad jag är. Sedan tänker jag på reaktionen och orden han sa i samband med Henrik Stensons sista putt vid segern i The Open, som jag hade förmånen att kommentera med Göran. Ett väldigt starkt minne. Göran hade suttit där och kommenterat i 50 år och väntat på just denna seger. Det glädjer mig oerhört att han fick uppleva det.


Den här dagen öppnar just den Göran Zachrisson dörren till radhuset i Djursholm. Han och hans fru Gunilla var bland de första som flyttade in i radhuslängan, 1967, men sedan Gunilla dog bara månader innan deras femtioåriga bröllopsdag är han ensam kvar av pionjärerna där i det en gång så moderna radhusområdet.

Fast spåren av henne är förstås kvar. Hon bestämde hur det skulle se ut och möbleras där inne och låg bakom det trivsamma hemmet.

“Hon var bra på sånt”, som han säger. Nu är det hunden Greta som bestämmer.

Hon kommer och nosar lite. Zacke säger kliv in, berättar att han nyss varit ute och gått med Greta och flyttar sedan undan en bunt böcker på köksbordet.
– Greta är fantastisk. Det är hon som styr mig. Så är det bara. Men hon gör alltid det stora när man är som längst bort på promenaden. Det är märkligt. Han pratar som den Zachrisson man hört så ofta i tv. Långsamt med plötsliga vändningar. Blundar man kunde vi vara mitt i en tv-sändning där han istället för ett ointressant inspel mot nionde greenen börjar prata om Greta.
– Wickberg och Lundström, säger han plötsligt.
– Eh…
– Det var så de hette brynäsarna, hockeyspelarna. Visst kom du från Gävle? Och Lars-Göran Nilsson, “Lill-Prosten”, “Tigern”. Det var 60- och 70-tal. De var starka som grupp. Det var en restaurang inne i stan, det var där de satt. Den formade gemenskapen. Restaurangen. Pigalle. Jag var med där en gång. Det är sådana stunder man inte glömmer.

Sedan spänner han blicken i mig och frågar:
– Hur tar du kaffet?

Det är den enda fråga han får ställa den här dagen. Han som i ett liv har frågat Ballesteros, Stenson, Sörenstam och andra om allt får nu luta sig tillbaka, rätta till tröjan från Royal Liverpool Golf Club och snällt svara på 80 frågor. För fyller man 80 så gör man.

Hur mår Göran Zachrisson?
– Jag känner av åldern. Jag lider en smula av att inte komma ihåg. Jag måste anteckna mycket. Jag motionerar genom att gå ut med jycken, det är ju hon som bestämmer.

Han nickar mot Greta som lägger sig ner på golvet och han fortsätter:
– Hon betyder väldigt mycket för mig. Kör igång med frågorna nu.

Okej, först måste jag bara få fråga varför du badade under The Open på Turnberry 1977?
– Det var väldigt varmt. Så enkelt är det. Jag följde en boll. Alla tittade på envigen mellan Jack Nicklaus och Tom Watson. Jag tittade åt andra hållet och såg havet och en bred strand. Öde. Jag gick dit och klädde av mig och gick ut i vattnet.

Hade du badbyxorna i reporterväskan?
– Nej, nej. Jag klädde av mig naken.

Eh, spritt språngande…
– Ja, det var dessutom långgrunt så jag fick gå länge innan jag kunde doppa mig. Och lång väg tillbaka sedan.

Och Nicklaus och Watson sa efteråt till varandra att såg du den där dåren som badade naken…
– Tveksamt. Men det var skönt! Man måste ta tillvara på sköna stunder i livet.

När vi träffas har Tiger Woods just gjort sin comeback. Hela golfvärlden pratar om den. Zachrisson såg delar av den på tv och är medveten om att han, i rollen som expert, sagt att Woods karriär var över.

Vad säger du nu om hans comeback?
– Jag hade fel. Jag trodde inte att han skulle komma tillbaka. Jag sa det till alla. Men han gjorde det och ser oerhört stark ut.

Kommer han att vinna en stor titel igen?
– Ja.

Ändå tycker du Jack Nicklaus är en större golfare än Tiger Woods?
– Ja, för att han vunnit mer. Han flyttade också spelet åtskilliga pinnhål uppåt. Dessutom är Nicklaus utomordentligt sympatisk och har aldrig misskött sig.

