Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 8, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Fredagen 4 oktober 1957 talade inte mycket för laget från Storbritannien och Irland.
USA hade länge dominerat Ryder Cup som fått sitt namn sedan den golffanatiske fröhandlaren från St Albans tagit initiativet till mötet med vännerna från den nordamerikanska kontinenten.
Britterna hade inte vunnit sedan 1933. Det senaste mötet på Thunderbird CC i den kaliforniska öknen hade slutat med en klar seger för hemmalaget. Den dyrbara golfpokalen från Mappin & Webb Co hade varit i amerikansk ägo efter nio av totalt elva matcher.
Statistiken var glasklar.
Däremot kunde ett visst brittiskt hopp tändas när gästerna hösten 1957 anlände till Lindrick Golf Club, den sköna hedbanan i Worksop i South Yorkshire. Stjärnor såsom Sam Snead, Jimmy Demaret och Cary Middlecoff saknades. Likaså Ben Hogan som inte spelat Ryder Cup sedan 1951.
Sex av lagets tio spelare var rookies och skulle spela matchen för första gången. Britterna hade nio spelare med tidigare erfarenhet. Kaptenen Dai Rees, walesaren, hade spelat sex gånger och drevs framåt av sin ständigt ökande Ryder Cuppassion.
Var det möjligt att vända den minst sagt usla trenden?
Nja, knappast med tanke på matchstarten.
USA hade vunnit tre av fyra foursomematcher. Paret Dow Finsterwald/Doug Ford hade vunnit sin poäng, likaså Ted Kroll och kaptenen Jack Burke Jr. Med stor överlägsenhet hade Dick Mayer och Tommy Bolt besegrat Christy O’Connor Sr och Eric Brown. Efter 18 hål var de ”3 Up”. Till slut skrevs segersiffrorna till 7&5 när föreställningen var över på det 13:e hålet.
En vunnen poäng av Ken Bousfield och Dai Rees gav britterna ett visst hopp – men inte heller lördagen den 5 oktober, inför den andra speldagen, talade något för laget från Storbritannien och Irland.
En gyllene eftermiddag
Åtta singelmatcher stod på programmet. Britterna behövde vinna fem av dem och spela oavgjort i en. För USA skulle det räcka med tre segrar av de åtta möjliga.
På resultattavlan började plötsligt hemmalagets siffror att synas klarast. Eric Brown och Peter Mills vann med överraskande enkelhet mot Tommy Bolt och Jack Burke Jr. Ute på banan stärktes Ken Bousfield och Bernhard Hunt av ett brittiskt momentum. Poäng efter poäng säkrades under en gyllene eftermiddag.
En rysare pågick mellan irländaren Harry Bradshaw och Dick Mayer i den sista matchen. Snart blev det tydligt att en annan
irländare, Christy O’Connor Sr, skulle bli en av hjältarna och ett namn för Ryder Cup-historien.
Efter 18 hål var matchen lika. Under ett briljant andravarv gavs den amerikanske motståndaren inte en chans. Christy, 33 år från Knocknacarra i Galway, vann med 7&6.
Med samma överlägsna siffror manövrerade Dai Rees ut sin motståndare Ed Furgol.
”Men jag spelade aldrig mot någon motståndare. Konsten i matchspel är att enbart spela mot banan”, skrev Dai Rees i sin biografi ett antal år senare.
Walesaren var tre gånger tvåa i The Open men lyckades aldrig vinna en majortitel. Istället är han ihågkommen som ”The Original Mr Ryder Cup” efter att ha spelat totalt nio matcher.
Han var och förblir en av tidernas populäraste kaptener och spelare.
Bilderna från segerfirandet inför åskådarmassorna på Lindrick GC tillhör än idag de mäktigaste i Ryder Cups historia.
Matchen hade vunnits med 7,5–4,5 och Dai Rees bars framåt på sina medspelares axlar. Han fick kort senare utmärkelsen The BBC Sports Personality of the Year.
Den 5 oktober 1957 – ”What a wonderful Dai!”
Efter den osannolika triumfen på Lindrick skulle det dröja 28 år innan USA åter besegrades.
