Hur går det för Annika Sörenstam i sin LPGA-comeback? Och verkar Tiger Woods vara borta en längre tid? /Foto: Getty Images

Redaktionen resonerar

Är Woods Mastersstart i fara och har Sörenstam någon chans?

Tiger Woods uttalade sig på söndagen efter sin senaste ryggoperation men väckte fler frågetecken än svar.

Svensk Golf • 2021-02-22

Under vinjetten Redaktionen resonerar diskuterar vi aktuella händelser från när och fjärran. Vill du också delta i diskussionen, mejla oss på info@svenskgolf.se eller ta kontakt med oss via sociala medier. Ge din åsikt, kritisera oss, håll med oss eller kom med förslag på ämnen du vill se oss dissekera på den här ytan i framtiden.

Om 45 dagar inleds The Masters på Augusta National. Får vi se Tiger Woods på första tee?

Olof Åsgård, redaktör: Ja. Han är en mästare på att snacka ner sig själv efter operationer och långa spelavbrott. Klart att han har ont just nu och inte är i form än, men jag blir inte förvånad om han står där i april och har förbättrat någon del av sitt spel ännu en gång. Kanske får vi se hans aggressiva birdieputtar följt av stenhårda parräddningar i bakkant igen. Tap in-Tiger som vi sett på greenerna senaste åren ger inte samma nerv.

Eric Franzén, redaktionschef: Tyvärr tror jag inte det. Den mogna Tiger är inte samma person som 00-talets skoninglösa majormaskin. Han är väl medveten om att han måste lyssna på sin kropp i en helt annan utsträckning än tidigare eftersom varje bakslag kostar otroligt mycket tid. Och just tid är högst begränsad vara i det som är kvar av Tigers karriär.

Oskar Åsgård, chefredaktör: Jag landar nog i ett nej också. Särskilt så efter den korta intervjun under söndagssändningen av Genesis Invitational där man mellan raderna kunde läsa in att han var väldigt långt ifrån att pegga upp överhuvudtaget, och sannerligen inte i en stenhård tävlingsmiljö. Mest oroande, för oss som gärna ser honom på banan, var väl snacket om att “jag har bara en rygg” och att den måste hålla för att palla livet utanför banan också.
Mentalt har jag under 2020 börjat ställa in mig på att vi fick drömcomebacken 2019 och att det vore girigt att hoppas på mer. Kanske är det av omtanke för mitt eget mående, eftersom det sänker mina förhoppningar.

Olof: Jag hör vad ni säger men vill inte tro det och kan inte svika min linje… Jag minns en middag 2015 då en viss chefredaktör skakade på huvudet när jag bergsäkert svarade “ja” på frågan om Tiger skulle vinna en major igen… Man måste fortsätta tro så länge han inte sagt rakt ut: “Jag lägger av!”.

Eric: Efter Presidents Cup-matchen mot Abraham Ancer på Royal Melbourne så är han inte skyldig omvärlden en sekund golf till. Punkt.

Oskar: Det är förstås lätt att förstå varför det sällan händer i något idrottssammanhang, men hur läckert hade det inte varit om han bara tackat för sig där i april 2019 efter Masterssegern? Det är nog hoppet jag när allra mest. Att han kommer tillbaka, vinner en 83:e gång på PGA Tour, helst i en major och sen seglar iväg med Privacy i solnedgången.

Eric: Allt som han behövde säga spelmässigt sade under den där söndagen på Royal Melbourne. Jag är mätt och belåten efter det. Men i ärlighetens namn kommer jag ändå att sitta klistrad inför någon halvlös trolig comebackrond i någon halvjippogrej på Bahamas.

Olof: Ja, det hade varit ett sätt att styra över sin egen historia. Helt annan grej men det är ju ofta så med de största. Tom Brady har fått frågan i över tio år och fortsatt vinna Super Bowls under tiden.

Eric: Hur viktig tror vi att jakten på nummer 83 är som drivkraft för att fortsätta en liten stund till?

Olof: 82:an var nog viktigare för honom att nå.

Oskar: Jag tror på riktigt att han är lite småmätt och nöjd efter den där 15:e majorsegern, sättet han gjorde det och att det i just The Masters. I det stora hela, inte minst sett till hur många högst tveksamma (jippo)tävlingar som ingår bland Sam Sneads 82 PGA Tour-titlar, så tror jag Tiger själv anser att han vunnit mest. Och jag är beredd att hålla med, med undantag för Nicklaus 19 majortitlar.