Ditt bästa minne av honom?
– När han tog emot bucklan 1966 i The Open Championship på Muirfield stod jag nära honom. Solen sken. Han var väldigt rörd och så sa han: “Can I just stand here for a moment?”. Han var tagen, nästan grät. Då blev jag imponerad av honom.

Något annat minne av honom?
– Det var kul när Peter Hedblom skulle spela tredje ronden med honom i The Open en gång, var jättenervös och frågade mig vad han skulle kalla honom. Jag förklarade att du fattar väl att du för fasen inte kan säga Mr Nicklaus…

Känner Jack Nicklaus igen dig?
– Ja. Senaste gången jag träffade honom var på Ullna.

Kommer någon att slå hans rekord?
– Absolut. Det är alltid någon som slår rekord.

Han fingrar lite på böckerna på köksbordet. Han berättar att han sitter där ofta och läser numera. Ja, både där och i arbetsrummet i källaren och på andra platser i huset. Läsande är en viktig del av livet. Både som underhållning och som research. När han råkar ställa ner kaffemuggen, som det står TV-sporten på, lite hårt tittar Greta upp på honom. Han tittar tillbaka.
– Hon är fin, konstaterar han.

Vilken bok ska man läsa i ditt bibliotek?
– Jag har böcker om allt. Jag har även många kriminalromaner. Jag läser som en avkoppling och då vill jag inte att det ska vara för ansträngande. Så ta en kriminalroman, en James Lee Burke.

Om jag vill läsa om golf då?
– PG Wodehouse. Lysande! Annars läser jag själv gärna om golfbanor.

Har du alltid läst mycket?
– Ja, till och med i militärtjänsten hade jag alltid en pocketbok i fickan och läste under alla pauser.

Var gjorde du den?
– I kustartilleriet, sergeant, blev dykare. Röjdykningen var ny då och jag blev instruktör efteråt. Med sergeants lön, sjötillägg, dyktillägg, risktillägg blev det ett sätt att finansiera mina framtida studier. Jag var ju fattig som en lus. Sedan dess är jag väldigt mån om Östersjön eftersom jag sett mycket av den. Vi måste värna om Östersjön.

Visst var du fotomodell också?
– När jag studerade började jag jobba som fotomodell. Det betalade den perioden.

När och var gjorde du ditt första golfslag?
– Nån gång på Stockholms Golfklubb på 40-talet med pappa, men jag minns inte exakt. Men tidigt, som jag minns bättre, även på Särö GK.

Hur bra var du som bäst?
– I England satte de mig på (handicap) två, här hade jag fyra i 30 år. Men jag var aldrig särskilt duktig, egentligen. Jag vann Septemberpokalen på Djursholm en gång. Det är min största merit.

Vilken bana är din personliga favorit?
– Royal West Norfolk, norr om London. Vid kusten. En liten vik. Engelska kanalen utanför. Vid högvatten kan man bli strandsatt i klubbhuset och då är det ett jäkla liv där.

Vilken svensk bana borde få arrangera en stor tourtävling?
– Falsterbo är den som spelarna skulle tycka bäst om. Men det är svårt med logistiken och publiken där.

Är det bra att Nordea Masters flyttas runt?
– Absolut, som nu till Hills. Det skulle vara roligt om den förlades uppe i norr någon gång.

Vilken bana skulle du vilja besöka igen utan att spela golf?
– Den där som ligger inte så långt från Pebble Beach i Kalifornien… den som börjar på C, ritad av en skotte, äh, vad heter den? Det är det här jag menar med åldern. Man glömmer vissa saker. Jäkligt irriterande.

Okej, vi kör vidare: vilken upplaga av Golfguiden har du i bilen?
– Den senaste.

Vilken…
– Cypress Point.

Va?
– Så heter den där banan som jag skulle vilja besöka utan att spela på den. Nu kom det tillbaka. Så otroligt läcker bana!

Har du nån gång slagit sönder en klubba?
– Nej, aldrig. Jag blir inte särskilt arg. Jag har spelat golf i 70 år, gick caddie åt pappa på Stockholms Golfklubb, och har du gått caddie vet du hur man ska bete sig på en golfbana.

Grattis Zacke!
”Jag tittade åt andra hållet och såg havet och en bred strand. Öde. Jag klädde av mig och gick ut i vattnet.” Foto: Mattias Edwall.

