När årets sista tävling på LPGA, CME Group Tour Championship, inleds på torsdag är 60 spelare kvalificerade via Race to CME Globe. Bland dem finns fyra svenskor: Linn Grant, Maja Stark, Madelene Sagström och Ingrid Lindblad. Tävlingen avgörs i Naples, Florida och toppar rankingen gör världsettan Jeeno Thitikul, klart före japanskan Miyu Yamashita.
Med en total prissumma på 11 miljoner dollar – där vinnaren får fyra miljoner – är turneringen en av säsongens mest prestigefyllda. På plats finns också svensken Ingemar Häggström, som arbetar som walking scorer och följer spelarna på mycket nära håll.
”Primitivt jordbruk”
Som walking scorer går Häggström med spelarna hela rundan och rapporterar varje slag i realtid. Han har varit funktionär på tävlingen i fem år, liksom på PGA Tour Champions-tävlingen Chubb Classic. Rollen har gett honom en djupare förståelse för spelet än den tv-tittaren får.
– När jag började var tanken att plocka upp tips om teknik och taktik till mitt eget spel. Men resultatet är tveksamt. Efter att ha följt proffsen inser man att ens egen golf mest liknar primitivt jordbruk, säger han.
Detaljerna är det som fascinerar honom mest – samtalen om vind, linjer och klubbval som sällan fångas av kamerorna.
– Ibland försöker spelaren tänja lite på reglerna, men det lyckas aldrig. Då förstår man också varför domare så ofta tillkallas som en slags försäkring. Det kan förvåna att proffsen inte kan reglerna bättre, men deras fokus ligger på spelet.
Häggström bor delar av året i Naples och resten i Täby, där han är medlem på Österåkers GK. Dynamiken i bollen beskriver han som tydlig och strikt.
– Funktionärer ska inte prata direkt med spelaren utan via caddien. Tv-reportrar och sponsorer i bollen söker ofta information från oss när spelet stannar upp. Hierarkin är glasklar.
Fokuserade spelare
En sak som överraskat honom är LPGA-spelarnas totala koncentration från första till sista slag.
– De är i sin egen bubbla i 4,5 timme. Caddien kan försöka lätta upp stämningen och då kanske spelaren ler lite. Men mer än så blir det inte.
Kontrasten mot Champions Tour är påtaglig.
– Där älskar spelarna att berätta historier för varandra vid längre väntetider. Ofta handlar det om kollegor eller tränare, som när ”Lead-poisoner” – alltså David Leadbetter – förstörde Ian Baker-Finchs sving.
”Grant ser ut att flyta fram”
Under veckans tourfinal kommer Häggström gå med skylten alla fyra dagar. Han har fått fyra grupper men räknar med omkastningar för att hamna med någon av svenskorna. När han får frågan om vem som imponerat mest är han snabb i svaret.
– Utan tvekan Linn Grant. Jag följde henne de två sista dagarna på The ANNIKA i helgen (då som åskådare). Hon har ett otroligt komplett spel: fantastiska järnslag, bra chippar, bra bunkerslag. Och hon spelar snabbt. Hon flyter fram på banan på samma sätt som Rory McIlroy.
Han lyfter även fram tyskan Esther Henseleit som en spelare som imponerat, men konstaterar att underlaget är begränsat.
– Jag har gått med kanske en fjärdedel av spelarna som är här. Grant är den enda svenska jag följt.
Långsamt spel – en växande utmaning
Tempot på touren är ett ständigt diskussionsämne, och Häggström har en tydlig bild av problemet.
– Spelet är för långsamt. Ledarbollen på The ANNIKA gick runt på cirka 4,5 timme men väntade totalt runt 45 minuter, trots att både Grant och Jennifer Kupcho är snabba. Utan väntan hade de gått på ungefär 3.45.
Greenerna är ofta flaskhalsen.
– Många tar väldigt lång tid på green. Kanske borde domarna vara mer observanta och sätta fler bollar på klockan. Man vet ju vilka spelare som är snabba och vilka som är långsamma.
