Vi går in i höstmötenas tid och frågan om differentierade medlemskap har fått nytt liv i Golfsverige. Nyligen röstade medlemmarna i både Haningestrand och Vasatorp nej till förslag om rondbegränsade medlemskap, något som Golfsektorn uppmärksammat i flera artiklar.
Det är en viktig diskussion. Golfklubbarnas kostnader ökar, investeringar behövs och många anläggningar har trängsel under attraktiva speltider. Att låta dem som spelar mest betala mer och erbjuda andra billigare alternativ är därför begripligt.
Jag är inte emot differentierade medlemskap. På många klubbar kan de säkert fungera bra och utan större risker. Men diskussionen utgår alltför ofta från att medlemskapets värde ska mätas i antal spelade rundor.
Att vara medlem i en golfklubb och att köpa golfrundor är inte samma sak i min värld. Visst delar även jag årsavgiften med antalet spelade rundor och jämför med högsta och lägsta greenfeepriset. Men enbart för skojs skull, aldrig för att avgöra om jag gått med vinst eller förlust på mitt medlemskap. Jag tycker helt enkelt inte att årsavgift och greenfee är jämförbara. Och jag är fullt medveten om att vi som resonerar så sannolikt är i minoritet.
Jag betalar gärna full medlemsavgift, även om den behöver höjas för att utveckla klubben. Vissa år spelar jag mycket, andra betydligt mindre. Och jag känner aldrig att jag betalar för att Hacke och Leffe ska få spela varje dag. Avgiften är inte obetydlig för min privatekonomi, men jag ser den inte som en förskottsbetalning för golfrundor. Jag är medlem i en förening och vill bidra till dess framtid.
Att betala efter hur mycket man spelar är heller ingen ny idé och praktiseras på flera ställen redan. Rondbegränsningar och medlemsnivåer har diskuterats åtminstone sedan jag började spela golf i början av 1990-talet. Samtidigt har det traditionella föreningsmedlemskapet fungerat genom både hög- och lågkonjunkturer.
Medlemskap handlar också om engagemang
När medlemskap räknas om till kronor per golfrunda glöms lätt det ideella engagemanget bort.
Bland dem som spelar mest finns många av klubbarnas mest engagerade medlemmar. De sitter i kommittéer, hjälper till på städdagar, bygger om bagförråd, målar outpinnar och ser till att bolltvättarna fungerar. Insatser som också har ett ekonomiskt värde.
Jag har själv svårt att hitta tid för golfen. Den som knappt hinner spela har sannolikt inte heller tid att räta upp pliktområdespinnar en torsdag förmiddag eller engagera sig i tävlingskommittén.
Undantag finns förstås, men jag tror att tiden man tillbringar på klubben ofta hänger ihop med engagemanget. Det gör inte den som spelar 80 rundor viktigare än den som spelar tio.
Samma sak gäller föreningsdemokratin. Att det främst är engagerade medlemmar som deltar och röstar på årsmöten ser jag inte som ett demokratiproblem. Alla medlemmar har möjlighet att engagera sig. Problemet uppstår först när den möjligheten begränsas eller tas bort.
Att golfklubbar aktivt skulle motverka medlemmarnas insyn och inflytande utgår jag från är ytterst ovanligt i Golfsverige. Och att hålla fysiska årsmöten är inte detsamma som att begränsa medlemmarnas möjligheter att göra sina röster hörda.
Digitala möten kan förstås underlätta deltagandet, men den som saknar intresse för föreningens frågor blir inte automatiskt mer engagerad för att mötet kan följas från soffan. Att debattörer och entreprenörer arbetar hårt för att ifrågasätta hur föreningsdemokratin fungerar i Golfsverige och förändra denna grundläggande del av golfens föreningsmodell är en diskussion för ett annat tillfälle.
En spelpott är inte hela medlemskapet
Jag förstår varför klubbar vill se över sina medlemsformer. Den som spelar fem rundor har andra behov än den som spelar hundra. Men ekonomin väcker frågor.
De mest aktiva lär fortsätta spela mycket och välja den högsta spelpottsnivån. Den kan knappast prissättas alltför högt, för då blir förslaget svårt att få igenom.
Osäkerheten finns i mellangruppen. Klubben hoppas sannolikt att många väljer ett alternativ något billigare än dagens årsavgift, men med färre rundor. Frågan är om rabatten upplevs som tillräcklig. Varför betala nästan lika mycket för betydligt mindre golf?
Då kan det billigaste alternativet locka mer. Medlemmen betalar en låg grundavgift och köper till rundor vid behov. De mest aktiva betalar lite mer än tidigare, medan en större grupp väljer att betala betydligt mindre.
Risken är att klubbens intäkter minskar om fler än beräknat väljer det billigaste alternativet. Att bortfallet kompenseras av nya medlemmar eller fler greenfeegäster är långt ifrån säkert.
Samtidigt har klubben själv gett medlemmarna anledning att börja räkna kronor per golfrunda – precis det synsätt som jag tycker att vi borde komma bort ifrån.
Rondbegränsningar kan visserligen minska antalet spelade medlemsronder och därmed slitaget på banan. Men banan måste fortfarande skötas. Gräset växer, greenerna behöver klippas och behovet av fast personal är oftast större än både viljan och möjligheten att ta in extrapersonal vid ökat slitage.
Bättre tillgänglighet innebär alltså inte automatiskt bättre ekonomi.
Medlemsmodellerna kan också göra intäkterna svårare att förutse. Hur fördelar sig medlemmarna mellan nivåerna? Hur stor blir efterfrågan på frigjorda starttider? Och hur ser kalkylen ut efter två, fem eller tio år, särskilt om golfintresset i samhället minskar igen?
Ingen lösning passar alla. En klubb med medlemskö och hårt tryck på starttiderna har andra förutsättningar än en anläggning som behöver locka fler golfare.
Jag är inte emot spelpotter, rondbegränsningar eller alternativa medlemsformer. Jag vill bara inte att de ersätter grundtanken om ett föreningsmedlemskap där vi gemensamt bidrar till något vi vill ha kvar.
Och jag betalar gärna min del. Även de år jag spelar mindre.
