På torsdag startar The Masters Tournament på Augusta National Golf Club i Georgia, USA. Rory McIlroy vann den 89:e upplagan förra året, så det behöver jag äntligen inte önska längre.
Så här skulle den 90:e upplagan kunna utspela sig. De två första utan inbördes ordning – den tredje som en skön bonus.
Åberg sätter agendan
Ludvig Åberg kommer till Augusta National med tre raka topp 5-placeringar på PGA Tour. Han har två Masters i ryggen – tvåa i debuten och sjua förra året.
Sedan Åberg inledde sin Mastershistoria med ett par på ettan som trotsade all statistik har jag känt något som jag faktiskt inte gjort för särskilt många spelare. Egentligen bara för Tiger Woods i omgångar, Dustin Johnson 2020 och Phil Mickelson i omgångar – jag har aldrig varit orolig när Åberg spelat Augusta National.
Åberg har fått mig att känna att han hanterar utmaningarna och har en bra chans på varje hål. Hans statistik hittills visar också att han är ett rejält hot, både mot övriga spelare och mot banans par.
Det som saknats är en rejäl boost under rundorna. På åtta varv saknar han fortfarande en eagle.
Förhoppningen är att den kommer tidigt. Gärna redan på tvåan, men om det dröjer till 13 eller 15 gör inget. Att han sätter agendan direkt på torsdagen, lämnar in ett scorekort på runt 65 slag och sedan bara fortsätter i samma riktning.
Om han leder med åtta slag inför finalrundan ska ni veta att jag inte kommer att vara ett dugg orolig. Jag bryr mig inte om att han ”tappade” THE PLAYERS eller att han tröttnade i Texas förra veckan. Sådant händer alla, även Tiger Woods.
Leder Åberg med åtta slag kommer det att ske misstag, det gör det nästan alltid (fråga McIlroy) – men i slutändan är jag övertygad om att Åberg reder ut det. Han är en av få som lyckats hämta sig från bedrövelser. Efter dubbelbogeyn på elvan i finalrundan 2024 gick han två under par. Det gör inte vem som helst.
Gärna lite nerv mot slutet – som Åberg stänger ner med antingen ett perfekt andraslag på 15 eller ett håll käften-utslag på 16. Med tillräcklig marginal för att kunna avsluta i Scheffler-stil och putta några gånger extra på 18 innan han bränner av ett Åberg-leende.
Norén och Augusta National pratar samma språk
Att se Alex Norén spela Augusta National tidigare har varit som att tvingas vänta bakom någon som förgäves försöker fickparkera i en ruta på vänster sida. Hade den legat till höger hade bilen enkelt glidit in.
Förhoppningen är att de, enligt rapporterna, hårdare spelytorna leder till att Norén spelar ut hela sitt register och börjar prata med banan – som i gengäld svarar med att belöna svensken medan andra spelare börjar klia sig i huvudet. Då blir Norén att räkna med.
Tredje gången gillt för Rose
Om ingen av svenskarna har med saken att göra får gärna Bryson DeChambeau leda efter 18, 36 och 54 hål. Han får gärna utöka sin ledning på första nio under söndagen för att sedan börja tappa.
I vassen lurar Justin Rose och börjar återigen plocka slag på sista nio. Engelsmannen avslutar med birdie på 18 och tvingar amerikanen att göra par. Han missar den chansen, såklart, och ett tredje särspel i The Masters väntar för Rose.
2017 fick han ge sig mot Sergio García. Förra året mot Rory McIlroy.
Om det här scenariot slår in och Rose vinner kommer jag förmodligen att vara mer rörd än om någon av svenskarna får iklä sig en grön kavaj på söndag.
Andra scenarier som också fungerar:
Dominans av Rory McIlroy – nordirländaren släpper alla hämningar och slår alla rekord.
Hovland hittar det – Viktor Hovland var bästa amatör 2019 och spåddes en lysande Masters-framtid. Det har inte visat sig än. Varför inte i år?
Fleetwood fixar uppgiften – vet inte varför, men det är lätt att se Tommy Fleetwood i en grön kavaj.
Tvillingarna gör upp – hur fantastiskt hade det inte varit om Nicolai Højgaard och Rasmus Højgaard spelar i ledarboll på söndag?
Lowry lyser upp – förra året bjöds vi på en nordirländsk lättnadens suck och urvrål. I år hade ett brett irländskt leende från Shane Lowry också fungerat.
Finsk fint – golfvärlden har ibland svårt att omfamna underdogs, inte minst amerikansk golfmedia – särskilt när en ”okänd” europé vinner stort. När Jordan Spieth kollapsade 2016 och Danny Willett dök upp som gubben i lådan var det som att luften gick ur stället. Jag däremot hade uppskattat om den första frågan till Sami Välimäki om han vann, handlar om hur hans namn uttalas.
Fel filur – det finns något i när ”fel” spelare vinner (som Willett, snarare än Justin Rose eller Lee Westwood). Tänk om norrmannen Kristoffer Reitan vinner – och inte Hovland. Daniel Berger – och inte Justin Thomas.
