Maja Stark. Foto: Göran Söderqvist

Nyheter

Med egna ord: Maja Stark

Det kunde möjligen blivit fotboll, pingis eller trummor. Men Maja Stark valde till slut golfen. Vi lyssnar ivrigt på vad hon själv vill säga om punkrock, Solheim Cup-dokumentärer och livet som vegetarian.

Text: Berättat för Tomas Hagfeldt • 2022-04-27

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 2/22. Klicka här för att prenumerera på tidningen.

• • •

När blir man som mest inspirerad? 
Jag har naturligtvis blivit det massor av gånger, inte minst under ungdomsåren när jag kom fram till att det var just golfen jag ville satsa på.
Först fick jag sparring av min bror Albin hemma i Abbekås, sedan av Linn Grant, Ludvig Åberg och de andra kompisarna på golfgymnasiet i Helsingborg. 
Jag kom med i landslaget, flyttade till college i Oklahoma och fick spela mot de allra bästa i US Women’s Open.

Jag kommer att berätta om allt det där men måste nog ändå börja med en tävling där jag själv inte ens var med – en fantastisk händelse som gav mig inspiration: 

Solheim Cup i Colorado 2013.

Caroline Hedwall vann fem matcher av fem möjliga. Ingen annan hade gjort det tidigare. Jag var bara 13 år, jag såg inte tävlingen då. Men efteråt har jag har sett dokumentären Segern – let’s make history, gjord av Jens Lind, många gånger.
Carro blev min förebild när jag såg och lyssnade på henne i dokumentären. Den är verkligen sevärd och inspirerande att titta på när man behöver få känslan av att allt är möjligt. Anna Nordqvists hole-in-one på det 17:e hålet kan man ju se hur många gånger som helst, liksom historien om kaptenen Lotta Neumanns väg till seger i US Open och till Europas första vinst i Solheim Cup på bortabana i USA.
Annika Sörenstam och Carin Koch var vicekaptener, förebilder allihopa för oss svenska tjejer som nu spelar på tourerna.
När jag på ett landslagsläger fick träffa Carro Hedwall för första gången visste jag knappt vad jag skulle säga. Det var ju riktigt stort att se och träffa henne på riktigt.

Jag fick spela juniorernas match mot USA år 2017. Kanske jag någon dag får spela för Europa i Solheim Cup?
Nu får jag ibland själv prata om hur det är att vara en förebild för unga tjejer. Det är bara roligt. Om också jag kan bli en bra förebild och inspirera unga tjejer till att satsa på golfen vore det förstås fantastiskt.

• • •

Jag började alltså spela golf i Abbekås. Det var där jag växte upp och fortfarande bor när jag är hemma i Sverige. Min pappa Lars är klubbchef. Om det låter som att allt har handlat om golf så stämmer det verkligen inte. Det dröjde länge innan jag valde golfen och förstod att jag kunde göra en satsning för att bli proffs. Till en början var det lika kul att spela fotboll, pingis, trummor och allt annat jag sysslade med.

Men jag hängde gärna ute på golfklubben. Det blev nästan alltid spel ute på banan tillsammans med min bror Albin och hans kompisar som alla var äldre än jag. Så många andra tjejer i min ålder fanns inte på klubben på den tiden.

Albin höll koll på scorerna. Jag slog inte lika långt som killarna men jag försökte och blev nog bättre tack vare utmaningen att möta de äldre och bättre. Att vi spelade mycket var säkert en fördel, vi fick rädda många lägen ute på banan, inte minst bland Abbekås alla bunkrar. Vi stod faktiskt sällan på rangen. Det var aldrig min grej att stå och nöta ett och samma slag på övningsfältet. Det fick jag lära mig senare.

Jag sökte in på RIG i Helsingborg, Riksidrottsgymnasiet. Jag hade slutat med fotbollen när jag inte höll med vår tränare. Pingisen var inte heller jättekul just då. Det var bara golfen kvar och jag lyckades komma in och tog chansen att flytta. Egentligen visste jag nog inte riktigt vad som krävdes, vad det innebar att träna och nöta teknik i två timmar. Det var tränarnas stora utmaning – Hasse Larsson, Lars Hägglund, Camilla Bryngelson – att få mig att träna under en längre tid. Tack vare dem lärde jag mig mycket om min sving och hur jag kunde träna för att bli en bättre golfare.

• • •

Säsongen 2015 var viktig när jag hade valt golfen. Jag fick vara med på mitt första framtidsläger i Halmstad, vann på Skandia Tour hemma på Abbekås och snart även Skandia Elit i Borås. Det gav inspiration till en fortsatt satsning. Flera av mina blivande landslagsvänner var med i tävlingen. Många av oss har satsat vidare och nu även blivit proffs.

Linn Grant, till exempel. Hon och jag har gjort några riktigt roliga grejor. För ett par år sedan åkte vi till Sunningdale för att spela klubbens foursome, en klassisk partävling som klubben tydligen haft sedan 1934. Det var en speciell känsla att komma till den anrika, exklusiva engelska golfklubben utanför London. Det var inte alls så pampigt som jag hade trott, snarare var det en mysig atmosfär. 

