Europa 15 –13 USA
15–13 till Europa blev slutsiffrorna i Solheim Cup 2026 på Bernardus Golf i Nederländerna. Efter 8–8 inför söndagens singlar vann Europa tillbaka pokalen från USA.
Tre av Europas poäng säkrade det helsvenska paret Maja Stark och Linn Grant under fredagen och lördagen. De besegrade Rose Zhang/Jennifer Kupcho och Nelly Korda/Allisen Corpuz med 3&2 i foursome och Megan Khang/Lauren Coughlin med 2&1 i fyrboll. På söndagen vann även Grant sin singel mot Angel Yin med 4&3 och stod därmed för fyra segrar på fyra matcher.
Här är 18 tankar efter den fantastiska europeiska segern i Nederländerna.
1. Bestämd, självklar och orädd
Anna Nordqvist hade en plan och höll fast vid den hela vägen: Mina bästa spelare på pappret ska spela alla matcher. Lottie Woad och Charley Hull satte inte de avgörande puttarna men spelade stundtals bra i sina fyra parmatcher tillsammans. Facit blev ändå brutalt: tre förluster och en delning.
Nordqvist lät inte resultaten påverka planen. Att börja frångå den och ändra för mycket kan sända fel signaler till samtliga spelare, och under tre dagars intensivt spel finns knappast tid att börja laborera för mycket. På söndagen fick hon också utdelning. Hull besegrade Megan Khang med 3&2 och Woad slog Auston Kim med 2&1 – och satte putten som säkrade Europas seger.
2. Tänk om några var nästan lika bra som Korda
USA saknade inte spelare som levererade. Alison Lee vann alla sina fyra matcher och Lauren Coughlin tog 3,5 poäng. Men ingen av dem är Nelly Korda när hon är som allra bäst. Världsettan fick stryk av Grant och Stark i foursome men blommade ut fullständigt i singeln mot Mimi Rhodes. Där spelade Korda golf på en nivå som ingen annan besitter. Rhodes spelade också väldigt bra, men kunde helt enkelt inte hänga med.
Hade USA haft ytterligare några spelare i närheten av Kordas högstanivå hade Europa behövt betydligt mer än två uppumpade svenskor.
3. Coughlins självklarhet
Sättet Lauren Coughlin tar sig runt en golfbana måste vara enerverande för en motståndare. Hon slår inga spektakulära slag, slår inte längst och attackerar inte som Korda och Hull. Men hon gör det retsamt effektivt och med en aura som om allt är helt självklart.
Coughlin spelade fem matcher, vann tre, förlorade en och delade en. Den enda förlusten kom mot – just det – Grant och Stark. Amerikanskan har nu ett Solheim Cup-facit på 6–1–2, alltså sju av nio möjliga poäng.
4. Alison Lee vägrade förlora
Det är lätt att försvinna lite i ett amerikanskt lag med Nelly Korda och flera andra stora namn. Men Alison Lee spelade fyra matcher och vann samtliga. 4–0–0.
Den sista segern såg dessutom länge osannolik ut. Esther Henseleit tog ett klart grepp om söndagens singel och såg ut att gå mot en säker europeisk poäng. Men Lee vägrade ge sig, vände matchen och fullbordade ett perfekt individuellt Solheim Cup.
5. Alla kan bli hjälte
Lottie Woad hade spelat fyra matcher och fortfarande inte vunnit en enda när hon gick ut på söndagen. Facit var tre förluster och en delning. Några timmar senare stod hon med putten som säkrade Solheim Cup för Europa.
Det är kanske det finaste med matchspel i lag. Det spelar ingen roll vad du gjort tidigare under veckan. Får du rätt ögonblick kan du ändå bli den alla kommer ihåg. Från 0–3–1 till att säkra pokalen.
6. Stark och Grant – därför fungerade det
Tre matcher tillsammans. Tre segrar. Men det var inte bara resultaten som imponerade med Linn Grant och Maja Stark. Svenskorna såg ut att trivas i varandras sällskap och framför allt lita fullständigt på varandra. Det syntes också i kroppsspråket. Raka ryggar, leenden och fokuserade blickar dominerade, och tillfällig frustration försvann alltid under promenaden mot nästa slag. Det är en ganska bra egenskap i foursome, där varje misstag bokstavligen lämnas över till lagkamraten. Stark och Grant har nu spelat fem Solheim Cup-matcher tillsammans och vunnit fyra. De är helt enkelt ett väldigt bra matchspelspar.
7. Bernardus Golf var en höjdare
Man blir lätt skeptisk när en tämligen nybyggd och relativt oprövad anläggning ska stå värd för en av världens största golftävlingar. Den oron var helt obefogad. Bernardus öppnade 2018 och hade tidigare stått värd för DP World Tour-tävlingar. Men Solheim Cup och matchspel är något helt annat.
