PLUS & MINUS:
PLUS: Läget. Den vackra naturen i skogen och vid tjärnen står för behållningen när du spelar här.
MINUS: Par 70. Den korta banan (4 823/4 224 meter) kunde dock ha kapats med några slag och meter till.
Höjden på reklam- och vägskyltar är det främsta beviset för att vi har kommit fram till en skidort. De ser ut att sitta orimligt högt upp på stolpar och träställningar. Förklaringen är självfallet att det inte ligger någon uppskottad snö under skyltarna så här års.
Under dem vajar nu istället fröställningar och blommor som uppvaktas av insekter.
Hasselabygdens GK, vackert belägen i en sluttning vid sjön Norrtjärnen i norra Hälsingland, drivs till stor del av ideella krafter och stod klar för spel 1992. För designen stod grundaren av närliggande Hasselakollektivet K-A Westerberg samt Ami Ravid. Den okända arkitektduon förstod att läget vid sjön var deras främsta tillgång när de la ut de korta och charmiga 18 hålen.
Med facit i hand kanske de skulle ha nöjt sig med tolv hål på den begränsade ytan bland tjärn, tät blandskog och bäckar. Vissa hål har alltför tvära doglegs och en del parfyror kan lätt kortas ner till par 3.
Vi slår ut på ettan, som korsar 18:e fairway och märker snabbt att Hasselabygdens styrka är greenerna, som i jämförelse med övriga spelytor är mycket tillfredsställande. Jämna, gröna och snabba trots att säsongen normalt är kort och klipphöjderna höga här mitt i landet.
De första nio leder upp från tjärnen och in i skogen. Där stöter vi på många smala passager och doglegfester. De som normalt gillar att slå långt tvingas omgående att gå på defensiven. Skogen omringar de klippta ytorna och burriga granar och ståtliga tallar står tätt intill varandra. Att hålla bollen i spel är extremt viktigt. Det snåriga spelet innan pausen vid kiosken avslutas med Hasselabygdens vackraste och kanske bästa hål, åttan, där vi slår ut över ett vattendrag ner mot en svårprickad green. Från toppen skänker utsikten lugn inför slaget. Vinden stoppas av bergen som speglas i den stilla vattenytan. Bromsar surrar och bäcken porlar.
Från hål nio planar spelfälten ut något och blir mer öppna. Det är fortsatt smalt och konservativ taktik är fortfarande den vinnande. Förutom de märkliga hålen, 11, 12 och 18, är sista nio både roligare och bättre än första nio och vi ser flera medlemmar bakom oss som hoppar på nian direkt för en snabb kvällsrond. När vi korsat ettans fairway och puttat i på 18 konstaterar vi att vi, trots den stundtals egendomliga designen, bjudits på en mycket rogivande golfrond i ett somrigt och soligt Hälsingland.
