Västerled har blivit West Course.
Nya tider innebär nya krav och nya utvecklade, välbyggda golfbanor.
Banarkitekt Christian Lundin och Henrik Stenson har skapat en modern, men ändå gammaldags bana, som på många sätt sticker ut i det svenska och skandinaviska golflandskapet.
Nya West Course på Österåkers GK kommer att leverera en stark doft av golfhistoria och är en hyllning till golfarkitekturen med mängder av små blinkningar till hål och designlösningar hos några av de mästerverk som finns runt om i golfvärlden.
Vissa detaljer är tydliga medan andra kräver ett vasst tränat golföga.
Låt oss guida er runt en av Sveriges mest spännande nya banor och presentera den tre hål i taget, med hjälp av banarkitekterna själva.
West Course kommer att vara en skarp kontrast till East Course (f.d. Öster by Stenson) i både layout och karaktär. Med inslag och inspiration från klassiska linksbanor och legendariska golfhål runt om i världen bjuder varje hål på nya strategiska utmaningar och möjligheter.
Många tees är integrerade i fairway, så kallade ribbon tees. Andra karaktärsdrag är banans enorma greenområden, de spetsiga sanddynerna och den vajande högruffen.
I väntan på invigning hösten 2026 tar vi med dig på en runda här och nu, hål för hål.
Läs mer: West Course Hål 1-3
Läs mer: West Course Hål 4-6
Hål 7
Klart vi ska ha en ö-green på West Course! En kort och pulshöjande par fyra där greenen är inom räckhåll för den långtslående, men där ett vattenbesök snabbt kan förvandla eaglechansen till en kamp för par. Risk and Reward i dess rätta bemärkelse!
Historia:
Om man säger ö-green så dras nog tankarna hos de flesta golfintresserade till det 17:e hålet på TPC Sawgrass. Men Alice och Pete Dyes skapelse från 1980 är långt ifrån den första ö-greenen och trots att de ofta får cred för att ha skapat konceptet så stämmer det inte. Den allra första ö-greenen tros ha ritats av Merion-designern Hugh Wilson på den kommunala banan, Cobbs Creek, utanför Philadelphia, redan 1917. Hans tolfte hål på Cobbs förstördes dock i mitten av 1950-talet då USA valde att lägga en flygbas på området vilket demolerade banans originalsträckning. På senare år har ett arbete med att återskapa originalet inletts under ledning av Gil Hanse och det tolfte hålet ska få tillbaks sin ursprungliga sträckning och form. Den äldsta ö-greenen som fortfarande lever kvar är troligtvis Herbert Strongs nionde hål på Ponte Vedra Beach Ocean Course. Strong var en engelsman som flyttade till USA efter att ha varit pro på Royal St. George’s och han var känd för att våga ta ut svängarna ordentligt med sina fantasifulla och kreativa greenområden. Anledningen till att Strongs ö-green överhuvudtaget kom till var att han behövde fyllnadsmassor för att skänka liv och rörelse åt ett i övrigt ganska platt och tråkigt markområde.
Hål 8
Hål åtta på St Andrews (Short). Hål åtta på West Course. En kittlande par tre-hål där greenens vinklar och onduleringar utmanar både precision och fantasi. Rätt klubbval och rätt approach in mot green kan mycket väl belönas med en birdie i scorekortet.
Historia:
Old Course i St Andrew’s är välbekant för de flesta golfintresserade och det åttonde hålet är ett av bara två par tre-hål på banan. Trots namnet ”Short” så är det en yard kortare än banans andra par tre-hål, det elfte som bär namnet ”High”. Det åttonde hålet på Old Course har precis som det åttonde på nya West Course en vaktande bunker kort vänster vilket gör att alla flaggplaceringar på vänstersidan av green stentuffa och svåråtkomliga, särskilt när pinnen står riktigt kort. Alla utslag som landar kort green eller i framkant kommer att studsa höger och där väntar en mindre bunker och en liten svacka. ”Short” är dessutom det första hålet som vänder tillbaks in mot staden efter sju hål rakt ut från klubbhuset, och det innebär en helt ny vindriktning som adderar ännu ett svårbemästrat element för spelarna.
Hål 9
En strategisk par femma med diagonala hindersättningar som skapar flera olika vägval, i stil med Raynors Double Dogleg. Den som lyckas hantera risker och möjligheterna på rätt sätt kan skapa ett offensivt läge med chans att nå green på två.
Historia:
Seth Raynor (1874-1926) var möjligen mest känd som en sidekick åt Charles Blair Macdonald, som när han skulle skapa National Golf Links, anlitade Raynor för att göra en analys av markområdet. Raynor imponerade så mycket på Macdonald att han senare fick ett övergripande ansvar för projektet. Raynor – som helt saknade bakgrund inom golfen – började älska spelet och skapade sin egen stil även om han influerades mycket av sin läromästare, och de arbetade efter teorin att återskapa kända, ofta brittiska, strategiska golfbaneelement och applicera dem i modifierad form på den mark de hade att arbeta med. Hans ”Prize Double Dogleg” härstammar från det sjätte hålet på den klassiska amerikanska banan Lido Golf Club på Long Beach utanför New York. Under andra världskriget köpte den amerikanska flottan marken och Lido Golf Club jämnades med marken till förmån för byggandet av en militärbas. Tanken med ”Prize Double Dogleg” är egentligen en form av ett renodlat Risk and Reward-hål som kräver två modiga slag över diagonala hinder, det ena ofta strax innan green. Originalet är en par-femma, för att dämpa straffet för en miss en smula, men nuförtiden förekommer elementet oftast på par fyra-hål. Seth Raynor gick sedermera en för tidig död till mötes då han gick bort i sviterna efter en lunginflammation på ett hotell i West Palm Beach, endast 51 år gammal. Raynor hade strax före sin bortgång landat ett eftertraktat kontrakt för en ny bana på Monterey Peninsula utanför San Francisco. Jobbet gick istället till Alister MacKenzie och banans namn är Cypress Point, idag ofta rankad som en av de absolut bästa banorna i USA.