Säger du till andra som blir skogstokiga?
– Det händer. Men framförallt undviker jag att spela med sådana. Det är bortkastad tid.

Vem skulle du inte vilja spela golf med?
– Donald Trump.

Läser du tips i golftidningar?
– Nej, det har jag aldrig gjort.

Favoritklubba?
– Järnettan när jag var lite bättre. Idag skulle jag inte klara av den.

Någon klubba som du borde ha slängt ur bagen när du började?
– Puttern…

Hur många bollar i bollfacket?
– Sex-sju.

Säger du till om någon droppar fel?
– Om det är tävling måste jag det. Inte annars.

Lagar du medspelares nedslagsmärken?
– Självklart. Man ska hjälpas åt med nedslagsmärken och kratta bunkrar och sådant. Det handlar ju om att snabbt komma in i klubbhuset så vi får något trevligt.

Någon regel du skulle vilja ändra?
– De regeländringarna som kommer 1 januari 2019 är bra, bland annat kring dropp i bunker och att man bara får leta boll i tre minuter.

Vems golfsving skulle du vilja ha?
– Tony Lema var oerhört elegant.

Vem har varit roligast att följa?
– Seve Ballesteros. Man visste alltid att nu händer det något.

Ska segerscoren vara två eller 20 under par.
– Spelar ingen roll. Kan vara över par också. Väder och vind påverkar.

Någon teknisk utveckling som skrämmer dig?
– Problemet är att bollen flyger för långt.

Långa raka banor eller korta knixiga?
– Korta knixiga. Kevinge till exempel.

Har du någon drömbana som du inte spelat?
– Egentligen inte. De banor jag tycker bäst om är de som ligger avlägset. Långt från rödljus, köer…

Vilken är den sämsta banan du spelat?
– En i södra England. Det var roligt för det blev en upplevelse. Något att skåla för.

Spelar du med rosa bollar?
– Nej, men är någon så tokig att de spelar med sådana bollar är det väl okej. Bara de är korrekta i övrigt.

Grattis Zacke!
”Den enda jag haft ett riktigt bråk med är Seve Ballesteros. Men vi löste det”. Foto: Mattias Edwall.

Röster om Göran Zachrisson

Lotta Neumann, Sveriges första majorsegrare:

– Tack för alla härliga minnen och allt du har gjort för svensk golf! Du har hjälpt oss minnas golfens historia genom alla dina fina reportage. Stort grattis på din 80-årsdag!

Finns det för många golfklubbar i Sverige?
– Nej.

Nämn nån riktigt trevlig golfspelare?
– Peter Alliss och Dave Thomas. Vi blev riktigt goda vänner. Peter lever fortfarande, Dave har gått bort.

Några svenskar?
– Många. Svenskarna som spelar idag är väldigt trevliga. Jag vill säga att jag känner Robert Karlsson och Henrik Stenson, till exempel. Vi har gjort en massa annat ihop också.

Någon som varit otrevlig?
– Ja, men ingen svensk. Den enda jag haft riktigt bråk med är Seve Ballesteros. Det pratas så mycket skit om människor. Någon säger till någon spelare att den där mannen, jag alltså, har sagt si eller så om dig och så missuppfattas det. Så var det med Seve. Men vi löste det.

Har någon varit svår att intervjua?
– Naturligtvis. Klart att man stöter ihop med någon som är svår ibland. En som blev arg var Muhammad Ali, boxaren. Amerikanska intervjuare är ofta rätt fyrkantiga med spikraka frågor. Jag vill inte ha det så utan frågar om andra saker. Han trodde att jag förminskade honom och uppfattade mig som arrogant. Men det gjorde att intervjun blev intressant även om han var lite bråkig först.

Telefonen ringer. Göran suckar lätt. Han säger att den ringer för ofta ibland och numera bryter han nästan benen av sig om han ska springa och svara. Smartphones, gps-enheter, datorer och ny teknik är inte hans grej. Han kan betala räkningar i datorn och han kan googla efter information och han skriver ibland brev i datorn.
– Men då skriver jag ut dem sedan och postar som vanligt. I kuvert med frimärke. Mejl, nej, det litar jag inte riktigt på, säger han.

