Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 2/22. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Första brevet till Sverige. Det skickades inte förrän 1989. 55 år hade passerat sedan de allra första inbjudna tävlade om den gröna kavajen på Augusta National Golf Club. Ordföranden Hord Hardin skickade brevet till Christian Härdin, och man kan fundera på om han hade ett ä med prickar på sin skrivmaskin. En barriär var bruten och den första milstolpen var passerad. Fyra år senare kom den förste svenske proffsspelaren till The Masters. Rekord efter rekord har slagits. Den svenska flaggan har synts intill ledarbollen i startlistan en söndag. Höjdpunkterna är flera.
Här är de fem största ögonblicken i den svenska Mastershistorien:
1989. Christian Härdin – Ett brev till Mr. Härdin
1993. Anders Forsbrand – Skönaste söndagen
2012. Peter Hanson – En svensk i ledarbollen
2014. Jonas Blixt – Tvåa och tidernas bäste
2018. Henrik Stenson – Topp 5 i samtliga majors
2012. Peter Hanson – En svensk i ledarbollen
Lördag 7 april:
Att vara i zonen och hyllas av folkmassan runt Augustas 18:e green efter ett av sin karriärs absolut bästa golfslag.
Att sänka den följande putten från 30 centimeter och därmed ta sin plats i söndagens ledarboll i The Masters Tournament.
Att avsluta dagen med fem birdies av sju möjliga för att kunna skriva under ett scorekort med siffrorna 34 och 31, totalt 65.
Peter Hanson har gjort det och kan idag, exakt tio år senare, minnas denna lördagsrunda på Augusta som sin karriärs allra bästa.
– Jag fick en kristallvas som fått en fin plats där hemma, säger han.
Söndag 8 april:
– Det var något helt nytt att sova på en majorledning, börjar Peter.
– Men jag sov hyfsat. Familjen var med. Vi stängde av tv:n, såg inga nyheter, kopplade av med en lugn middag. Det var rätt ok. Förmiddagen blev sedan lång. Jag körde lite fys med Pierre Johansson, joggade en bit och kände mig hyfsat förberedd. Men någonstans fanns en viss nervositet. Jag var väl förberedd men kanske inte perfekt. Ett missat inspel direkt på ettan bevisade nog också att det fanns en viss spänning i kroppen.
Peter spelade med Phil Mickelson. De hade gått inspelsvarv ihop, de hade lottats ihop i tv-bollar på torsdagen och fredagen. Båda var i absolut toppform för att vinna.
Men.
Mickelsons mödosamma mardrömsspel på det fjärde hålet gav inget momentum.
– Han hamnade rakt in i cateringverksamheten och in bland rhododendronbuskarna. Han letade länge efter en plats att droppa på. Han slog bollen med en felvänd wedge. Han gjorde allt fel. Jag stod på greenen och kunde bara vänta och vänta. Det blev en skakig start. Vi kom på klockan. Det var lätt att känna en stresskänsla, berättar Peter.
Han lyckades skaka av sig det mesta.
– Under promenaden mellan nians green och tians tee, uppför backen, började jag och Phil att peppa varandra. ”Kom igen nu!”, liksom. Vi visste att Oosthuizen hade gjort en albatross, att Bubba Watson flög fram. Men vi skulle verkligen ge det en chans. På många sätt blev det en minnesvärd söndag, säger Peter.
Svenska hoppfulla tv-tittare fick ändå påskgodiset i halsen när Hanson slog sin socket på det tolfte hålet, golfvärldens mest berömda korthål. Bollen stack kraftigt åt höger. På ett lyckligt sätt var slaget så dåligt att bollen inte ens landade i Rae’s Creek.
– Vinden snurrade och jag hade nött in ett slag med en lugn baksving. Jag var mellan klubbor och valde den längre järnåttan. Jag ville slå slaget ganska flackt. Men precis när jag drog tillbaka klubban kände jag en plötslig medvind från elvan. Det blev en alldeles för trött genomsving, berättar Peter Hanson.
Varken då eller efteråt kände han sig påverkad av just den missen. Han gick från greenen med en bogey och fortsatte att jaga placeringarna i toppen.
– Om jag ska ändra något är det mitt felbeslut på det 13:e hålet. Bollen låg i medgräs perfekt på fairway men jag blev girig, blockade ut bollen till höger och sumpade en given birdie.
Man minns missarna.
Men också lördagsrundan och storspelet, mitt i den underbaraste av golfzoner, som ledde fram till ledarbollen.
Peter Hanson kom trea, delad med Phil Mickelson, Lee Westwood och Matt Kuchar, två slag efter magikern och särspelsvinnaren Bubba Watson.
