GLÖDHET
Tommy Fleetwood.
Efter sex andraplatser lyckades engelsmannen till slut ro en seger på PGA Tour i hamn. Och det var inte vilken seger som helst, Fleetwood blev första spelare någonsin att vinna sin första tävling i Tour Championship. Segern på East Lake kom efter en lång period av riktigt fina prestationer av Fleetwood, och det är puttningen som varit nyckeln. Plötsligt har darriga Fleetwood börjat se stensäker ut på greenerna och han tog otroliga 8.15 slag på snittspelaren över fyra ronder på East Lake GC. Bra för Ryder Cup och bra för Fleetwood, som hanterat alla svåra frågor snyggt och som är en av tourens absoluta hedersmän. Jag tror ingen av hans kollegor missunnar Fleetwood den här segern.
Meja Örtengren.
Det känns som att Meja Örtengren funnits där i toppen av amatörhimlen i så många år nu men hon är fortfarande bara 20 år. Att vinna bland proffsen som amatör är inte helt ovanligt, engelskan Lottie Woad gjorde det tidigare i år, och Örtengren vann på LETAS redan som 17-åring. Men att göra det på hemmaplan med all press som det innebär imponerar. Bland alla våra duktiga amatörer är Örtengren den jämnaste och hon har förhoppningsvis en lång rolig proffskarriär framför sig när hon väl blir klar med college.
Alexander Norén.
Vissa hade säkert räknat ut Norén under den långa skadefrånvaron och många har säkert skrattat åt hans sökande efter svingen och hans märkliga drillar på rangen. Men få spelare har sådan koll på vad han håller på med som Alexander Norén. Jag har följt honom i många år och gläds oerhört över segern i British Masters och det roliga med Norén är också att han ofta vinner klumpvis. Av hans elva segrar har sex kommit under hans gyllene år 2016-18. Kanske kan han skapa en ny storhetsperiod. Jag tror personligen inte att segern räcker för att ta honom in i årets Ryder Cup-lag men jag hoppas innerligt att jag har fel.
Luke Donald.
Nu börjar det att dra ihop sig ordentligt inför matchen på Bethpage om snart en månad. Det börjar bli ganska många som aspirerar på de sex platserna som nu finns kvar: Shane Lowry, Jon Rahm, Nicolai Højgaard, Ludvig Åberg, Viktor Hovland, Sepp Straka, Matt Fitzpatrick, Harry Hall. Eller kommer Donald att bjuda på någon riktig skräll? Tror inte det den här gången. Har en stark känsla av att han nöjer sig med en rookie i form av Rasmus Højgaard som nu spelat sig in.
HET
Scottie Scheffler.
Slutade delad fyra i Tour Championship och då kändes det som att Scheffler hade en hel del stolpe ut och inte heller var riktigt lika vass på greenerna som han kan vara. Han har nu 21 raka ronder under 70 och han har nu 14 raka tävlingar där han inte varit utanför topp-8. Vilken spelare han är.
Liselotte Neumann.
Nu är väl inte konkurrensen på damernas seniortävlingar riktigt lika vassa som på herrsidan, men inte desto mindre imponerande av Lotta Neumann att sluta trea och spela jämnt och stadigt i U.S. Senior Women’s Open. En bra grundsving försvinner aldrig.
Rasmus Højgaard.
Slutade delad 13:e i British Masters och petade därmed ut irländaren Shane Lowry från de sex främsta på Ryder Cup-rankingen. Nu är dansken klar för Ryder Cup och frågan är om han får med sig sin tvillingbror Nicolai till New York eller om det bara blir en Højgaard den här gången också.
LJUMMEN
Matt Fitzpatrick.
Kunde inte alls spjärna emot under slutronden av British Masters och föll ifrån när Alexander Norén satte fart. Trots att Fitzpatrick spelat riktigt bra den senaste tiden tror jag att det var sista möjligheten att imponera på Ryder Cup-kaptenen Luke Donald. Fitzpatrick har magert facit i sina tidigare Ryder Cup och jag har svårt att se att han får en ny möjlighet den här gången.
Ludvig Åberg.
Alltså, det är lite konstigt att spela så bra och slå så många bra slag under de två första slutspelstävlingarna och sedan bli så blek i järnspelet i Tour Championship. Åberg ger sig mängder av möjligheter genom bra spel från tee men något är det som inte stämmer med de korta järnen just nu. De måste upp närmare, oftare. På plussidan i Tour Championship fanns bra touch i närspelet och relativt okej puttning, men känslan har varit ganska många gånger de senaste månaderna att Åberg väldigt sällan får med sig något extra på banan, utan snarare att han ofta spelar bättre än resultatet.
Han ser heller inte helt hundra bekväm ut och möjligen är det höga förväntningar som gnager sig in i medvetandet och vill man spela bra lite för mycket på en golfbana så låser sig gärna vissa små mekanismer. Den där känslan av frihet, styrka, självklarhet och total orädsla när han slog igenom som proffs finns inte riktigt där just nu. Allt tar lite längre tid i processerna, det känns ibland lite överarbetat, och det är inte säkert att det är så Åberg egentligen vill spela. Med det sagt så har Åberg gjort en klart godkänd säsong med tanke på saker som hänt på vägen. Man vill ju bara så gärna se honom spela upp till sin fulla potential lite oftare.
SVAL
Sepp Straka.
Slutade sist i Tour Championship och får nu förlita sig till ett wild card av Luke Donald för att få åka med till Bethpage och Ryder Cup om en månad. Jag är mycket tveksam till att han får det.
