“Det vi såg på East Lake bar en världsettas signum” skriver Tobias Bergman i sin krönika. Foto: Getty Images

Följa

KRÖNIKA. “Det här bar en världsettas signum”

Vi fick uppleva en makalös uppvisning och en sanslös prestation. Så även om en hög med pengar skymde sikten gick Henrik Stensons budskap fram. Vad vi såg på East Lake bar en världsettas signum.

Text: Tobias Bergman • 2013-09-22 Uppdaterad 2013-09-22

De säger att Henrik Stenson har 72 miljoner skäl att jubla efter den fantastiska FedEx Cup-segern, men jag tror faktiskt att de är betydligt fler än så.

För i en proffsvärld där pengar har slutat spela roll för länge sen är det inte bankkontot som definierar karriärer utan titlarna och därför skulle jag vilja titta bortom enkronorna på den galna prischecken.

Mot något större, häftigare, viktigare.

Mot det vackra stycke svenska golfhistoria han precis har skrivit och vad kapitlet kan komma att betyda i framtiden.

För slutspelssegern är givetvis den sammantaget starkaste prestation en svensk herrspelare har svarat för och en bedrift som vi knappast har trott var möjlig, eftersom den bygger på att hålla världsklass under en lång period och på så sätt är svårare att vinna än en enskild majortävling där det kan räcka med att spela som i trans under fyra dagar.

Robert Karlsson gjorde visserligen samma sak på Europatouren för fyra år sedan när han vann Harry Vardon Trophy, men konkurrensen på andra sidan Atlanten är förstås betydligt tuffare och Karlssons titel fick heller inte samma eftertryck eftersom han svarade för en av årets sämsta insatser i själva tourfinalen på Valderrama.

Stenson besegrade det starkaste av startfält i själva finaltävlingen på klassiska East Lake. Han ledde i princip från det första slaget till det sista och bjöd på en golfuppvisning som har fått mitt Facebookflöde att gå fullständigt golfbananas eftersom många uppenbarligen har haft lika roligt hemma i tv-sofforna som jag själv.

Så att Henrik Stensons seger gladde och engagerade är tveklöst.

Nu är den mest intressanta frågan hur den berörde honom själv, där bakom de mörka solglasen och den iskalla fasad som uppenbarligen tyckte det var för långt att resa till Chicago förra veckan och tog semester, men som återigen fanns på plats i Atlanta nu.

Svaret bör vara att han själv såg samma sak som jag.

En potentiell världsetta.

Han vann blytunga titlar både 2007 och 2009 och klättrade så högt som till en fjärdeplats på rankinglistan och när han spelade som bäst var det få som kunde mäta sig med svensken. Men ändå kändes det inte som att Stenson hade den jämnhet som krävdes för att nå förstaplatsen och dessutom såg konkurrenssituationen alltför tuff ut.

Nu är läget annorlunda.

Efter sin långa svacka har han återigen hittat tillbaka till en högstanivå som bara Tiger Woods och Rory McIlroy har potential till att befinna sig på, men han har också adderat en helt annan jämnhet i spelet och håller oftast scoren i schack även om dagen är dålig och det är vad som skiljer “bra” från “bäst”.

På East Lake underströk han allt det där och gav det yttersta beviset på den monumentala karaktärsförvandlingen vi har sett sedan början av juli, men han adderade också en annan viktig faktor. Stenson gjorde sina drömronder i bästa tänkbara sällskap och visade att han inte duckar för att spela tillsammans med superstjärnor som Woods och Adam Scott. Han klarade också av att hålla undan efter att ha varit jagad och även om möjligen vissa av finalrondens slag kändes aningen konservativa så indikerade strategin att svensken visste vad han gjorde, trots pressen.   

När han vaknar upp under måndagen gör han det sannolikt som fjärde man på världsrankingen och även om en hel golfvärld vet att det just nu inte finns någon som är bättre så tvingas vi förhålla oss till siffrornas känslokalla logik. Det finns fortfarande flera tunga titlar att slåss om i Race to Dubai och en lika lyckad finish där skulle kunna innebära att han tar sig ännu närmare toppen då han inte har så många poäng att försvara från fjolåret.

Däremot kommer det att ta tid innan han når Tiger Woods.

Men även om amerikanen har rätat ut en del frågetecken under året så finns fortfarande många kvar att besvara och känslan är att vi aldrig mer kommer tillbaka till tiden då han dominerar scenen fullständigt, så det är ingen utopi att Stenson fångar in också honom.

Fast allt det där är spekulationer, gissningar och frågor för framtiden.

I dag ska vi vara glada och stolta över att Henrik Stenson har hissat den svenska flaggan och gjort något som ingen annan blågul spelare har klarat av tidigare. Att många röster i avundsjukans hemland har svårt att förstå och acceptera marknadskrafterna och klagar över sakernas tillstånd är förstås trist eftersom det fokuseras mer på pengar än den makalösa prestationen, men det är ett ok han tvingas bära.

Nånstans tror jag att han kan leva med det, men kan han det inte skulle jag möjligen kunna hjälpa till en smula om han ber om det. 


Text: Tobias Bergman • 2013-09-22
FöljaNyheter
Scroll to Top