Apropå legendarer så gör Annika Sörenstam en högst oväntad comeback om tre dagar, när hon spelar veckans LPGA-tävling på Lake Nona GC i Florida. Förväntningar?

Olof: Inga förväntningar på resultatet men väldigt nyfiken på att få se henne spela på riktigt igen. Tror inte hon kommer ha något med saken att göra men tror inte heller att hon gör bort sig och skjuter 80 slag.

Oskar: Inne på samma linje, av någon anledning är jag genuint och spänt nyfiken på att se hur hennes spel är 13 år efter sitt farväl till tourgolfen. Men att hon ens skulle kunna klara cutten har jag svårt att se. Det vore en superbedrift i så fall!

Eric: Klart att man är nyfiken på Annikas gästspel på LPGA Tour. Men det här är ju en förberedelse inför seniorsvängen. Att få svettas lite i händerna inför ett inspel igen. Att tro att hon kan hävda sig mot dagens toppskikt på LPGA Tour över 72 hål är långt ifrån realistiskt.

Oskar: Nej, det enda som talar till hennes fördel är ju att det är hemmabanan, Lake Nona, som hon rimligen har ganska bra koll på. Synd att det inte finns strokes gained på LPGA, för det vore intressant att få en detaljerad och finkornig bild av var hennes spel inte längre hänger med eliten. På spelare som Madelene Sagström och Nelly Korda låter det ju som att wedgespelet fortfarande håller högsta klass.

Eric: Av det jag såg från PNC Championship är slaglängden ett klart frågetecken.

Olof: Jag tycker vi behöver tro mer på det här. Det är ju ändå Annika Sörenstam vi pratar om och därför säger jag att hon klarar cutten!

Oskar: Visst, det är en helt unik idrottskvinna. Mina mycket låga förväntningar bottnar ändå i att det är 13 år sen hon tävlade professionellt. För mig vore en klarad cut en bragd av helt otroliga proportioner. Vi snackar kanske inte Bragdguld, men definitivt något helt unikt. Tom Watson i The Open 2009 och liknande insatser på herrsidan är för mig något helt annorlunda, han och andra gubbar som kört på långt upp i åren har ju hållit igång spelet på seniortouren.
Senast Annika tävlade var iPhones och justerbara drivers en fullkomlig nymodighet. Bara för att ge perspektiv.

Eric: Tävlingsgolf på Lake Nona vs 18 snabba i bil med några lösa sidobet i luften skiljer sig åt markant. Men absolut. Få spelare, om någon, i fältet borde ha linjerna och greenerna inpräntade i sitt dna på samma sätt. Hur långt det räcker vet vi efter 36 hål.

Olof: Hon lär ju ha kamerorna på sig direkt och jag hoppas bara att de inte lämnar henne efter tre hål och tv-tittarna undrar vad som händer.

Oskar: Verkligen så! Ska hon nu dyka upp och det görs en stor grej av det vill jag ju se hur det går, även om hon inte öser i birdies. Sen kan sändningen fokusera fullt ut på toppen under helgen.

Eric: Det är svårt att inte bli glad inombords av att se Annikas svingrörelse igen. Tempot kommer verkligen att tvätta ögonen efter Bryson på Riviera.

Avslutningsvis, borde hälften av alla PGA Tour-tävlingar spelas på Riviera Country Club?

Oskar: Ja.

Olof: Ja.

Eric: Nej. Istället hade det varit roligt om fler delar av schemat luckrats upp med andra designmässigt intressanta banor. Jag är väl medveten om att touren måste ta hänsyn till logistiska faktorer i val av spelplats men Riviera är ett ypperligt bevis på hur en stark bana kan höja en tävling. USA har ett djupt utbud av golfbanor och att få se Riviera kompletteras av andra både moderna och klassiska banor som kan utmana fältet på ett lika kittlande sätt vore toppen.

Oskar: Exakt! Det är ju, i en mer seriös anda, precis vad som behöver hända. Det blir så smärtsamt uppenbart hur mycket roligare tourgolf är att titta på när det är en riktigt bra bana. Tyvärr finns det ju alldeles för få (i övrigt fantastiska) banor som kan hantera hur långt herrproffsen slår idag för att bjuda på en intressant utmaning. Men det är en annan diskussion, som vi förhoppningsvis inte längre behöver älta om den tillträdande USGA-chefen Mike Whan kan få tummen ur i den frågan.


Scroll to Top