Ensam på festen

Det är inte de bästa slagen som definierar en stor spelare, utan de sämsta.

Det är inte hur låg score man kan sätta ihop när vinden blåser i ryggen, solen skiner och greenerna ligger nyklippta som har störst betydelse i golf, utan hur högt resultatet blir de dagar när allt inte är lika enkelt, svettdropparna tränger fram i pannan och man kan ge sig fasen på att bollen ligger i ett okrattat fotspår när den landar i bunkern.

Därför ska det bli oerhört spännande att följa Rory McIlroys 18 sista hål på Augusta National idag och den stora frågan som snurrar runt här i ett febrilt arbetande pressrum är om han verkligen pallar för trycket. Kommer den sving som sett så lös, ledig, fri och enkel ut under de tre första Mastersdagarna att vara likadan när finalronden kommer, trycket ökar och vrålen från Augustas sista tilltar, när slaget om den gröna kavajen ska avgöras?

Jag hoppas det, jag tror det och resonemanget bygger jag inte på ett så löst fundament som de fyra slags ledning han trots allt har med sig till finalronden, för på den här banan kan den vara borta snabbare än du hinner säga Greg Norman (som hade mer än så). 

Istället lutar jag mig framförallt emot lördagens prestation.

För redan då visade nordirländaren att han inte backade för situationen och när många trodde att han skulle känna sig jagad, pressad och stressad svarade McIlroy med stabilt spel, 14 greenträffar och utan tecken på darr i puttningen. Han uppträdde lugnt, samlat och metodiskt och klamrade sig envetet fast vid den spelplan han hade satt upp innan ronden.

Nu ska vi ha klart för oss att en morgon är en annan dag och att fjärilarna i magen kommer att vara ännu fler, men har man varit högt uppe i majors tidigare och spelat Ryder Cup vet man vad det handlar om och Rory McIlroy må vara bara 21 år, men hans huvud är betydligt äldre än så.

Första gången jag hörde talas om hans namn var en blåsig höstdag 2005 när jag slickade såren vid bardisken i Royal Portrushs klubbhus. Den vackra linksbanan utmed den nordirländska kusten hade gett mig duktigt med stryk, men i klubbtidningen kunde jag läsa om hur någon bara ett par månader tidigare hade tagit sig runt på 61 slag i tävling, från backtee.

Killen var 16 år gammal, hette Rory McIlroy och jag la namnet på minnet om jag någon gång skulle få användning för det och det har jag ju fått snabbare än anat. 

Annars var det här en oväntat andefattig masterslördag, som vi på förhand hade så oerhört höga förväntningar på. Linnedukarna var liksom strukna, silverbesticken hade polerats och lagts fram och den buffé som stod framdukad på borden var den läckraste som går att föreställa sig.

Problemet var bara att de flesta VIP-gästerna struntade i att dyka upp till festen, utan istället passade ett gäng objudna halvdoldisar på att smyga in bakvägen och ta för sig av godsakerna.

Men några av de som uteblev lämnade i alla fall efter sig meddelandet att de kommer imorgon istället.

Frågan är bara om det finns något kvar att hämta då, eller om Rory McIlroy redan har slukat rubbet.