Har ni sett ett Masters så vet ni att de publikvrål som uppstår när någon gör något bra på sista nio på Augusta National är en stor del av det som har byggt den här tävlingen.
Undertecknad är förstagångsbesökare och det klassiska är ju att man slås av hur undulerat det är, men det vet ni ju redan att jag inte gjorde…
Se inlägget om precis hur mycket det lutar på Augusta National här.
Jag har istället fastnat för ljudet. För det kan TV verkligen inte göra rättvisa. Nu har det ju visserligen bara spelats inspelsvarv ännu men redan då märker du av vad som väntar i helgen.
För när spelarna, till vild publikförtjusning, ”mackar” bollar över vattnet på 16:e hålet (se Singhs pärla från 2009 här) så vibrerar det tvärs över Augusta National. Säkert också hela vägen till South Carolina-gränsen nån mil bort.
Akustiken som den här banan erbjuder är i en klass för sig. En alldeles perfekt balans mellan dalar, kullar och de många mäktiga 30, 40, 50 meter höga tallträd av varianter som Loblolly, Shortleaf, Slash och Eastern White gör att ljud fortplantas på ett sätt du aldrig upplevt på en golfbana.
Det är därför spelare beskriver hur ett tränat öra på söndagarna kan skilja mellan ett birdie- och ett eagle-jubel. Och alla kan känna givetvis känna igen ljudet av en bogey-suck.
En som frälste publiken på 16:e under onsdagen var Jonas Blixt, vars ”weapon of choice” för mackan var… drivern!
En blå Cobra Fly-Z+, med 9,5 graders loft och vikten bak med ett Fujikura Speeder 661 X-skaft. Vill ni veta hur Blixt kommer att klä sig på Augusta den här veckan ser ni det här.
Blixt visade bra touch med drivern på 16:e. Foto: Christer Höglund