När jag träffade honom senast, för två år sedan, pratade han mycket om sin fru Gunilla som gick bort 2012. Det slog mig då, och nu, att han har lätt för att prata även om svåra saker. Han får en sådan fråga, funderar en stund och försöker sedan verkligen ge ett svar utan att vara dramatisk.

Hur är sorgen nu? Förändras den?

Göran tittar ner på Greta. Hon sover lugnt. Sedan tittar han ut genom fönstret Radhusområdet är förändrat. Naturligtvis. Samhället är förändrat. Mycket av det han gillade när de flyttade dit för över 50 år sedan är borta nu. Ändå är det ju det hem och det liv han och Gunilla skapade där. Ett liv där han ett år hade osannolika 328 resdagar “fast då klagade faktiskt Gunilla lite, så jag drog ner året därpå. Till 220 dagar.” Han förklarar, nästan som en lärare och man känner igen även den biten från hans kommenterande, liksom hur saker ligger till:
– Sorg kan man lära sig hantera, det ska du veta, men inte saknaden. Den är där hela tiden. Jag saknar henne fortfarande och det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Jag ser några fläckar i ansiktet. Jag läste att du har hudcancer. Är det där?
– Ja, det finns lite här och där. Jag borde förstås haft skärmmössa och solskydd genom livet. Men vi visste ju inte ens att det var farligt, vi ville ju bli bruna. Och jag har spelat golf, åkt skidor, varit på sjön. Alltid i mycket sol. Men så är det. Jag ska till läkaren igen om någon vecka.

Vad är det sämsta med att bli äldre?
– Att du inte orkar lika mycket.

Och det bästa?
– Att din omgivning också blir äldre. Jag har ju många polare i den här åldern. Vi blir äldre tillsammans. När vi träffas har vi väldigt trevligt av varandra. Bosse Parnevik fyllde också 80 i år. Jag ringde redan i början av året för att gratulera honom trots att han fyllde i mars. En gång glömde jag nämligen och han påpekade det. Det ska inte upprepas.

Finns de flesta kvar?
– Många finns kvar men en del har naturligtvis fallit bort. Jag är medlem i en bridgeklubb, Nya Bridgeklubben NBK. Vi spelar inte mycket bridge men vi träffas, äter och har trevligt. Där är jag äldst. Med fina kontakter blir livet rikare.

Tar du fram puttmattan och lägger den i hallen när polarna kommer?
– Nej, nej, nej. Jag har ingen sådan, har aldrig haft. Kommer de hamnar vi här i köket och samtalar.

När fan bli gammal blir han ju religiös; är du det?
– Nej, jag har till och med funderat på att gå ur Svenska kyrkan. Den är inte tydlig, den är politisk. Den nya ärkebiskopen är inte min typ av människa. Men vi gifte oss i kyrkan och min fru begravdes i kyrkan och jag kommer förmodligen också att begravas i kyrkan.

Vad tycker din hund Greta om golf?
– Ingenting. Jag spelar aldrig med henne. Man ska skilja på saker. Går jag med hunden går jag med hunden. Spelar jag golf spelar jag golf.

Är hon aldrig med?
– Inte när jag spelar. Men vi promenerar ofta på en tom bana och då kan jag släppa henne lös.

Kan du nämna någon som betytt mycket för dig i karriären, förutom din fru Gunilla förstås?
– Dan Holmberg, filmfotograf, som idag lever i Nicaragua. Vi experimenterade mycket. Det blev bra. Naturligtvis finns det flera andra men Dan betydde mycket.

Någon på TV-sporten?
– Flera förstås. Putte Kock och jag delade rum och jag hade mycket glädje av Plex Pettersson och Bengt Grive och alla de där grabbarna grus. Men det bästa med TV-sporten var faktiskt att de lät mig vara och göra saker på mitt sätt.

Finns det någon spelare som du verkligen önskar att du träffat?
– Ben Hogan. Jag har sett och mött de flesta stora, inklusive Sam Snead. Men aldrig Ben Hogan. Men, återigen, så är livet.

Vilket ställe är det konstigaste du kommenterat från?
– Utförsåkning från en toalett. Det var jobbigt. Det är långa tävlingar.

Finns det något alla golfare borde ha koll på – men inte har?
– Starttiden.

Om du ska spela och det står två fyrbollar och väntar på att gå ut…
–…så går jag hem.

