FRANZÉN: ”Det är så man vinner majors”

Det äldsta, mest prestigefyllda och testande mästerskapet. Ja, det blir inte större än U.S. Women’s Open inom damgolfen.

Efter Liselotte Neumann och Annika Sörenstam tar nu Maja Stark plats som den tredje svenska segraren i mästerskapets 79-åriga historia.

Och hon gjorde det på ett sätt som personifierar vad ett U.S. Open handlar om, både på herr- och damsidan. 

Att kämpa och att göra jobbet. 

USGA:s största mästerskap är tävlingar som delar ut få stilpoäng. Här är paren som räddas och slits ihop av stor vikt.

De 16 birdies som Maja Stark jobbade in i scorekortet under veckan bidrog givetvis i stor grad till segern. Precis som att det långa spelet höll upp hyfsat godkänt under den sista ronden, där Stark träffade 13 greener och 10 fairways. 

Men i mina ögon imponerade Maja Stark som mest under de riktigt pressande situationerna, där Erin Hills stenhårda spelytor och blixtsnabba greener stod ständigt redo att bestraffa minsta misstag utan pardon. 

Som på hål 17 där Maja Stark missade fairway, men aldrig öppnade dörren ens på glänt för en möjlig dubbelbogey. Dialogen med caddien Jeff Brighton bottnar där ännu en gång i sans och balans när Stark köper den mer defensiva linje som föreslås.

Samtidigt lämnar också spelplanen på Erin Hills rätt grad av svängrum för hennes naturligt aggressiva spel, utan att det hela tippar över i dumdristiga risker. Hela tiden med Jeff Brighton lugnt och outtröttligt frågande: ”Vad är ditt mål, Maja?”

Det finns även all anledning att hylla den lysande lag-puttningen som räddade upp när hennes järnslag vid några få tillfällen äntrade treputtsland.

Så kanske är det helheten som främst ska lyftas fram. För Maja Stark särskilde sig som den mest kompletta spelaren under finaldagen på Erin Hills. Som gång på gång fattade rätt beslut. Som malde på och visade enorm mental styrka. Som gång på gång slog slagen som situationen krävde. Som gjorde det som behövdes för att inte låta Nelly Korda, Rio Takeda, Mao Saigo och Hinako Shibuno komma för nära inpå. 

Det är så man går hela vägen i tävlingar.

Det är så man vinner majors. Och utökar den mäktiga rad av titlar som Anna Nordqvist och Pernilla Lindberg byggt på under 10- och 20-talet genom sina oförglömliga prestationer i dessa sammanhang.

Det är också så man tar hem den svenska golfens största seger sedan Henrik Stensons triumf på Royal Troon.