Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 4/22. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Åtta svenskor spelar veckans majortävling U.S. Women’s Open. En av dem är Annika Sörenstam. Senast hon spelade U.S Women’s Open var 2008.
Historien började för 30 år sedan då en ung svensk tjej åkte till Oakmont i Pennsylvania. Annika Sörenstam debuterade i US Women’s Open och fick uppleva sin drömvärld. Idolerna var där. Hon fick frozen yoghurt i omklädningsrummet. Tre år senare var hon bäst i världen. Hon vann titeln i Colorado 1995, följde upp den med en ny seger i North Carolina. Sagan hade fått sina första kapitel. Annika blev tidernas bästa damgolfare med tio majortitlar, varav tre i det öppna amerikanska mästerskapet. 2–5 juni är hon med igen. Förra sommarens uppvisning i USGA:s seniormästerskap ger henne en plats i startfältet. Här är historierna om Annikas fem mest minnesvärda US Open-veckor:
Debuten 1992
Drömsegern 1995
Försvarar titeln 1996
Den tionde majorn 2006
Seger i seniordebuten 2021
Debuten 1992
Fyra år tidigare hade Annika Sörenstam sett en löpsedel utanför en butik hemma i Bro. Lotta Neumann, då 21, hade vunnit US Women’s Open. Segern, sensationen, bragden var något nytt inom den svenska idrotten och fick stor uppmärksamhet.
Annika fick en dröm.
Hon skulle själv dit någon dag, hon hade valt golfsatsningen före allt annat, nu förstod hon vad som fanns att vinna där borta i USA.
Hon flyttade till University of Arizona. Hon började vinna amatörtitlar och var den individuellt bästa spelaren i amatör-VM i Kanada 1991. Sommaren 1992 fick hon sin plats i startfältet i US Women’s Open, drömtävlingen.
Mästerskapet spelades på anrika, klassiska, långa, svåra Oakmont. Annika kom dit med nyfiken blick och en förväntan som bara en ung debutant, på väg mot sina drömmars mål, kan uppleva. I många år skulle hon se Oakmont som sin absoluta favoritbana.
– Jag hade läst och hört så mycket om både banan och tävlingen. Allt jag fick vara med om kändes oerhört stort och jag minns nästan allt från den veckan, berättar Annika.
Hon var nervös.
Plötsligt fick hon få se och möta spelare som Pat Bradley, Patty Sheehan och Nancy Lopez.
– Mina hjältar var överallt, på banan och övningsfältet och i omklädningsrummet. När det till slut var dags att slå ut på första tee var min enda tanke att inte skämma ut mig. Det var folk överallt. Jag visste knappt vad jag skulle göra, vad som var på gång. På tee upptäckte jag att jag skulle spela med Meg Mallon, den regerande mästaren, säger Annika.
Hon gick öppningsvarvet på 76 slag, fem över par. Konkurrenskraftigt på en av tidernas tuffaste US Open-banor.
– Jag såg mitt namn på ledartavlan. Jag gick ut och tog ett foto på tavlan. Jag förstod nog innerst inne att jag inte skulle vara där uppe så länge till.
Annars höll sig Annika gärna inne i omklädningsrummet.
– Där fanns mat överallt, där fanns en maskin med frusen yoghurt. Allt var nytt och spännande.
Annika följde upp med rundorna 75–80–77. Totalt 308 slag, 24 över par, och en 63:e plats. Tävlingen hade drabbats av oväder och spelavbrott. Annika hade inte fått ut det spel hon visste att hon annars kunde prestera.
– Om det inte hade varit spelavbrott, om jag inte hade ätit frusen yoghurt i tolv timmar, skulle jag kanske ha spelat bättre, säger Annika och skrattar.
Hon lyckades inte med Neumanns bedrift, att som 21-åring vinna i debuten. Bästa amatör var Vicki Goetze, sju slag före Sörenstam.
Av sin vän och caddie fick Annika en flagga från Oakmont och US Women’s Open 1992. Han hade skrivit texten: ”En dag ska du vinna!”
– Jag har kvar flaggan och alla minnen från mitt första US Open, avslutar Annika.
Patty Sheehan vann titeln på Oakmont.
Fyra år tidigare var hon tvåa efter en duell med Lotta Neumann.
