Det finns en gräns som USGA inte längre vågar närma sig.
Den gränsen sägs ha passerats på Shinnecock Hills 2018. Greenerna blev för torra, vinden fick bollar att börja röra sig av sig själva och spelarna rasade mot arrangören. USGA anklagades för att ha tappat kontrollen över banan. Jag älskade det.
Inte för att jag njuter av spelarnas lidande, utan för att det påminde om vad U.S. Open egentligen ska vara.
De fyra majortävlingarna har olika identiteter. Vi tittar på The Masters för att se hur spelarna gasar och bromsar sig runt Augusta Nationals risk- och belöningsgolf, där briljanta slag belönas rikligt och misstag straffas. PGA Championship är (ibland) eldprovet för att se vem som behärskar spelets alla delar bäst. Vi tittar på The Open Championship för att se hur olika spelartyper tacklar vind, linksmark och golfhistoriens mest klassiska miljöer.
Men U.S. Open är något annat.
U.S. Open ska vara golfens Iron Man. Golfens K2. Golfens femmil. Golfens kullerstensetapp i Tour de France.
Vi vet redan att spelarna kan slå golfslag, putta och hantera press. I U.S. Open vill vi få svar på andra frågor: Vem har mest tålamod? Vem accepterar bäst att ett perfekt slag kan ge ett mediokert resultat? Vem står ut när misstagen straffas dubbelt eller tredubbelt hårt jämfört med resten av säsongen?
Det är därför U.S. Open är speciellt.
Vems gräns?
Jag misstänker att min gräns för när en golfbana blir ospelbar ligger betydligt högre än för de flesta. Jag gillar när bollar börjar röra sig av sig själva på greenerna, när spelare står och skakar på huvudet över att ett perfekt slag slutade tio meter från hålet och när Phil Mickelson springer efter sin egen putt för att slå den i rullning efter att ha tappat tålamodet.
Jag säger inte att det är rättvist. Jag säger att jag hellre ser ett oförutsägbart mästerskap än ännu en intetsägande vecka på touren.
Golfkalendern är redan full av tävlingar där banorna är perfekt preparerade och de tekniskt skickligaste spelarna nästan alltid vinner. U.S. Open behöver inte vara en av dem.
USGA har blivit försiktiga
Problemet är att USGA inte längre verkar lita på sitt eget mästerskap. Sedan kritiken efter Shinnecock Hills 2018 har organisationen gjort allt för att undvika en ny kontrovers. På årets Shinnecock Hills ska greenerna medvetet hållas långsammare än planerat. Ambitionen att nå 11,5 på stimpen har övergetts till förmån för omkring 10,5. Fairways har inte smalnats av och ruffen har inte släppts upp på strategiska landningsytor.
Ingen arrangör vill hamna i en situation där spelare anser att banan blivit ospelbar. Ingen vill se rubriker om att man ”förlorat banan”. Men uttrycket har blivit något av en golfvärldens skräckhistoria.
Tappade USGA verkligen kontrollen över banan 2018? Eller tappade de kontrollen över spelarna?
För det som egentligen hände var att världens bästa golfare plötsligt inte längre kunde förvänta sig att bra slag alltid gav bra resultat. Och det är precis därför vi fortfarande pratar om Shinnecock Hills.
Brooks Koepka vann på ett över par 2018. Sedan dess har vinnarscorerna varit 13 under par, sex under par, sex under par, sex under par, tio under par, sex under par och ett under par (Oakmont blev oväntat svår på grund av vädret).
Är en vinnarscore under par automatiskt fel? Nej. Tiger Woods vann U.S. Open på Pebble Beach 2000 på tolv under par. Men det var också ett av de mest brutala mästerskap som spelats. Tvåorna slutade tre över par. Woods vann med 15 slag och demonstrerade exakt vad tålamod, disciplin och kontroll betyder när förhållandena är som tuffast.
Ingen pratar om de välbalanserade U.S. Open-mästerskapen. Ingen berättar nostalgiskt om hur rättvis setupen var på någon anonym bana för några år sedan. Men alla minns Phil Mickelsons psykbryt. Alla minns när U.S. Open gick lite för långt.
För det är där mästerskapets själ finns.
Jag vill se ett mästerskap som vågar balansera på gränsen – och kanske till och med ta ett steg över den.
Därför hoppas jag att USGA inte lyckas kontrollera allt den här veckan. Jag hoppas att vinden från Atlanten får vara med och bestämma, att greenerna blir obekväma, att flaggorna står på märkliga platser och att spelarna tvingas skaka på huvudet.
För jag tar hellre ett mästerskap som ibland går lite över gränsen än ännu en perfekt, välkontrollerad och i slutändan ganska bortglömd vecka på touren.
För det är då U.S. Open är som bäst.
