Bandhytter, vind och gemenskap. Välkommen till vintergolf på Flommen. /Foto: Mickael Tannus

golfliv

Vintergolfarna på Flommen

När säsongen är över tar vintergängen över banorna i södra Skåne. Här är det både gemenskapen och välslagna järnsjuor som värmer dem inombords.

Ola Liljedahl • 2020-04-07

När Vijay Singh gjorde sin debut på European Tour 1988 skedde den på Flommens GK. Med sig hade den blivande världsettan sin fru. Fascinerad tittade hon på pärlbandet av badhytter som framförallt kantar banans hål åtta och tolv. Hon såg hytterna men inte själva badstranden som ligger där out of bounds. Möjligen var det därför hon mäkta imponerad konstaterade att hon aldrig hade sett så många toaletter…

Vi får höra den historien i just en av bad­hytterna. Denny Nordblad har som varje fredag låst upp sin blå hytt vid åttans green och tänt ett par batteridrivna värmeljus så att han och hans pensionerade kompisar i gruppen ”Höst & Vårgolfarna” kan krypa in och dricka kaffe och käka macka innan de kliver ut på nians tee.
Ja, vi får höra många andra historier också. I ett golfgäng som spelar tillsammans varje fredag är både de roliga historierna och de djupa samtalen minst lika viktiga som en lätt slicad drive på tredje ­hålet eller en fyrputt på 16:e. När man sitter där i hytten med banan bakom sig och Öresund framför sig skymtar man även en disig dag som den här februari­dagen Danmark på andra sidan vattnet. Någon berättar att under medeltiden satt drottning Margareta I där i Köpenhamn och regerade över Danmark, Sverige och Norge.
Ja, Finland, Island och Grönland hängde med av bara farten. År 1401 var ett av hennes stora år.
Sedan dess har det här gänget faktiskt spelat golf. Jo, det är sant. I alla fall nästan.

Fikapaus i badhytten vid åttans green. /Foto: Mickael Tannus

Georg Kittel, varumärkesbyggare som just den här veckan firar 60 år som golf­spelare, förklarar:
– Vi tretton som spelar idag räknade faktiskt ihop våra golfår. Snittet låg på 48 år. Slår man ihop alla våra golfår blir det 619 år. Det för oss tillbaka till just år 1401 om man lägger ut de åren på ett tidsband bakåt.
Själv kan han tacka sin pappa för golf­spelandet.
Det var inte 1401 men väl 1960.
– Jag var fjorton år. Pappa hade köpt tio inomhuslektioner. Det var ett nät i en lägen­het där man fick slå. De gånger han inte hade tid fick jag hoppa in. Lektionerna var ju ändå bokade och betalda. Det blev tre-fyra lektioner och sedan var jag fast.
Och 60 år senare står vi alltså på Flommen, där gänget den här dagen är kollektivt glada över att en banarbetare klipper greenerna. Den 7 februari! Dessutom är de kollektivt förvånade över att det inte blåser. Att det är fem grader och rätt fuktigt spelar mindre roll.
Det är ju ändå vintergolf.
Eller som Börje Malm, som lämnat IT-branschen och njuter av mer tid på golf­banan, sammanfattar det:
– Jag skulle säga att det är vindstilla högst fem gånger per år. Det har säkert blåst 20 sekundmeter vissa gånger när vi spelat.
Han suckar lätt och fortsätter:
– Då måste man sikta mot Danmark på första hålet.
Bengt Miselli, före detta lärare som för övrigt byggt en egen hot-rod, skjuter in:
– Och då regnar det så mycket så vi är blöta redan på första tee.
Men trots regn och vind är fenomenet vintergolf a la Flommen en dröm för stora delar av landets golfspelare. Även om just vintern 2019-20 var ovanligt varm är det på de flesta håll inte ens att tänka på att hemmabanan skulle vara öppen.
Avundsjukt blickas det därför mot till exempel Skåne.
Vintergolfgängen bildar nästan en subkultur där med någon sorts klubbar i klubben som förlänger sina säsonger i grupp år efter år.
Det stora problemet för vintergolfarna på just Flommen var tidigare vattnet. Eftersom banan slickar havsbandet vällde med ojämna mellanrum stora mängder vatten in.
När normalvattenståndet steg över 50 centimeter letade sig vatten upp på fairways.
Nu är det lite småblött på sina håll men på det stora hela fullt spelbart och sommargreenerna används den här dagen – även om slagmatta på fairway är obligatoriskt.
Klubbchefen Fredrik Thiis förklarar:
– Ett mekaniskt dämme öppnades häromåret. Det hindrar saltvatten från att ta sig in på fairways när det är extremt högt vatten och har betytt mycket.
Bara en sådan sak som att det vissa år gick åt hundratals arbetstimmar till att rensa banan från vass och tång säger en del om problemen när havet hälsade på.
– Nu kan vi spela nästan varje dag hela året. Det handlar om någon enstaka dag då vi behövt stänga banan, berättar Fredrik Thiis, som betonar att Höst & Vårgolfarna är en viktig grupp i klubben.
Eftersom många varit medlemmar lääänge och suttit i olika kommittéer är de, tillsammans med några andra liknande grupper, lite av klubbens själ.
En kvinnlig variant är Strandskatorna där flera av fruarna till Höst & Vårgolfarna är med. Nej, de brukar inte spela tillsammans. Men, ja, de har haft gemensam fest ibland.

