BERGMANS BIRDIE & BOGEY:
BERGMANS BIRDIE!
Våra webbsiffror på svenskgolf.se/wp under Mastersveckan visar att intresset för vår svenska stortävling är starkt.
BERGMANS BOGEY!
Att vi inte kan berätta storyn om segraren i tidningen, eftersom den gick i tryck innan sista putten hade slagits.
… som skulle samsas med rotsakspytt och bearnaisesås på tallriken och sämre söndagsluncher har ju världen skådat. Dessutom sken solen från en ljust blå himmel och det fanns gott om platser på den lummiga uteserveringen som låg i lä från de lätt kylslagna vårvindarna.
Men vännerna – möjligen ursäktade av en längre hemresa än jag – hade bråttom iväg.
”Vi plockar något längs vägen”, var det sista som hördes innan bilen drog i väg med en rivstart.
Jag har många gånger gjort likadant själv.
Jag har faktiskt gjort det så många gånger att jag exakt vet vad ”något längs vägen” egentligen innebär.
I bästa fall handlar det om en sladdrigt stekt potatis och en fettdrypande schnitzel på en vägkrog för 159 spänn, men då ingår också utsikten över den fyrfiliga motorvägen.
Men lika ofta är det en dyster drive in-burgare med trötta pommes och dressing i knät, i en ytterfil någonstans mellan Ljungby och Värnamo.
Kan vi inte komma överens om att vi kan bättre än så?
Det är dags att dra en lans för alla våra golfrestauranger runt om i Sverige och visa vår tacksamhet för att de faktiskt finns – och samtidigt försäkra oss om att de kommer att göra det i framtiden.
Att vara golfkrögare 2016 är inte lätt.
Golfkrögarna Alex Eisner (Österåkers GK) och Kenneth Andersson (Halmstad GK).
Vi är sannolikt mer stressade än vad vi någonsin har varit och det är svårt att behålla folk på klubben efter att ronden är avslutad. Samtidigt är vi också mer kvalitetsmedvetna och servicekrävande än förr och förväntar oss att kaffet är bryggt när vi anländer till 7.08-starttiden och blir oerhört irriterade om vi inte kan få något att dricka när kvällsronden är avslutad strax efter 20.00. Men långa öppettider kräver antingen mer personal eller orimliga arbetspass i egen regi och till sist är det många som inte pallar längre.
Därför är det helt enkelt upp till oss golfare om vi vill ha duktiga krögare kvar på klubbarna, genom att faktiskt ge dem möjligheten att tjäna pengar på vad de gör. Men det behöver ju heller inte bara handla om välvilja, utan ren självbevarelsedrift, för håll med om att det är trevligare att luncha på en golfklubb istället för i en vägren under våra äventyr i Sommarsverige.
Det borde vi tala om för våra icke-golfande vänner också. Men här har golfen, och framförallt klubbarna själva, misslyckats – och jag är övertygad om att majoriteten faktiskt inte vet att golfrestauranger serverar bra mat och att alla är välkomna.
Kanske vore det till och med en fråga för klubbarna att inkludera i SGF:s uppdrag och ge förbundet mandat och medel för att marknadsföra frågan mot en bredare publik?
För vad som är bra för restaurangerna är bra för klubbarna och i förlängningen oss golfare.
Tänker jag.
Medan jag smaskar i mig chokladmoussen som ingår i dagens rätt, på en vanlig golfklubb i hjärtat av de småländska skogarna.
