Artikeln är en nerkortad och bearbetad version av ”Mötet” med Hugo Townsend i Svensk Golf nummer 4, 2026. Klicka här för att prenumerera på tidningen.

Hugo Townsend berättar sin historia och det borde vara självklart att den svenska supertalangen den här säsongen – till slut, äntligen – spelar sin professionella golf på DP World Tour.

– Självklart? Nej, det här livet går upp och ner, framåt och bakåt. Inget kan tas för givet, säger han.

– Det är också det som gör allt så roligt.

Missade kval och dyra misstag

Senast vi möttes, sommaren 2023, hade du precis blivit proffs och fått inbjudningar till Challengetourens tävlingar. ”Jag har lärt mig att kämpa”, sa du. Vad har du lärt dig sedan dess?

– Ungefär samma sak. Mycket har hänt. Nu känns allt väldigt lyxigt. Det är bara att vara tacksam.

Historierna från de mindre tourerna kan få lite extra krydda?

– Ja, det händer lite roligare grejer när man luffar runt med kompisarna på Nordiska ligan och Challengetouren (HotelPlanner Tour). Jag älskade den tiden också. En hel del situationer kunde kännas jobbiga – samtidigt blev det många skratt. Det var som livet. Det gick upp och ner.

Vi går tillbaka till hösten 2023. Vad hände?

– Jag spelade kvalen i både Europa och USA – det blev en halvdålig period under en treveckorsstretch.

– Kvällen innan kvalet i Spanien gick min driver sönder. Jag bar golfbagen och hade högerhanden på headcovern. Plötsligt kände jag att driverskaftet var böjt. Tidigt morgonen därpå fick jag akut fixa en ny driver. Jag var bedrövlig från tee den veckan och missade kvalet med ett slag. Det räckte inte ens till en plats på Challengetouren.

– I USA hyrde jag en bil av en suspekt, billig hyrbilsfirma. Jag ville spara typ 100–200 dollar. Kvalet gick i Georgia, bara någon kvart från Floridagränsen.

Jag hade inte läst det finstilta i kontraktet. Det visade sig att det kostade 1 500 dollar i böter om man åkte över gränsen. Plus extrakostnader för alla mil som kördes i den andra staten. Plötsligt hamnade fakturan på 3 300 dollar istället för 300. Det var tungt när jag samtidigt missat cutten med något slag.

– Jag fick ingen status på Korn Ferry Tour och kunde inte stanna i USA. Det var annars mitt första mål efter mina fem år på college.

Till 2024. Vad hände?

– Jag valde att spela Nordiska ligan. Jag kände att jag ville göra en omstart. Börja om från noll och spela mig uppåt för att verkligen förtjäna min plats på en högre nivå. Det var HotelPlanner Tour jag siktade på.

– Det var ett lärorikt och roligt år. Det var annorlunda att spela de nordiska banorna, jag lyckades anpassa spelet och göra det hyfsat bra. Samtidigt hade vi riktigt kul där ute på tävlingarna.

Var marginalerna till slut på din sida?

– Ja, jag hade en väldig tur det året. Jag kom totalt sjua. Det räckte precis för att jag skulle få mitt kort till HotelPlanner Tour.

Tålamodet testades?

– Ja, som det alltid gör. Marginalerna är alltid så små. Allt kan hela tiden ändras så snabbt, åt både det sämre och det bättre hållet. Man får buga och tacka när det går åt rätt håll, som det gjorde hösten 2024.

”Golfen var allt”

Hur jobbade du med golfen – med svingen och spelet – under en oviss period?

– Det är svårt att ge ett konkret svar på det … Man tränar och förhoppningsvis tror man på det man gör. Jag försöker ha tålamod. Jag är inte så bra på det. Jag har ibland svårt att jobba långsiktigt, med en enda grej under en längre period. Jag gillar att få snabba resultat, vilket kan vara en nackdel. Att våga lita på processen är något som jag ständigt handskas med och försöker bli bättre på.

Arbetet pågår med framför allt din coach Jonnie Eriksson och din mentala tränare Peter Östlund?

– Ja, de försöker få mig i rätt riktning när jag fastnar i mina egna tankar och snurrar iväg och hittar på en miljard typer av saker.

Tycker du själv att vägen till DP World Tour tog längre tid än vad du en gång trodde?

– En svår fråga, det också. Efter åren på college (Ole Mississippi och Boise State) ville jag ju snabbt till PGA Tour …

– Många har sagt: ”Spelar du tillräckligt bra så kommer du dit du förtjänar att vara”. Men som sagt, golflivet kan snabbt ändras. Man kan inte ta något för givet. Man ser hela tiden spelare som vunnit både på PGA Tour och DP World Tour, att de plötsligt är nere på grunden igen, att de är borta från den högsta nivån och måste börja om igen.

Vi går tillbaka till starten, till 00-talet. Vad minns du av den första höjdpunkten som ungdomsgolfare?

– Jag var tolv år och spelade riksfinalen i Skandia Cup. Jag visste innan att jag var rätt hygglig på att spela golf – men jag visste inget om de andra från alla andra delar av Sverige. Jag hade bara spelat NVGF-touren hemma i Norrland.

Men du vann?

– Ja, med 18 slag efter två varv på Veckefjärden.

– Så här i efterhand spelade det ju ingen roll vad jag gjorde då – men det är ett bra minne och jag förstod att jag kunde satsa vidare.

Allt började på Bodens GK hemma i Sävast.

– Vi hade oerhört kul, alla vi ungdomar på klubben. Banan var ju bara öppen under några månader om sommaren. Golfen var allt och vi spelade som galningar. Vi tog vara på de månader vi fick. Och det var alltid ljust.