Hur ser golfen ut om 50 år?
– De stora förändringarna är skötseln av golfbanorna, så banorna kommer generellt att vara bättre.

Har du golfklubborna i bilen hela sommaren?
– Inte numera. Förr hade jag alltid golfklubbor i bilen. Och ofta windsurfingbräda på taket. Fick jag tid över i Härjedalen eller Askersund eller Motala en eftermiddag tog jag fram brädan.

Vilket är det bästa råd du fått av en golftränare?
– Förmodligen när Jimmy Dodd stoppade in en handduk under armen på mig för att hållain armen i slutet av 40-talet. Jimmy lärde sig spelet på Royal Liverpool och rymde med sinflickvän Joan, dotter till en textilmagnat, till Sverige. Jimmys pappa var stins.

Sa du stins?
– Ja, i Hoylake. Men det är en annan historia.

Nu vore Göran Zachrisson inte Göran Zachrisson om han inte kom med en lång utvikning som skulle kunna fylla två sidor i den här tidningen. Han berättar om stinsen i Hoylake och sonen Jimmy och Stockholms Golfklubb och Djursholms Golfklubb och Jimmys assistent George som blev nästa pro och pappa Zachrisson och golfen och klubben som togs till en ny nivå och man märker hur man lyssnar som till en sagofarbror där vid köksbordet när han efter alla dess kringelikrokar så Zachrissonskt knyter ihop det:
–…så den där handduken, nästan en servett, under armen, av sonen till stinsen i Hoylake är nog det bästa rådet jag fått. Efter det var det bara att, ja, bara att spela.

Röster om Göran Zachrisson

Robert Karlsson, mångfaldig toursegrare:

– Göran är väldigt kul att umgås och prata med och ett vandrande uppslagsverk. Det var tur när jag satt bredvid honom som expertkommentator på Ryder Cup 1997, på Valderrama. Vi skulle kommentera totalt 13 timmar, men efter regnavbrott och förseningar blev det 20 timmar. Den helgen fick jag lära mig precis allt om aporna på Gibraltarklippan och platinagruvorna i Mr Patiños (ägaren av Valderrama) hemland Bolivia.

Vilket är det sämsta råd du själv gett en medspelare?
– Hm, sämst är alltid ett råd som man ger till någon som man vet inte kan genomföra det. Men jag har aldrig försökt vara elak.

Vilken är din favoritbil?
– Austin-Healey 1956.

Varför då?
– För att jag har en, haha. Jag längtar efter att köra den i sommar. Över vintern har den stått i en verkstad där en kille jazzat till den.

Vilken spelare har klätt sig snyggast?
– Det var kul när det kom amerikanska kläder och färger men det var inte snyggt. Jag gillar plusfours, breda golfbyxor, och har spelat i det. Moderna kostymer överlag idag är trånga. Jag tycker de är fula.

Så Jesper Parneviks tajta rosa brallor för ett antal år sedan hade inte varit något för dig?
– Absolut inte.

Vilket är golfens vackraste ord?
– Tack för matchen – om du vunnit. Annars är Bisque ett fint ord. Jag ber alltid om det av mina medspelare och de fattar ofta ingenting. Det är ett extra handikappslag som man kan använda när man vill.

Hur tar du det om någon säger att Zachrisson är för gammal, pratar för lite, pratar för mycket…?
– Det är viktigt att lyssna på det, men jag har hållit på med det här i så många år så jag är van. Klart att en del inte gillar mig. Det är inte så att jag rycker på axlarna åt det men det är heller inte mycket att göra åt. Och ofta vet de inte förutsättningarna.

Hur länge tänker du fortsätta jobba?
– Det vet jag inte. Det där är ofta saker som reglerar sig själva. Men de vill att jag ska fortsätta. Vi får se.

Var trivs du allra bäst på jorden?
– Här hemma.

Vad är klockan förresten?
– Ingen aning. Jag har ingen klocka. Det var många år sedan jag slutade med det.

Hur ska du fira 80-årsdagen?
– Med en enkel mottagning några timmar på eftermiddagen.

Vad blir det för tårta?
– Ska man ha en sådan? Jag är inte ens särskilt förtjust. Men visst finns det något som heter Princesstårta? Med grön marsipan? Sådan får det bli.



Text: Ola Liljedahl • 2021-08-11
ArtiklarGöran Zachrisson
Scroll to Top