Sträckningen som sticker ut
Efter ljumma Quail Hollow och Valhalla välkomnar vi Aronimink som värdbana för PGA Championship med öppna armar. Eller rättare sagt: vi är redo att krama sönder den. En ganska typisk östkustbana från 1900-talets första hälft i stil med Baltusrol, Winged Foot och liknande.
Men vad är egentligen så bra med Aronimink, frågar sig en vän av ordning.
Låt oss börja med sträckningen. Donald Ross gick verkligen loss på denna punkt och lade ut hålen så att max två stycken i följd spelas i samma vindriktning. Under många partier skiftar nästan riktningen efter varje hål, samtidigt som de topografiska skillnaderna utnyttjas väl både under första och andra nio.
Korthålen håller världsklass
Banans korthål är också magnifika. Ett mindre klassrum för blivande eller verksamma banarkitekter att studera närmare. Fyra till antalet – och inget av dem spelas i exakt samma vindriktning, om vi ska fortsätta tjata om sträckningen.
Den personliga favoriten är nog hål 5. Det mäter drygt 150 meter och skjuter rakt upp ur marken, strikt bevakat av fyra myndiga bunkrar och en green med en mängd intressanta flaggplaceringar.
Greenområdena kan avgöra allt
Banans greenområden är designade av Donald Ross på 1920-talet och sedan varsamt restaurerade av Gil Hanse för några år sedan.
Här väntar en uppsjö av olika lägen och slag. Slickade avrinningsytor som ställer den eviga frågan om putter eller wedge gång på gång. Eller vad sägs om tvära och ruffbeväxta kanter där slag med hyfsat obekväm stans väntar.
Men framför allt: greenytorna i sig. Utformade med en uppsjö av interna och förrädiska konturer som gör landningszonerna relativt små för den som verkligen vill komma nära flaggan.
Frågar vi Ludvig Åberg blir han inte överraskad om greenerna blir hårdare framåt helgen.
Då kan det bli åka av.
