Göran Zachrisson, 1938–2021. Foto: Lindsten Nilsson
”Göran var briljant på ett unikt sätt”
Svensk Golfs chefredaktör Oskar Åsgårds minnesord om Göran Zachrisson.
”Oskar, nu låter jag förtvivlad. Jag är det”.
Så var det inte ovanligt att samtalet inleddes när Göran Zachrisson ringde. För att sedan fortsätta med: ”Texten har fastnat i datorn och jag vet inte hur jag ska få ut den. Jag fattar inte det här. Apparaten är emot mig.”
Göran hade inte mycket till övers för modern teknologi. Helst skrev han sina texter på skrivmaskin. Det hände också vid ett antal tillfällen under de många år han skrev krönikor åt oss i Svensk Golf. Han ringde alltid upp innan han lämnade en krönika, för att läsa upp den. Detta var alltid ett genuint nöje, en löneförmån rentav, att få lyssna till. Ibland avslutade han med att säga att han postat texten och någon dag senare dök kuvertet med en maskinskriven A4-sida inuti upp på kontoret.
Ibland var det helt enkelt säkrast så. ”Jag litar inte på mejl” brukade han konstatera.
Det var alltid spännande att prata med Göran, för du visste aldrig vilken vändning ett samtal skulle ta. Precis som han kommenterade i tv-rutan förde han ett samtal över telefon eller mellan fyra ögon, men vad som alltid fascinerade var förmågan att cirkelsluta resonemang på de stiligaste av sätt.
Visst hände det att sifferuppgifter behövde kollas i texter han levererade, men hans golfkunnande slutade aldrig att imponera.
När jag för några år sen nämnde att jag träffat Archie Baird i Gullane svarade han blixtsnabbt ”Ah, Archie. Han är gift med Sheila, vars morfar var Willie Park Sr.”
På det rödmålade köksbordet i radhuset låg ofta en trave med dagstidningar, några böcker, hans mobiltelefon (av den äldre sorten med lucka och utan färgskärm), läsglasögon och en kaffekopp. Inte sällan den vita med den klassiska Sportspegelloggan.
På golvet låg Greta, Görans hund, snällt och vilade. I hallen stod ett par hickoryklubbor med lindade grepp och en trappa ned hade han sitt arbetsrum. Bokhyllorna fyllda med litteratur, mestadels om golf, från golv till tak. På väggen hängde Gösta ”Fåglum” Pettersons tävlingscykel från 1960-talet. Det var här Göran hämtade inspiration eller letade efter intressanta anekdoter att kunna flika in i texterna ni har fått njuta av i Svensk Golf eller i de många tv-sändningarna från golftävlingar världen över.
Under sina år på SVT fick han en gång ett uppdrag med orden ”det är ingen idé att vi säger vad du ska göra för det kommer du ju ändå inte att göra”. Som uppdragsgivare kan det möjligen te sig som att en sådan frilansmedarbetare vore svår att jobba med. Under de år vi på Svensk Golfs redaktion haft förmånen att jobba med Göran har jag känt precis tvärtom. Han ringde ofta för att diskutera nästa krönika, jag gav förslag på ämnen och i slutändan var det alltid något helt annat som landade på mitt skrivbord.
Tur var det, för med Göran blev det alltid bäst så. Med fria tyglar fick han utrymme att briljera på sitt alldeles egna unika sätt.
”Det omöjliga ligger i det förgångna. Det är bara när vi vet att det inte gick, som vi med bestämdhet kan säga att det var omöjligt, som att det var omöjligt för Napoleon att vinna vid Waterloo.” är en av alla lysande meningar han författat i sina krönikor i Svensk Golf.
Jag går ofta tillbaka för att läsa hans texter igen (ni hittar dem i vårt arkiv här). Som skribent eller berättare finns mycket att lära av Göran Zachrissons formuleringskonst. Hans sätt att kommentera sport, i synnerhet golf, har tveklöst lämnat ett stort avtryck på alla oss som lyssnat. Förmågan att berika en enformig europatoursändning med en intressant utläggning om hur Edwin Beard Budding, från Gloucestershire i England, uppfann gräsklipparen var helt unik. Göran var genuint nyfiken och det är förmodligen bland de bästa egenskaper en journalist och berättare kan ha.
Att på senare år ringa och försiktigt påminna en 80-plussare om att en tryckdeadline närmade sig kändes helt ärligt aldrig bra. När vi i vintras landade i att det nog var dags att avsluta den fasta krönikesidan i Svensk Golf utbrast Göran ”Åh, nu lättade 400 kilo trotyl från mina axlar”.
Men bara för att hans regelbundna krönikesida pensionerades betydde det inte att skriv- och berättarlusten försvunnit. Senast vi talades vid, för tre månader sen, ringde han för att diskutera en text han ville skriva. Den skulle handla om Old Tom Morris, apropå att det i juni i år var 200 år sedan golfens urfader föddes i St Andrews. Jag tyckte att det lät som en utmärkt idé och såg fram emot att läsa och publicera den.
Det kom aldrig någon text.
När jag tänker på Göran framöver kommer jag välja att se honom sitta i en rundhalsad lamullströja framför sin skrivmaskin och fila på den där texten.
Jag ser fortfarande fram emot att få läsa den.
– Oskar Åsgård
Text: Oskar Åsgård • 2021-08-11
Krönika • Göran Zachrisson • Oskar Åsgård