Höst & Vårgolfarna i sitt rätta element /Foto: Mickael Tannus.

Höst & Vårgolfarna har hållit på sedan mitten av 1980-talet. Några tandläkare och tandtekniker drog i gång gänget. Snittåldern är numera 73 år. Bruttolistan består av 19 spelare men några har alltid ­olika typiska pensionärsförhinder: long stay i Spanien, besök hos barnbarn, konvalescens efter operation…
Så det brukar vara ett tiotal som peggar upp.
Georg Kittel konstaterar:
– Några har lämnat oss av olika skäl och några nya har tillkommit genom åren, men ännu har ingen lämnat jordelivet vilket kanske säger något om golfen och golfare?
De träffas vid niotiden på fredagsmornarna.
Efter 35 år är det egentligen ett självspelande piano, men ändå snurrar de runt på ansvarsposterna. Någon bokar tider, någon bokför tävlingsmomenten, någon är finans­minister och någon är kortleksansvarig.
Nix, inte för att spela poker efter rundan.
Kortleken används för att lotta ihop vem som ska spela med vem.
– Det är alltid det mest kritiska momentet, slår Georg Kittel fast.
Men den här dagen går det bra. Det blir en fyrboll och tre trebollar. Första boll går ut 09.20. I den sista hamnar en tandläkare och två tandtekniker.
– Den dentala bollen, säger någon.
– Den mentala bollen, säger en annan.
Generellt är det ett gäng rätt duktiga golfare i det här gänget – även om Gunnar Mueller, pionjär inom svensk golfsport som 1973 blev förste svensk att spela alla fyra dagarna i The Open, inte kan vara med just den här dagen.
Georg Kittel och Klas Hellkvist, ingenjör med lång chefskarriär inom näringslivet både i och utanför Sverige, har båda varit ordförande i Flommens GK. Många av de andra har haft andra funktioner i klubben.
Tillsammans har gänget gjort tretton hole-in-one. Tommy Odeborn, med en bakgrund som säljare i förpackningsbranschen och äldst med sina 77 år, leder med fyra.
– Jag spelade mycket med kunder. Nu kan det väl sägas, men jag spelade nog mer golf när jag jobbade än efter det.

Lottningen vid kortlek är starten på allt under varje runda. /Foto: Mickael Tannus

