Fem U.S. Women’s Open-höjdare för Sörenstam: Den tionde majorn 2006

Den tionde majorn bärgades efter ett 18 hål långt omspel.

Text: Tomas Hagfeldt • 2022-05-31 Uppdaterad 2022-06-21

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 4/22. Klicka här för att prenumerera på tidningen.

Åtta svenskor spelar veckans majortävling U.S. Women’s Open. En av dem är Annika Sörenstam. Senast hon spelade U.S Women’s Open var 2008.
Historien började för 30 år sedan då en ung svensk tjej åkte till Oakmont i Pennsylvania. Annika Sörenstam debuterade i US Women’s Open och fick uppleva sin drömvärld. Idolerna var där. Hon fick frozen yoghurt i omklädningsrummet. Tre år senare var hon bäst i världen. Hon vann titeln i Colorado 1995, följde upp den med en ny seger i North Carolina. Sagan hade fått sina första kapitel. Annika blev tidernas bästa damgolfare med tio majortitlar, varav tre i det öppna amerikanska mästerskapet. 2–5 juni är hon med igen. Förra sommarens uppvisning i USGA:s seniormästerskap ger henne en plats i startfältet. Här är historierna om Annikas fem mest minnesvärda US Open-veckor:

Debuten 1992

Drömsegern 1995

Försvarar titeln 1996

Den tionde majorn 2006

Seger i seniordebuten 2021

Den tionde majorn 2006

Ytterligare sju majortitlar hade vunnits – tre gånger i Nabisco Championship, tre LPGA-mästerskap i följd och The Women’s Open. Men den tredje, eftertraktade US Open-titeln dröjde.

Den ohotade världsettan sökte svaren och letade efter känslan från genombrottsåren.

Ett nyckelord inför 2006 års mästerskap var tålamod.

– Jag gick ut och spelade som om det var min första majorstart. Samtidigt visste jag att min karriär började närma sig sitt slut. Jag hade inget att förlora.

Förberedelserna var gjorda. Inget lämnades åt slumpen. Ett hus i skönaste Newportstil hyrdes, kockar flögs dit, den trogne svingtränaren Henri Reis var på plats, Terry McNamara gick caddie, teamet var samlat.

Annika hade precis fått klart med sitt andra medborgarskap. Som nybliven amerikanska fick hon en extra stark känsla för det nu 60-åriga mästerskapet.

På den tålamodskrävande banan hade herrarnas US Open spelats redan 1895. Här fanns historiken och traditionen. Dessutom vinden från havet som testade bollflykten.

Och dimman låg tät över Newport.

– Att den första dagens spel därför blev uppskjuten kan jag i efterhand se som ett lyckligt öde. Jag vaknade på torsdagen med värk i nacken och en stel rygg. Tack vare att jag hade en eftermiddagstid behövde jag inte spela, berättar Annika.

Det blev en torsdag med behandlingar och rörlighetsövningar. Därefter handlade det om att skaffa sig en position inför avslutningen. Resultat kring par räckte långt. Banan var tuff, men Annika älskade den.

Efter tre rundor var Annika i delad ledning med Brittany Lincicome och Michelle Wie. Bland övriga utmanare jobbade sig Pat Hurst uppåt i fältet.

Annika tappade. Dubbelbogey på sjuan, bogeys på åttan och nian.

– Jag hade erfarenheten att gå vidare utan att påverkas av det. Min caddie Terry gav mig också exakt det stöd jag behövde. En viss ilska gav ny energi. Jag tittade på ledartavlan och valde att spela aggressivt. Jag var som en haj. Såg blodet och blev hungrig. Det var en utmaning att älska.

Birdieputtar sänktes på hål 15 och 16. På den 18:e greenen smet en lång putt förbi hålkoppen. Även Pat Hurst avslutade med par. De två var lika och ett omspel över 18 hål skulle krävas på måndagen.

– Särspelet var något helt nytt för mig. Men vi bestämde oss för att göra en show av det.

Måndagen blev en uppvisning av tidernas bästa damgolfare. Hon tog direkt kommandot, ledde med sex slag efter tolv hål, gick tillsammans med Pat Hurst upp på den sista greenen för att gemensamt ta emot publikens jubel.

– Jag spelade bland min bästa golf någonsin i US Open 2006. Jag var extremt fokuserad och minns segern väldigt tydligt. På något sätt var detta början på slutet av min karriär.

Hon fick sin tredje inteckning i US Open-bucklan. Hon hade vunnit sin tionde majortävling. Från Broadmoor till Newport. Tvåsiffrigt och historiskt.