Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 4/22. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Åtta svenskor spelar veckans majortävling U.S. Women’s Open. En av dem är Annika Sörenstam. Senast hon spelade U.S Women’s Open var 2008.
Historien började för 30 år sedan då en ung svensk tjej åkte till Oakmont i Pennsylvania. Annika Sörenstam debuterade i US Women’s Open och fick uppleva sin drömvärld. Idolerna var där. Hon fick frozen yoghurt i omklädningsrummet. Tre år senare var hon bäst i världen. Hon vann titeln i Colorado 1995, följde upp den med en ny seger i North Carolina. Sagan hade fått sina första kapitel. Annika blev tidernas bästa damgolfare med tio majortitlar, varav tre i det öppna amerikanska mästerskapet. 2–5 juni är hon med igen. Förra sommarens uppvisning i USGA:s seniormästerskap ger henne en plats i startfältet. Här är historierna om Annikas fem mest minnesvärda US Open-veckor:
Debuten 1992
Drömsegern 1995
Försvarar titeln 1996
Den tionde majorn 2006
Seger i seniordebuten 2021
Drömsegern 1995
Det var en stor vecka för LPGA-touren. 1946 hade tidernas första US Women’s Open avgjorts. Nu firades den 50:e upplagan med middag för ”The Champions”. Platsen var Broadmoor Golf Club i Colorado Springs.
Pionjärerna var samlade. Patty Berg, den första vinnaren, en av tourens grundare – fick skära den första biten av tårtan.
Det var dags för en ny era. Med 50 nya år i sikte hade LPGA-touren skapat största möjliga uppmärksamhet för att utveckla sitt mästerskap. Det spelades detta år om en miljon dollar och en drömgräns hade nåtts.
För första gången sändes tävlingen på NBC Sports och fick tittarsiffror i rekordklass. Under fyra dagar på Broadmoor följdes US Women’s Open av totalt 100 000 åskådare.
Inför storpubliken intill det pampiga klubbhuset och ute bland kullarna på den högt belägna banan presenterade sig en ny mästarinna:
Annika Sörenstam.
– Men jag tänkte aldrig att jag skulle vinna den veckan. Jag kom till Colorado med väldigt låga förväntningar.
Hon var ännu relativt ny på touren, inte aktuell för en inbjudan till ”Champions Dinner”. Hon var bästa nykomling på Europatouren 1993 och belönades för samma bedrift på LPGA-touren 1994. Båda åren utan segrar.
1995 hade börjat bra. Topp 10-placeringar hade radats upp i USA. Till US Women’s Open kom Annika med färska segrar i Europa, först i Zell am See, sedan i Köln. Dock på en annan nivå än vad som väntade i det öppna amerikanska mästerskapet.
Liksom 1992 drabbades tävlingen av spelavbrott. Annika tog vara på sina lärdomar från debuten och tog sin position bland de jagande bakom ledaren Meg Mallon.
Inför söndagens finalvarv var Annika delad fyra och fem slag från täten. Inte heller den morgonen fanns någon tanke om att spela för seger.
– Men jag hade nyligen vunnit i Europa, hade börjat vänja mig vid att hålla segertal och kände på rangen att jag hade hittat något som skulle fungera ute på banan.
Hon svingade med full kontroll. Den breda amerikanska golfpubliken fick se rörelsen som skulle bli hennes signum.
Vid vändningen efter nio hål var hon ifatt ledaren. Hon sänkte enkla birdieputtar på hål 9, 10 och 11. Hon ledde med två slag.
– Därefter började problemen som självklart berodde på nervositet, säger Annika.
En koppsnurr följde på tolvan, därefter bogey från bunkern på 15:e och en missad kortputt på 16:e. På det 17:e hålet hamnade Annika i tjocka ruffar. Först på den högra sidan, sedan på den vänstra. Den ledande svenskan tog sig knappt därifrån men lyckades rädda sig ur ett hotande läge.
Avslutningen – par efter en knepig tvåputt – handlade mest om känslan att det äntligen var över. Annika skrev under scorekortet, grät några tårar och hämtades av NBC Sports för att följa slutet i direktsändning,
Meg Mallon hade slagit en fantastisk järnfyra på 18:e. Annika fick själv kommentera den kommande birdieputten från tre meter.
– Pulsen slår 2000 slag i minuten just nu, sa hon.
Mallons putt vek sig snabbt åt vänster, den var aldrig i.
Annika hade vunnit sin första titel i US Womens’s Open.
Hemma i Sverige tilldelades hon Bragdguldet av Svenska Dagbladets jury.