Vi vann också tävlingen. Kul att finnas i historieböckerna i Sunningdale.

US Women’s Open blev ju sedan ett ännu större minne. Först när jag kom på 13:e plats på Champions Club i Texas 2020 (den bästa insatsen av en svensk amatör i tävlingens historia). Sedan när jag också kom på 16:e plats på The Olympic Club i San Francisco.

Jag hade otroligt roligt. Det är vad jag minns. Men på något sätt tänker jag också på alla mina misstag, framför allt under det sista varvet då jag hade chansen till något ännu bättre. Inför söndagsvarvet låg jag nia och hade inte långt till täten.

Det blev en lärodag. Att jag bara gjorde birdies och bogeys under de första sju hålen var tydliga tecken på nervositet.

På 14:e hålet duffade jag en wedge. Bollen gick 20 meter. Det var en miss jag inte gjort på flera år. Jag kan fortfarande känna den där duffen.

På 15:e missade jag greenen och gjorde en dålig chip. Ändå sänkte jag en fyrametersputt för par. Jag gjorde birdie på 17:e och hann tänka ”att nu fixar jag det här”. Därefter hookade jag utslaget med en hybrid… det är såna grejor man tänker på när man minns tillbaka även om 16:e platsen var en framgång.

Från US Women’s Open och USA reste jag sedan till Sverige för att spela Scandinavian Mixed på Vallda. Det skulle visa sig bli en av mina sista tävlingar som amatör. Jag var beredd att åka tillbaka till Oklahoma för att fortsätta på college. Planen var att senare på hösten försöka kvala till LPGA-touren och därefter kanske bli proffs. Det blev inte alls så. Min coach på Oklahoma State University (Greg Robertson) ringde och frågade om jag ville sluta. Han visste ju att jag eventuellt skulle hoppa av under terminen, han ville ha någon som kunde spela för laget hela säsongen.

Det kändes lite märkligt – men coachernas fråga gjorde att jag kunde fatta beslutet att bli proffs lite snabbare och lättare.

Jag trivdes oerhört bra i Oklahoma. Det var annars tufft på många sätt. Vi körde långa träningspass, ibland över sex timmar som egentligen var gränsen för vad som var tillåtet. Det var fullt ös hela tiden, ingen helg var egentligen ledig och jag var själv en av dem som tyckte att kraven ofta var alldeles för hårda. Det var många morgnar jag faktiskt inte alls var sugen på att träna eller tävla.

I efterhand, nu när jag tänker tillbaka, inser jag ändå att det passade mig. Jag mådde bra av att träna så mycket och det var uppenbarligen bra för min golf.


Golfskolan – se våra instruktionsfilmer:


• • •

I somras blev jag proffs. Jag vann PGA-mästerskapet på Tegelberga och kom till Creekhouse Open på Kristianstad med en skön känsla. Den visade sig också stämma, jag vann tävlingen, min första titel på Ladies European Tour.

Men jag var riktigt nervös också den söndagen. Det första jag sa till min tränare och caddie Fredrik på tee var att ”jag kommer att spy, jag har inte spytt sedan jag var åtta år och vill inte göra det igen…”

Jag kom på bättre tankar och fick en bra start. Jag tror att jag hade nytta av vad som hänt i US Open, att jag var mer van vid situationen och kunde bättre hantera pressen att spela inför publik och tv-kameror. Jag minns att jag den veckan spelade låten Lover Boy med A-Wall i hörlurarna. Det är en lugnare poplåt. När pulsen ändå var hög behövdes något att varva ner med.

Annars är det ofta tvärtom. Jag älskar att lyssna på musik, att själv spela trummor eller slappna av med en gitarr. Min mamma lyssnade mycket på Green Day när jag var liten. Det blir ofta den typen av rock och punk när jag tränar och laddar inför en runda. Kroppen kommer igång, man får energi.

Det skrevs i Expressen efter segern i Kristianstad att jag också köpt en fiol. Det stämde. Men jag fick aldrig fiolen att stämma, den lät aldrig riktigt bra…

Att jag vann min andra LET-tävling i Spanien var en bonus. Jag kände mig på alla sätt redo inför höstens kval till LPGA-touren men lyckades inte den gången. Det var surt, inte alls vad jag hoppades på, men det finns ju ingen anledning att fundera mera på den missen.

Planen just nu är att spela på Symetra Tour, numera Epson, till juni. Under sommarmånaderna spelar jag på LET för att därefter åka tillbaka till USA.

• • •

Jag har precis tagit körkort och kommer förhoppningsvis att kunna åka bil till några av tävlingarna. Det gör ont att flyga så mycket som jag måste göra. Miljön är annars en fråga jag brinner för och som jag gärna vill påverka. Som vegetarian äter jag absolut inte kött, mina rostade kikärtor och min vegetariska lasagne är godare och framför allt bättre för miljön. Någon miljöaktivist blir jag kanske inte, men jag gör gärna allt jag kan för att bidra till en bättre miljö. 

Förhoppningsvis kan det inspirera någon.


Text: Berättat för Tomas Hagfeldt • 2022-04-27
NyheterArtiklarIntervjuMaja StarkMed egna ordNyheter
Scroll to Top