Hålen bjöd på variation, flaggplaceringarna var intressanta och det fanns birdiechanser nästan överallt – samtidigt som bogey och värre hela tiden var i spel. Bernardus levererade.
8. Inga kontroverser
Solheim Cup och Ryder Cup har genom åren bjudit på kontroverser och osämja mellan lagen. Den här upplagan var, såvitt jag kunde se, helt fri från sådant. Skönt.
9. Fler nåbara par 4 – åt alla
Hål 8, par 4, var ett av veckans mest sevärda eftersom många kunde attackera greenen från tee. Det ger härliga matchspelssituationer.
Fler banor med en drös ointressanta par 4 runt 300 meter borde se över möjligheten att korta något av dem så att både långtslående scratchspelare och kortslående höghandicappare kan nå green.
10. Fler diken framför greener
Bernardus kanaler framför och intill greenerna skapade också intressanta situationer med hög risk- och belöningsfaktor.
Det är inget unikt för Bernardus, men finns på alldeles för få banor, i min mening. Fler diken framför greener, tack.
11. Mer ljung eller liknande
Dåligt skötta högruffar är ofta bland det fulaste som finns på golfbanor. På Bernardus gav ljung och andra naturlika områden mellan hålen en betydligt trevligare visuell upplevelse än ändlösa fält av halvdöd högruff.
Det här kanske svenska klubbar med deprimerande ängar och fält borde titta närmare på.
12. 24 bra puttare?
Charley Hull hade svårt att få tillräckligt många puttar i hål och amerikanskorna fick stundtals kämpa med de något långsammare greenerna. Men ingen såg fullständigt bortkommen ut med puttern.
Känslan var att alla 24 hade en hög grundnivå på greenerna. Under Ryder Cup eller en vanlig PGA Tour-vecka finns nästan alltid ett par herrar som ser ut som asplöv på greenerna. Att det helt skulle bero på greenhastigheten tror jag inte ett dugg på.
13. En gång till?
Anna Nordqvist kommer säkert att få frågan om hon vill leda laget igen på Valhalla 2028. Hade jag varit hon hade jag tackat nej. Du har gjort ditt. Se till att avsluta på topp!
14. Om inte Nordqvist – vem?
Av Nordqvists vicekaptener känns Mel Reid spontant som näst på tur. Caroline Hedwall känns mindre sannolik redan på amerikansk mark 2028.
Men 2030? Förutsatt att hon själv vill hoppas jag att hennes namn finns högt upp på listan.
15. En klassiker?
Ur svensk synvinkel kommer den här upplagan självklart att ses som ett mästerverk signerat Anna Nordqvist, Linn Grant och Maja Stark. Men kommer den att leva kvar även i resten av Europa? Jag tror det.
Europa vann med fyra debutanter – Lottie Woad, Mimi Rhodes, Nastasia Nadaud och Julia López Ramirez – och för första gången sedan 2007 utan Nordqvist som spelare. Generationsskiftet ser väldigt lovande ut. Grant och Stark har varit en del av det sedan 2023 och kommer redan på Valhalla att tillhöra den mer rutinerade delen av laget. Men Ciganda, Boutier och kanske även Maguire, tror jag att vi har fått se för sista gången.
16. Svenskorna dödade sviter på löpande band
Det räcker inte att konstatera att Grant och Stark vann tre matcher. Titta på vilka de slog. Korda och Corpuz hade fem raka segrar tillsammans – något inget par tidigare lyckats med i Solheim Cup. Svenskorna vann med 3&2.
Sedan väntade Khang, som hade gått nio raka matcher utan förlust, och Coughlin, som inlett sin Solheim Cup-karriär med sju raka matcher utan förlust. Grant och Stark vann med 2&1. På några timmar avslutade svenskorna alltså tre av USA:s mest imponerande sviter.
17. Debutanterna var inte här för att lära sig
Fyra debutanter kunde ha varit en risk. De blev en tillgång. Nadaud vann sin singel mot Andrea Lee, López Ramirez besegrade Yealimi Noh och Rhodes hade redan bidragit med två segrar i parspelet.
Och Woad? Efter tre förluster och en delning tillsammans med Hull vann hon sin singel – och satte putten som säkrade Europas seger. Det var Europas nya generation som skulle testas. I stället hjälpte den till att vinna pokalen.
18. Matchspel när det är som bäst?
8–8 inför söndagen. Tolv singlar kvar. Europa behövde 6,5 poäng. Sedan fick vi Hulls revansch, Grants fjärde raka seger, Korda på högsta växeln, debutanter som levererade och Woad som fick sätta segerputten. Samtidigt körde Carlota Ciganda över Jennifer Kupcho och tog Europa till 15 poäng.
15–13. Två jämna dagar och ett avgörande där nästan hela banan fortfarande betydde något långt in på söndagseftermiddagen. Det är svårt att begära särskilt mycket mer.
