Västerled har blivit West Course.
Nya tider innebär nya krav och nya utvecklade, välbyggda golfbanor.
Banarkitekt Christian Lundin och Henrik Stenson har skapat en modern, men ändå gammaldags bana, som på många sätt sticker ut i det svenska och skandinaviska golflandskapet.
Nya West Course på Österåkers GK kommer att leverera en stark doft av golfhistoria och är en hyllning till golfarkitekturen med mängder av små blinkningar till hål och designlösningar hos några av de mästerverk som finns runt om i golfvärlden.
Vissa detaljer är tydliga medan andra kräver ett vasst tränat golföga.
Låt oss guida er runt en av Sveriges mest spännande nya banor och presentera den tre hål i taget, med hjälp av banarkitekterna själva.
West Course kommer att vara en skarp kontrast till East Course (f.d. Öster by Stenson) i både layout och karaktär. Med inslag och inspiration från klassiska linksbanor och legendariska golfhål runt om i världen bjuder varje hål på nya strategiska utmaningar och möjligheter.
Många tees är integrerade i fairway, så kallade ribbon tees. Andra karaktärsdrag är banans enorma greenområden, de spetsiga sanddynerna och den vajande högruffen.
I väntan på invigning hösten 2026 tar vi med dig på en runda här och nu, hål för hål.
West Course Hål 1-3
Hål 4
Här har vi återskapat Principal’s Nose, ett av de mer kända bunkerkomplexen på Old Course. Tre bunkrar mitt i spellinjen ställer en strategisk fråga från tee. Hålla igen och spela runt, eller utmana och driva över bunkrarna för ett kortare inspel?
Historia: Det är svårt att ett exakt årtal dåPrincipal’s Nose anlades på Old Course men troligtvis någon gång i början eller mitten av 1800-talet. Enligt historiker så handlade det dock inte alls om att Universitetets rektor hade stor näsa, istället ska han ha haft ett hus på South Street i centrala St Andrews med en veranda som stack ut osedvanligt mycket och störde gångtrafiken. När den skotska politikern Sir Hugh Lyon Playfair moderniserade St Andrews ville han ha raka vägar och rektorns veranda kapades helt sonika av. Sannolikt blev detta uppsnappat av caddiegemenskapen som ofta hittade humoristiska namn på bunkrar och hinder. Som strategiskt element har bunkerformationen använts flitigt även senare. Det 16:e hålet på Boston Golf Club ritad av Gil Hanse är ett exempel och det handlar om att utmana spelaren och tvinga dem till svåra val. Oftast ger den svåraste vägen bäst vinkel in mot green på nästa slag.
Hål 5
Välkommen till Biarritz! En av golfvärldens med ikoniska greenformer; långsträckt med en skarp svacka och två tydliga platåer. Rätt längdkontroll på inspelet är A och O och kan göra skillnaden mellan en klar birdiechans och risken för treputt.
Historia: Biarritzgreenen kommer ursprungligen från det tredje hålet på Biarritz GC, som ritades av Willie Park Jr 1888. Hålet spelades från en tee cirka 25 meter upp på en platå över havet ner till en green belägen på en lägre platå. Hålet kallades ”The Chasm” och förstördes tyvärr under andra världskriget. Syftet med den stora svackan i mitten av green var att symbolisera svackan mellan tee och green, alltså kopiera själva hålets utformning. Konceptet anammades senare av den legendariska amerikanska golfbanearkitekten Charles Blair MacDonald som ofta valde att kopiera element från kända europeiska banor och hans protegé, Seth Raynor, följde sin mentors väg. MacDonalds konkurrenter var inte alltid lika imponerade och döpte den amerikanska arkitektens fixering vid Biarritzgreener för ”MacDonalds Folly”. På senare tid används Biarritzgreener inte bara på par tre-hål och ett par kända exempel är Bill Coores och Ben Crenshaws 16:e hål på Streamsongs Röda bana och North Berwicks 16:e, Gate Hole.
Hål 6
När Henrik Stenson spelade Hamilton GC för många år sedan möttes han bland annat av en par 5:a med en speciell green, där subtilt formade kullar och svackor skapar en optisk illusion som lurar ögat. Här gäller det att verkligen lita på ditt inspelsmått!
Historia: Fenomenet med optiska illusioner finns både från tee och in mot greenerna och det handlar om ett knep från arkitekten för att så osäkerhet och en olustkänsla hos spelaren, då avståndet ser kortare eller längre ut än vad det egentligen är. Ibland genom att skapa en false front, en greeningång som lutar svagt mot spelaren, eller ibland genom att lägga en stor, synlig bunker bakom green som skapar en känsla av att den ligger framför green och måste slås över. Ett annat bra exempel är Augustas berömda 12:e, Golden Bell, där greenen ser förhållandevis rak ut i framkant när man står på tee. I själva verket är framkanten av green på vänstersidan betydligt närmare tee och det krävs minst en klubba extra för att nå över till torr mark på högersidan, kanske två, vilket många stora spelare har fått erfara.