Jobbigast handicap den här fredagen har Sten ”Figge” Andersson, pensionerad rör­läggare från Skanör, som haltar lite lätt.
– När vi spelade innan jul hade jag lite bråttom på sista hålet. Jag satte foten i en gåsskit och liksom slajdade och vred till ­foten. I bilen hem ville frun att vi skulle åka till sjukhuset men jag vägrade. Fredag på akuten i Malmö! Aldrig. Det gör jag bara inte.
Han skrattar och fortsätter:
– Halkade i en gåsskit! Fattar du! Men är man äkta gåsapåg så är man. Fast frun hade förstås rätt. På måndagen var jag tvungen att åka in till sjukhuset och då såg de att ­foten var bruten.
Därför haltar han lätt nu när han spelar – bara sex veckor senare.
Och då är det inte ens första rundan efter fotbrottet.
– Klart man vill spela. Man mår väldigt bra av det, slår han fast.
Sture Carlbom, statistikansvarig i det här gänget, men annars med en lång karriär inom radio och tv, är inne på samma linje:
– Jag ser golfen som biljetten till att hålla sig frisk. Man rör sig och det är en stor gemenskap. I ett sådant här gäng gillar jag att vi kommer från så många olika branscher.
Tävlingsmomentet är underordnat detta – men ändå viktigt. De spelar varje fredag:
• Köpenhamnare mellan bollarna.
• Bästa individuella resultat.
• ”Kaninen” första 9, respektive andra 9.
• Eclectic.
Senast dagen efter kommer en fyllig resultatrapport från Sture Carlbom via mejl.
– Man får ju olika lotter i livet. En av mina är att föra statistiken, ler han.
Inte minst ställningen i eclectictävlingen, som ­löper över hela säsongen, kastar sig alla över när han mejlar ut den.
– Höst & Vårgolfarnas vårsäsong börjar 1 januari och slutar 30 juni. Höstsäsongen börjar 1 juli och slutar 31 december, konstaterar Georg Kittel.
Har man som han spelat 800 ­banor, och dessutom är ordförande i Svenska Golfhistoriska Sällskapet, har man kanske rätt att göra egna tolkningar av årstiderna.
– Numera spelar jag ungefär 80 rundor per år. Hälften av dem på Flommen. Jag älskar verkligen den här banan.
Han funderar lite på frågan vad det är som får honom att fortfarande spela golf 60 år ­efter den där första inomhus­lektionen i Malmö.
– Jag tycker golf är själva essensen i livet. Det har gett mig otroligt mycket glädje. Vackra golfbanor är naturupplevelser. Golfen har fört mig till spännande länder. Jag reste och spelade mycket med min fru som nyligen gick bort. Men kanske viktigast av allt är den stora gemenskapen, bland annat i det här gänget. Även i sorgen har golf, och vännerna inom den, fyllt en viktig funktion, säger han.

Slagmatta är obligatoriskt. Klas Hellkvist väljer en minimal. /Foto: Mickael Tannus

Spelet rullar på. Greenerna är förvånansvärt snabba. Klippningen innan gänget gick ut har uppenbarligen gjort sitt. Många puttar för långt. Någon rapporterar att de hört lärkan på femte hålet. Flera veckor tidigare än normalt. Börje Malm missar ett inspel men är lika glad för det. Hans barnbarn Elias är i Medelpad och åker ungdoms-SM i längdåkning. Äntligen kom rapporten! En fin 14:e plats. Kompisarna i bollen gratulerar. Göteborgaren Peter Lütz, med en karriär inom ­elbranschen i Sverige och ­Tyskland, spelar stilenligt i golfbyxor. Tommy ”Hole-in-one” Odeborn som börjat dagen med en långt neddragen Flommen­mössa låter den åka allt högre upp.
Kan vara lika mycket vårtecken som lärkan.
Det är, kort sagt, en trivsam runda.
Denny, han med badhytten, trycker i väg ett inspel högt i luften. Vinden fångar bollen och lägger den elegant på green.
– Så låter man vinden jobba, säger en av de andra.
Om det beror på att Denny i sin karriär var expert på just pneumatik, tryckluftteknik, ska vi låta vara osagt.
Snyggt slag är det i alla fall.
Genom Dennys badhytt ­passerar boll efter boll. Börje Malm berättar att en tysk gäst var med och spelade en gång, såg lika fascinerat som Vijay Singhs hustru på de små och färgglada badhytterna och ­undrade:
”Bor det folk i de där?”
Sist in i hytten är trebollen med tandvårdserfarenhet, tandteknikerna Gert Nilsson och Hans Hörlin tillsammans med tandläkaren Tomas Roijer. Den dentala eller möjligen mentala bollen.
Nej, de har aldrig behövt använda yrkeskunskapen på golf­banan. Visst har en och annan boll flugit farligt nära – men inte en tand har slagits ut.

Georg Kittel. 60 år som golfare och med över 800 spelade banor i ryggen. /Foto: Mickael Tannus

Hörlin bjuder på kaffe i hytten och eftersom de är de sista släcker de ljusen som Denny Nordblad tänt.
– Det här är livskvalitet, säger Gert Nilsson och nickar mot både badhytterna och utsikten över havet.
Tomas Roijer och Hans Hörlin håller med.
– Vi är några som varit med i alla år. En stor eloge ska gå till dem som startade det här i mitten av 1980-talet. Då kunde man väl inte drömma om att vi fortfarande skulle gå här och spela, säger Hans Hörlin.
Efter 18 hål överraskar Georg Kittel med prosecco i klubb­huset – 60 år som golfare måste förstås firas. Ja, han kan dessutom fira att han tillsammans med Klas Hellkvist och Börje Malm vann Köpenhamnaren.
Vi låter honom få slutordet:
– Vi förlänger säsongen och vi förlänger samtidigt livet. Så är det.

Scroll to Top