ÅSGÅRD: ”Segern som betydde så mycket mer”

I samma ögonblick som Tiger Woods seger i årets upplaga av The Masters var ett faktum satte arbetet igång på högvarv på Svensk Golfs redaktion. Webbartiklar matades ut i snabb takt och poddar spelades in. Nästa utgåva av tidningen, som trillar ner i brevlådan första veckan i maj, låg färdig att skicka till tryckeriet redan på fredagen i Mastersveckan men med hänsyn till storheten av Tiger Woods bedrift kände vi oss manade att riva upp och rita om.

Därför kommer du om några veckor få ta del av vår utsände reporter Olof Åsgårds utmärkta dokument som skildrar hur dygnen som ledde fram till Woods historiska seger var på plats. Du får känna hur euforin på Augusta National nådde nivåer som aldrig förr skådats.

Eftersom mina tankar om Woods seger i nästa utgåva är färska så bjussar vi på dem redan nu.
Vilken häftig seger det var, eller hur?

SOM JOURNALIST INGÅR det inte i arbetsbeskrivningen att vara hejarklacksledare. Eller att överhuvudtaget ingå i hejarklacken.

Det finns stunder då det är svårt att separera yrkesrollen från den som ivrig golfsupporter. För min del blir det ofta så när Tiger Woods spelar.

När jag och mina jämnåriga, sena 80-talister, spelade golf i unga år fanns det ingen annan spelare som lockade fram i närheten av samma intresse och fascination.
Vi var i vår mest mottagliga ålder när Tiger Woods var som allra bäst. Han slog de häftigaste slagen. Han radade upp de mäktigaste segrarna. Han var en influencer tillräckligt stark att få oss att köpa sådana där röda swooshloggade polotröjor (jo, faktiskt och jag häpnar idag över hur tveksamma de ser ut).
Men eftersom det här är mitt jobb numera brukar jag oftast försöka heja på den bästa och mest engagerande storyn.

BACKAR VI KLOCKAN 10–20 ÅR var det Tiger Woods överlägsna slag, skoningslösa dominans och rekordjakt som fängslade. När han vann US Open 2008 var jag på semester med familjen i New York. Vad resten av familjen gjorde vet jag inte, men jag stod tillsammans med ett gäng likasinnade amerikanska golfdårar i en golfbutik på 47:e gatan där vi följde upplösningen från Torrey Pines på en stor tv-skärm. 
Känslan efteråt var att det bara var en tidsfråga innan Jack Nicklaus 18 titlar starka majorrekord skulle ryka.

Under åren som följt sen 2008 har Woods personliga varumärke fått sig den ena törnen efter den andra. Definitivt självförvållat, men ovanpå det har också skador, operationer och märkligheter avlöst varandra.

Att 2015 se en av världens genom tiderna mest dominanta idrottsmän plötsligt duffa och toppa chippar som en söndagshackare var både egendomligt och smärtsamt.

Att senare samma år höra honom säga att han inte hade något att se fram emot, att hans kropp inte höll för att ens leka med sina barn och att han inte visste om han någonsin skulle kunna spela golf igen var närmast bottenlöst mörkt.

När han stelopererade ryggen 2017 talade mycket för att karriären var över för gott.

I intervjuer inför årets Masters uttryckte Woods genuin tacksamhet och glädje över att bara kunna spela igen överhuvudtaget. Han berättade att han inte kände att han behövde vinna mer, men att han gärna ville göra det.

När han vrålade ut sin glädje efter den sänkta segerputten på Augusta Nationals 18:e hål, försatte publiken i besinningslös extas och kramade om sin son Charlie, dotter Sam och mor Kultida var den  mest osannolika comebacken fullbordad. I det ögonblicket var Tiger Woods mer mänsklig och lättare att identifiera sig med än någonsin tidigare. I idrottens rekordböcker har han sen länge uppnått odödlighet. Men det syntes hur den här segern betydde så mycket mer än bara en extra siffra på hans meritlista.
Den var frukten av en kamp där han vägrat ge upp och besegrat betydligt tuffare hinder än svettiga parputtar med kraftigt vänster-höger-fall.
Det var den “feel good”-dränkta comebackstoryn jag hejade på.

---

Text: Oskar Åsgård • 2019-04-17
Tournytt • Augusta National • Krönika • Oskar Åsgård • Tiger Woods • Tournytt • US Masters