För första gången ska en dammajor avgöras på The Olympic Club. US Women’s Open spelas utanför San Francisco och vi lär minnas veckans tävling som en riktigt tuff utmaning för världens bästa spelare.
Banan, Lake Course, öppnade 1927 och renoverades 2009 av Bill Love. Banan kommer dock framöver att genomgå ytterligare en renovering då Gil Hanse satt upp en master plan för framtiden.
Här är fakta om veckans härliga majorbana
Banan har varit värd för fem US Open på herrsidan: 1955, 1966, 1987, 1998 och 2012.
Tour Championship spelades här 1993 och 1994. PGA Championship ska spelas på banan 2028 och Ryder Cup 2032. Så banan är helt klart en godkänd tävlingsbana på herrsidan. Hur det går för damerna i veckan återstår att se. Någon låg score lär vi dock inte kunna vänta oss. Totalt i herrarnas fem US Open som spelat på banan är det bara fyra spelare som slutat under par. Senast, 2012, vann Webb Simpson på resultatet +1. Detta trots att det endast finns en greenbunker och noll vattenhinder… Men längd och ruff kan helt klart skapa problem, även om du tillhör världseliten.
Vädret intill Stilla havet lär inte vara helt perfekt. I juni är det inte alls ovanligt att tjock dimma rullar in vilket gör att banan inte är spelbar, vi har redan sett det under inspelsvarven. Det kommer inte heller vara så där jättevarmt som det kan vara under ett US Open. Temperaturer mellan 10 och 15 grader är inte alls ovanligt för juni i San Francisco-området. Detta kan ställa till det för spelarna, då bollen helt enkelt inte kommer flyga lika långt som de kanske är vana vid.
Stora höjdskillnader kommer också att skapa problem för spelarna. Från första tee, ned till lägsta punkten på hål 13 är det 61 meters höjdskillnad. Men när du går banan är det förstås inte bara rakt nedåt dit, utan med alla uppförs- och nedförsbackar har någon räknat ut att höjdskillnaden totalt är 355 meter.
Utöver höjdskillnaden, som kan ta musten ur den bäst tränade, tillkommer också en hel del längd. Banan spelas 5 900 meter.
Fairways kommer vara svårträffade. De är smala och de flesta hålen spelas med lut från ena sidan till den andra vilket kommer leda till att bollarna har svårt att stanna på det kortast klippta gräset. Hål 4 är kanske det bästa exemplet. Hålet rör sig kraftigt från höger till vänster samtidigt som kullen förflyttar bollarna från vänster till höger. Hål 5 är likadant fast precis tvärtom. För att träffa en av de här hålens fairways måste man vara precis med drivern och helst av allt slå bollen med en skruv som följer hålet för bästa möjlighet till en fairwayträff.
Olympic Clubs avslutning är också speciell. Efter det 15:e hålet, som är ett vanligt par 3-hål kommer tre hål som man skulle kunna kalla ”halvpar”, i alla fall sett till avståndet.
Hål 16 är ett 514 meter långt par 5-hål. Med dogleg från höger till vänster från tee till green, en stor djup bunker framför green och stora problem till vänster kommer det här hålet bli problematiskt. Det är sannerligen inget par 3-hål som går att nå på två slag och känslan på förhand är att det kommer vara svårt att göra par här, än värre att göra birdie.
Hål 17 är ett kortare par 5-hål, 443 meter. Men det spelas rakt uppför. Dessutom lutar fairways kraftigt från vänster till höger. En fairwayträff kommer dock vara nödvändig för att ens se över möjligheten att nå in på två slag. Med en klurig green kan vi här se allt ifrån eagles till dubblar, även om längden kanske säger att hålet snarare har par 4,5 än 5.
hål 18 är också kort. Ett par 4 på 298 meter. Men Fairways är smala och lutar. Allt till höger om fairway tvingar spelare att kämpa mot ett stort lutande träd och bunkrar. Och det gäller att träffa greenen, då faror lurar både bakom och till sidorna om det avslutande hålets kortast klippta ytor.