Hur var den vanliga golfdagen?

– Jag hade modifierat min cykel – jag kunde ha golfbagen och vagnen på pakethållaren när jag cyklade till banan. Det tog tio minuter. Det var uppförsbacke dit, det gick fort att cykla hem när mamma skrivit ett sms om att maten var klar.

Vi tränade och spelade hela dagen, körde chiptävlingar och hann ofta spela 36 hål. Det var ashärligt.

Vad minns du av tävlandet på juniortouren i Norrbotten och Västerbotten?

– Att vi hade roligt. Vi spelade ofta två tävlingar under en helg – på banor från Kiruna till Umeå. Vi åkte dit i minibussar kvällen innan. Vi bodde i stugor, på madrasser och i våningssängar. Föräldrarna och ledarna grillade korv och hamburgare. Det var något vi alltid såg fram emot.

Drömmen blev verklighet

Din pappa (Peter Townsend) var en engelsk stjärna på 1960- och 70-talen. Han spelade bland annat Ryder Cup vid två tillfällen. Vad var det han bäst kunde lära dig?

– Han lärde mig att spela golf, snarare än att svinga en klubba. Det var inte så mycket fokus på tekniken. Vi pratade mer om ”hur jag ska skapa ett slag, hur jag ska ta mig ur den här situationen, hur ligger bollen och vilket slag som fungerar bäst därifrån”.

– Jag blev golfsmart i väldigt ung ålder. Det gynnade mitt spel i början. Det viktigaste var att spela, spela, spela och tycka att det var kul.

Flytten gick till golfgymnasium och senare till amerikanska college. Efter en period i Stockholm har du blivit göteborgare.

– Ja, i mars förra året flyttade vi till Hills i Göteborg, jag och min sambo Andrea som kommer därifrån. Vi har verkligen hittat rätt. Vi är ett bra gäng med flera duktiga spelare på Hills, anläggningen växer, det är nära till banan och gymmet, när vi är hemma kan vi leva ett superliv.

Andrea (Lignell) spelar från och med i år på Ladies European Tour.

– Ja, vi flänger över hela världen båda två. Men vi har valt att göra det, vi förstår varandra och lever med varandras med- och motgångar. Förhoppningsvis hinner vi träffas mer under fortsättningen av säsongen när båda tourerna kommer till Europa och vi också hinner vara hemma en del.

Till 2025. Det var dags för den hittills största framgången som professionell?

– Ja, men det började inte lika bra. Jag fick inte spela någon av de sex första tävlingarna på HotelPlanner Tour, i Sydafrika och Indien. Jag åkte till Dubai och hoppades på en reservplats. Inte heller där fick jag spela.

– När touren kom till Europa fick jag äntligen mina chanser. Jag gick ut i ledarbollen på Novi Sancti Petri i Cádiz. Jag ledde med tre slag men kollapsade på sluthålen och kom trea. Det var en miss men jag fick vara med i hetluften. Det gav mersmak inför fortsättningen. Jag kände att jag efteråt kunde spela med en större frihet.

Segern kom på Rosa Golf Club i Polen.

– Ja, och den veckan lyckades jag också avsluta tävlingen på bästa sätt. Det var otroligt roligt.

Till slut kom du på tourens 16:e plats – kortet till DP World Tour var ditt.

– Det var framför allt en lättnad. Efter segern hade jag känt en ny press. Plötsligt skulle jag behålla min plats på topp 20-listan.

– Det var jobbigt att spela de sista tävlingarna, jag mådde faktiskt riktigt dåligt. Jag gillade inte pressen som jag satte på mig själv.

Två veckor senare startade det nya livet på DP World Tour?

– Jag var överlycklig och åkte till Sydafrika. Allt hade gått så fort att jag aldrig hunnit reflektera över vad som faktiskt hade hänt.

Livet på touren

Till 2026. Hur är tillvaron på den europeiska världstouren?

– Lärorik och rolig. Det är kul att spela nya banor, att se nya ställen. Jag är superglad att få vara där jag är nu.

Ingen ny hyrbilshistoria?

– Nej, och det är ju den stora skillnaden mellan tourerna. På DP World Tour får vi all service som vi behöver. Vi hämtas på flygplatserna, vi kan käka bra mat, vi kan bo rätt så gott. Vi behöver inte boka de billigaste flygen, komma fram på obekväma tider, komma till ett airbnb som inte är öppet …

– På något sätt vill jag ha kvar kärleken till det oglamourösa men roliga kämpandet på Challengetouren.

Är ni bortskämda på DP World Tour?

– Ja, och det borde flera av de etablerade spelarna kanske förstå. Efter många år på touren kan de ta vissa saker för givet.

Borde de testa en vecka på Nordiska ligan?

– Haha. Och hyra en svensk stuga, fixa till en spaghetti bolognese och dela på en våningssäng.

Spelmässigt har du fått en bra start med framför allt många klarade kvalgränser.

– Hittills har jag spelat bra på torsdagarna och fredagarna, något sämre på helgerna. Jag känner att jag hör hemma på touren. Vi får se vad jag säger om några månader. Inom golfen finns det alltid någon gräns att sikta mot, både uppåt och neråt.

– Jag hoppas kunna spela lika fritt som jag hittills lyckats göra. Jag vill ta en vecka i taget och bara köra på. Men jag vet att inget är givet när man sysslar med den här sporten.

En av nio i Belgien

Den här veckan är Hugo Townsend en av nio svenskar i DP World Tour-tävlingen Soudal Open i Belgien. Tävlingen sänds i V Sport Golf och Viaplay: