Det känns inte när du är på Vallda Golf & Country Club, men havet är bara några få kilometer bort. Och som varje västkustbo vet så kan vinden blåsa på rejält här.
Det var också allt som behövdes för att den här premiärupplagan av Scandinavian Mixed skulle få ytterligare ett spännande inslag. Med bara några få undantag var nu den birdiefest vi fått ta del av i två dagar förbytt mot en överlevnadskamp.
På lördagen fick vi se proffsen missa järnslag 20 meter kort om greener och emellanåt slå slag som framstod mindre som något proffs sysslar med och mer som det vi vanliga söndagshackare pysslar med. Det säger en del om hur tufft det var.
Vincent Norrman uppskattade att det blåste fyra klubbors motvind emellanåt. Caroline Hedwall konstaterade att banan spelades sex, sju slag svårare än på fredagen. Ju längre lördagen led, desto mer tilltog vinden.
En titt på ledartavlan halvvägs igenom den tredje ronden antydde att många, såväl tjejer som killar, höll på att blåsa ifrån densamma. Tvärs över fairway blåste både munskydd, godispapper och förlupna kepsar. Banpersonalen tvingades ta fram lövblåsare för att rensa greenerna på frökapslar, löv och annat växtligt som virvlade runt i vinden.
Mitt i allt stod dock en 32-årig svenska med sina vita FootJoyskor stadigt planterade i rödsvingelgräset på Vallda. Henne kunde varken de två garvade European Tour-proffsen Joost Luiten och Darren Fichardt, med elva ET-segrar tillsammans, eller en frisk västkustbris rubba den här junilördagen.
Medan Fichardt chippade ner i bunkrar och Luiten duffade chippar ner i vattnet kontrollerade Caroline Hedwall sin bollflykt elegant. Hon slog delikata pitchslag, prickade fairways, räddade sig från bunkern, hade klipp i steget och bjöd på det där härliga Hedwallska leendet samt en och annan väl vald svordom (som för mig bara vittnar om hennes engagemang och tävlingsskalle) när puttarna vägrade falla i hål.
Framför allt fortsatte hon att ge sig själv bra birdiechanser. Efter 13 spelade hål var Hedwall ett under par för dagen och i två slags ledning.
Med tanke på de birdiechanser hon gav sig på hål 14, 15 och 16 samt puttarna hon slog borde den ledningen ha varit tre eller fyra slag vid dagens slut. Men ibland går det bara inte att forcera ner puttarna i hålet och istället slängde en hård kastvind ner hennes utslag på det 17:e hålet i vattnet och serverade en dubbelbogey som ingen riktigt såg komma.
Vips, så var den ensamma ledningen plötsligt bortblåst och nu delad med tre andra spelare inför söndagens avgörande.
Rhys Enoch, Caroline Hedwall, Alice Hewson och Jason Scrivener är de fyra spelare som ställt sig längst fram i ledet efter 54 spelade hål. Två tjejer och två killar.
”Det är jättekul med två killar och två tjejer i topp. Jag tycker att de har lyckats sätta upp banan väldigt fair. Jag ser verkligen fram emot imorgon.” säger Caroline Hedwall.
”Det har varit kanon. Riktigt coolt att tävla mot tjejerna och förhoppningsvis kan vi grabbar komma ut högst upp (på ledartavlan) imorgon.” säger Jason Scrivener och ger en vink om att det är lite prestige på spel imorgon.
Arrangörerna och ambassadörerna, Henrik Stenson och Annika Sörenstam, hade knappast kunnat hoppas på en bättre ledartavla inför finalronden. Att formatet funkar har vi sett bevis på i tre dagar, inom fyra slag från ledningen hittar vi sex tjejer och elva killar. Ett svagt övertag för grabbarna, men som jag resonerade på fredagen känns det inte ologiskt sett till den relativa styrkan på herrarnas och damernas respektive startfält (läs mer här för den som är nyfiken).
Personligen är jag genuint nyfiken på hur den här tävlingen ska sluta, och det är verkligen inte varje Europatourtävling det känns så.
