Det var en oerhört imponerande uppvisning man fick vara med om.
Tiger Woods gav aldrig Rory McIlroy eller Justin Rose ett lilfinger, än mindre någon tumme att suga på under avslutningsronden av Tourfinalen på East Lake.
Han inledde med birdie och de fyra slag han skaffade sig där höll han på ett ungefär hela ronden. McIlroy spred sina drives som han väldigt sällan gör och det är svårt att hitta någon annan anledning än att det var just Tiger som stod bredvid honom på tee.
Rose hade fullt upp med att lappa ihop en tung rond och att behålla greppet om de 87 miljoner kronor som en FedExCup-seger ger.
Kvar stod en ohotad Tiger som relativt bekvämt kunde pricka fairways och greener och utan att verkligen pressa sig själv kunde han äntligen få ta den där 80:e segern som troligtvis kommer att lyfta honom både under Ryder Cup och nästa säsong.
Man måste verkligen imponeras och förundras över en 42-åring som lyckats att förändra i princip allt.
Flera gånger dessutom.
Det enda som alltid ser likadant ut är hans puttning även om också den haft sina berg- och dalar den här säsongen.
Han har genomgått svingförändring efter svingförändring och nu senast efter steloperationen av två kotor i ryggen måste det ha varit som att delvis få en ny kropp.
Det var ju ingen bruten tå han hade direkt utan en ganska jobbig operation, även om den naturligtvis var enda utvägen och i och med att den gick bra gav honom en ny chans.
Han var ännu en gång tvungen att lära känna kroppen och hitta ett nytt sätt att svinga.
Och den talangen tror jag är Tiger Woods allra största; att leta, och hitta, en ny känsla som fungerar, ungefär som en kameleont som ändrar hudlager och färg efter sin nuvarande omgivning.
Nu tycker jag att svingen ser bättre ut än på mycket länge och Ryder Cup och nästa säsong fick plötsligt en helt ny dimension.
Sedan tror jag ändå att den där 15:e majorn kommer att bli tuff att nå.
Men nu finns i varje fall hoppet.
