Det är visserligen bara 1,6 kilometer, eller fyra minuter med bilen längs College Boulevard i Carlsbad, mellan huvudkontoren för TaylorMade Golf och Cobra Puma Golf. Men nej, jag tror inte på allvar att Cobra och TaylorMade poolar sina kostnader för forskning & utveckling. Jag har inte heller konkreta belägg för att ingenjörerna från de två utrustningsjättarna delat idéer över en lunch på något In-N-Out Burger-hak i Carlsbad.
Men vi kan ju helt klart konstatera att den snarlikhet mellan fjolårets TaylorMade M6-driver (som lanserades i januari 2019) och Cobra King F9 Speedback-drivern (som lanserades i slutet av oktober 2018) förstärks i och med lanseringen av nya TaylorMade SIM (som du kan läsa allt om här).
Har TaylorMade ”snott” Cobras design?
Det är ju förstås en lite småkul fråga att spekulera kring. Låt oss ta en titt nedan på Cobra F9 Speedback, TaylorMade M6 och årets nya Cobra Speedzone (den kan du läsa allt om här) och TaylorMade SIM.
När Cobra lanserade sin King F9 Speedback-driver så försökte de också introducera ett nytt ord i det engelska språket – ”aeroeficient” – som de så vackert använde för att beskriva kombinationen av förbättrade aerodynamiska egenskaper och en tyngdpunktsplacering i klubbhuvudet som garanterade ett högt tröghetsmoment (MOI) för att göra drivern förlåtande.
Jämfört med ”traditionell” modern driverdesign så var formen på King F9 Speedback-drivern ett tydligt avsteg.
Drygt två månader senare avtäckte TaylorMade sin M6-driver som hade en liknande köl på sulan, som de valde att kalla för ”Intertia Generator”. För M6 marknadsfördes den här designen framförallt med att det flyttade vikt lågt och långt i drivern vilket gav en mer fördelaktig tyngdpunktsplacering och en mer förlåtande driver än föregångaren M4.
Varför ser Cobra och TaylorMades drivers ut så här?
Låt mig börja med att konstatera att snarlik produktdesign mellan olika varumärken knappast är unikt för golfutrustningsbranschen. Så gott som alla mobiltelefoner idag följer designspråket som den första iPhonen etablerade och det finns förstås otaliga liknande exempel från andra branscher.
Som bekant finns det ganska hårda regelverk som styr hur en driver får se ut och det gör att alla stora tillverkare letar i ungefär samma verktygslådor när de ska förfina designen på sina klubbor. Att Cobra och TaylorMade jobbar med teknologier som är så snarlika varandra är därför kanske inte helt förvånande. Men man blir förstås nyfiken på vem som hämtade inspiration från vem.
Vad är det som är så åtråvärt med den design som hittas hos både Cobra och TaylorMades senaste drivermodeller?
Den perfekta ekvationen hos en modern driver är en tyngdpunktsplacering i klubbhuvudet som är så låg som möjligt i vertikalt led (vilket ger lägre spinn på bollen och det är överlag en nyckelingrediens för längre driverslag). Men ingenjörerna vill också placera tyngdpunkten så långt bak i klubbhuvudet som möjligt (alltså så långt bort från träffytan som möjligt), eftersom det ökar klubbhuvudets tröghetsmoment och gör den mer förlåtande. Längre slag vid sämre träffar, lite förenklat.
För att åstadkomma detta, en låg tyngdpunkt som är långt bak, har ingenjörerna ofta behövt göra avkall någon annanstans i designen. Ett sådant område är aerodynamiken. Genom att flytta vikt djupare (bak och lågt) i klubbhuvudet så blir klubbhuvudet i regel ”bulligare” och skapar en oönskad effekt av högre luftmotstånd.
Var det rentav Ping som startade trenden?
Jag tycker att det med gott fog går att härleda den här designtrenden till Ping G-drivern, som introducerades i januari 2016. (Jag har hört att vissa nämnt japanska märket Ryoma som en ännu tidigare föregångare, men har själv ingen djupare insikt om det.) Ping G30-drivern från 2014 hade en av marknadens lägsta och djupaste placeringar av tyngdpunkten i klubbhuvudet. En nyhet i efterföljaren, G-drivern från 2016, var något som Ping kallade för Vortec-teknologi vilket i själva verket var en liknande köl som den som hittas i Cobra/TaylorMade-modellerna längst bak på klubbhuvudet. Vortec-teknologin var till för att optimera luftflödet och göra G-drivern snabbare än G30.
Poängen med den mer aggressivt kölformade konstruktionen hos Cobra King F9 Speedback, Speedzone, TaylorMade M6 och nu SIM, är att den på ett effektivare sätt behåller vikt djupt i klubbhuvudet (bra ur tyngdpunktshänyn för att göra drivern förlåtande) och dessutom skapar en mer aerodynamiskt optimal form på klubbhuvudet (bra för att öka svinghastigheten).
Enligt TaylorMade så har de med SIM, som står för ”Shape in motion”, förädlat den här konstruktionen ytterligare genom att göra sulan asymmetrisk. Den köl som sitter under SIM-drivermodellerna är tiltad, så att den lutar svagt från klubbans häl till tå.
Tomo Bystedt, TaylorMades chefsingenjör, förklarar att detta ger ett bättre luftflöde i de sista stegen av nedsvingen precis innan bollträff, när klubbhuvudet (förhoppningsvis beroende på vem som svingar) rör sig från att vara öppet till vinkelrätt (square) mot målet.
TaylorMade säger sig också ha patent på just den här specifika designen, där kölen undertill på drivern är tiltad.
Slutsats?
En klart intressant designtrend från golfutrustningsbranschens Silicon Valley som det ska bli intressant att se om fler tillverkare hoppar på kommande år. Att samtliga TaylorMade SIM-drivers (SIM, SIM MAX och SIM MAX D) har begåvats med kölen till skillnad från i fjol när bara M6-driven, inte syskonet M5, hade den designen säger mig att det är en teknologi som de tror hårt på. Även Cobra jobbade vidare med driverformen som de introducerade i King F9 Speedback i årets nya Speedzone-driver.
Kanske är det här inte bara en fluga likt de gamla goda försöken med fyrkantiga drivers från mitten av 00-talet.
